Hej Viktor.

Några synpunkter om din krönika om Pippi Långstrump i dagens Expressen (2024-09-22).  

Jag tror att orsaken till att Astrid Lindgrens böcker om Pippi blev så populära när de kom handlade om den syn på barn som då var rådande. Barn var på denna tid en förtryckt folkgrupp som samhället till och med sanktionerade användande av våld och tortyr emot. För denna folkgrupp blev böckerna om Pippi den tidens revolutionära bibel och därmed ett hot mot det rådande samhället. Samhället har nu förändrats och böckerna om Pippi betyder idag inte samma sak för dagens barn. Denna betydelse hade nog redan ebbat ut på 60-talet men den generation som hade sett Pippi som revoltledare hade nu vuxit upp och fick fortsätta att före hennes minne vidare i filmer och tv-serier. Man får ju även tänka på att när dessa filmer och serier kom så fanns det i princip ingen konkurrens, barn fick hålla till godo med vad vuxna serverade… Så Pippis popularitet från 70-talet och framåt tror jag till stor del handlar om ett arv från de som var barn när böckerna kom ut och Pippis popularitet och betydelse kommer nog att ebba ut ju längre bort vi kommer från denna generation. Pippis popularitet bärs till stor del av de äldre generationernas nostalgi.  

För mig som är uppvuxen på 70-talet fick Pippi en annan betydelse. Jag såg svära, ensamhet och undertryckt sorg i karaktären. Jag tror att det som egentligen skilde Astrid Lindgrens författarskap från andra som på den tiden skrev för barn var att hon tog barns tankar och rädslor på allvar och försökte inte gömma dessa och mycket av detta är inte tidsbundet utan ligger i den utsatthet det innebär att vara barn. Idag är dock konkurrensen om barnens tid betydligt större och böckerna om Pippi kommer nog att bli mer en underhållning i mängden och när föräldragenerationen inte har någon särskild koppling till böckerna så kommer barnen inte hitta dessa själva.

När det gäller bedömning av och syn på kultur tycker jag att Axel Hägerström uttryckte detta väl redan vid förra sekelskiftet när han skrev att moraliska satser inte påstår något om verkligheten och därmed inte kan vara sanna eller falska. För att ett värdeomdöme ska kunna vara sant måste detta vara oberoende av den som värderar (och då är det ju inte längre ett värdeomdöme). Men jag ser framförallt att hela diskussionen om objektiv och värderbar kultur faller på att värdering aldrig kan vara kulturens syfte och mening. Syftet med kultur är att framkalla känslor hos mig som individ och därmed är den så kallade ”I like” testen alltid oslagbar. Ibland kommer vi att tycka lika, ibland olika, men detta saknar i sammanhanget betydelse. Med andra ord, det som skiljer mig från en kullturrecensents åsikt är att den sistnämnde får betalt för att torgföra sina åsikter. Kultur har dock använts och används fortfarande för olika sorteringsmekanismer i samhället utifrån det Pierre Bourdieus så snyggt formulerat: smak är avsmak för andras smak (och därmed gör vissa människor till lite ”bättre” människor och därmed värda att ha det lite bättre i livet).   

Leave a Reply