Häromdagen delades Oskarsstatyetterna ut i Hollywood under sedvanlig
pompa och ståt. I media spekulerades det långt i förväg vilka filmer, regissörer,
skådespelare med mera som skulle få pris. De som får priserna får ett erkännande
som betraktas som det finaste man kan få inom filmvärlden. Men denna upphöjelse
innebär bara att vissa personer (juryn) har ansett att filmen, skådespeleriet och
så vidare varit bättre än konkurrenterna. Detta förändrar inte något och det är
fortfarande enbart personerna i juryns personliga åsikter som bedömningen
bygger på. Filmens faktiska värde för mig bestämmer jag fortfarande själv,
detta påverkas inte av vad andra tycker, oavsett om det är min grannes åsikt
eller personerna i Oskarsjuryn.
Nobelpriset i litteratur är ett annat märkligt kulturpris. Här utser en
liten grupp ”experter” vem som är årets bästa författare. Experterna,
som utgörs av medlemmarna i Svenska akademin, är i stort sett desamma år från
år. Nya väljs bara in när någon av ledamöterna dör. Här blir det ännu
märkligare för här gör akademin en gradering av pristagarna. Eftersom man
belönar vad författaren gjort under hela sin verksamma karriär och att författarna
som är aktuella för att få priset oftast skrivit sina mer betydande verk långt
tillbaka i tiden, bör detta innebära att årets pristagare rankas som något
sämre författare än förra årets pristagare. Förra årets pristagare konkurrerade
ju ut årets pristagare vid förra årets bedömning (under förutsättning att årets
pristagare var nominerad förra året vilket får betraktas som högst sannolikt).
Man betar med andra ord av Svenska akademins medlemmars favoritförfattare i tur
och ordning.
Det svenska musikpriset ”Polarpriset” är ännu ett märkligt
pris. En oberoende prisnämnd med 12
ledamöter bestående av bland andra representanter från Svenska
kompositörer av populärmusik (SKAP), Föreningen
svenska tonsättare (FST) och Svenska
musikförläggareföreningen (SMFF) ska utse pristagarna. Vilka dessa jurymedlemmar
är och vilken specifik kompetens dessa jurymedlemmar har som gör dem lämpliga
att sitta i nämnden framgår inte. Motiveringen till priset är även den mycket
luddig. Priset ska ”ges för betydande insatser inom musiken och/eller
musiklivet, eller för insatser som bedöms kunna bli av stor betydelse för
musiken eller musiklivet, och skall kunna avse alla områden inom eller med nära
anknytning till musiken”.
Vad man först och
främst kan konstatera är att de som får priset får det inte för att deras
insatser kan komma få stor betydelse framöver, utan priset delas ut för vad man
redan gjort, åtminstone när det gäller den mer så kallade ”populärmusik”
delen av priset. Även den mer ”finkulturella” delen av priset kan nog
även den till största delen sägas tilldelas personer på grund av vad man gjort
och inte för vad man förväntas göra i framtiden. Den gradering detta innebär (precis som när det gäller
Nobelpriset i litteratur) av pristagarna blir även här intressant.
Den förste som fick priset (jag bortser här från den ”finkulturella”
delen av priset) var Paul McCartney. Detta är märkligt i sig, Paul McCartney
har inte gjort något av betydelse för musikutvecklingen utanför Beatles. Det
hade varit rimligare att man belönat Beatles som grupp och inte en av
medlemmarna i gruppen. Det jag tycker blir ännu mer besvärande för juryn är att Bob
Dylan fick priset först det nionde året priset delades ut. Före honom i raden av
pristagare fanns bland annat Bruce Springsteen och Elton John, två artister som
Bob Dylan varit en av de största inspirationskällorna för. Det är märkligt när ”eleverna”
får priset före deras mer framstående lärare.
Oavsett vad man tycker om Bob Dylan så är det svårt att bortse från att
han varit en av de mest betydelsefulla musikerna från 60-talet och framåt. Han började
tidigt skriva egna låtar och banade genom detta vägen för andra artister att
skriva sina egna låtar. Han började tidigt experimentera med både formen för
musik och låttexter vilket förändrade musikscenen totalt. Han var även
nyskapande vad gäller själva konsertformen. Han var först med att turnera med
egen ljudanläggning och kunde spela på så hög volym att publiken faktiskt kunde
höra musiken. Han är även den enda som slog igenom i början av 1960-talet som
fortsatt att producera nytt material och hållit sig aktuell ända fram till i
dag. Han har varit en inspiration för många artister, inte minst för Beatles.
Det var efter att ha träffat Bob Dylan som Beatles började experimentera med sin
musik och skapa klassiska skivor som Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band. Att Bob
Dylan av juryn bedöms vara den 9:e mest betydelsefulla populärmusikern tyder på
att juryn är inkompetent eller att juryn har någon egen agenda som vi andra inte
känner till.
Rimliga pristagare i år borde för övrigt vara Rolling Stones. De är den enda
riktigt stora elefanten med rötter i 60-talet som ännu inte fått priset…
Men det märkliga vad gäller alla dessa tre priser är att de får så stort
utrymme och diskuteras och beskrivs som något intressant och viktigt.
Egentligen handlar dessa priser bara om att några personer tycker på ett visst
sätt. Detta påverkar inte mig i vad jag tycker. Att vi behöver dessa
”experter” måste innebära att vi själva inte har självförtroende nog
att stå för vår egen smak utan behöver stå på någon annans axlar.