Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Hjältar kommer, hjältar går. Så är det och så kommer det alltid att vara. För min del så finns det en uppsättning hjältar som betytt och betyder oerhört mycket för mig. Detta är ett antal musikartister som startade sina karriärer under 1960-talet och som fortfarande är aktiva. Även om många av dem skapade sina odödliga mästerverk under 60- och 70-talen så är dessa människor fortfarande någon form av livlina för mig och deras verk är i princip allt jag fortfarande lyssnar på i musikväg. Dessa artister är originalen, här skapades grunden för all efterkommande populärmusik. Detta var en tid med få regler och pekpinnar, en tid när inget facit fanns, när allt var musik skapad ur en blandning av blues, jazz och Elvis. Dessa artister vandrade i stiglöst land. Världen kommer att bli tom och öde när artister som Bob Dylan, Neil Young, Van Morrison, Robbie Robertson, Paul McCartney, Mick Jagger, Eric Clapton, Jimmy Page, Robert Plant, John Paul Jones och Ritchie Blackmore går ur tiden. Alla dessa är runt 80 år gamla och ingen finns ju för evigt. Få artister idag kommer att göra samma avtryck för eftervärlden som dessa har gjort.  

Min svenska favoritfilm alla kategorier är Ulf Malmros komedi
”Smala Sussie” från 2003. Filmen finns numera på Netflix vilket gjort att jag
kunnat titta på den många gånger. Ibland bara på några av alla mina favoritscener.
Förutom en bra berättad historia utspelad i en värmländsk småort, ett snyggt
hantverk i form av bra foto, klippning och casting och mycket bra musik, så är
det de väl utmejslade karaktärerna, i princip samtliga och den dialog dessa
försetts med som är filmens största behållning. Karaktären ”Pölsa”, suveränt spelad
av Björn Skarin, och hans dialog är huvudnumret. Pölsa är ortens lokale knarkande
streetsmarte och filmälskande smågangster som bland annat försörjer sig på att
anordna filmkvällar i sitt ruckliga hus för andra lokala knarkare och förse
dessa med tabletter och hemmagjord mäsk. För Pölsa är rökheroin medicin för
alla ledsna och han själv ser sig som den som har varit ”ledsnast i hela
kommunen” på grund av att han är 27 år och flintis och ser ut som en gammal
gymnastiklärare. Pölsa lever efter devisen ”spela dum så är det ingen som bryr
sig om dig” och har som högsta mål här i livet att skaffa sig ett bidrag. Han
beskrivs av huvudkaraktären Erik, en gammal barndomskompis, som ”en sån där
bajskorv som inte går att spola ner”. Jag tycker att utvecklingen av karaktären
Pölsa hör till ett av de snyggaste personporträtten någonsin i en svensk film.
Han är rolig och har ett antal odödliga ”onliners” som inte låter sig återges i
text utan måste höras sägas av Pöls på värmländska i filmen. Men skratten
fastnar i halsen då man förstår en nattsvart tragik i bakgrunden.

Även den korrupte småortspolisen Davidson, tvångskommenderad
från Stockholm, är värd att nämna. Rollen spelas av Kjell Bergkvist. En av hans
allra bästa rolltolkningar någonsin, enligt undertecknad i alla fall.

Vill ni ha en kul och intressant kväll, titta på Smala Sussie.
Har ni sett den, se den igen, ni kommer att upptäcka nya saker.

I dagarna har det i media spelats upp
en ny fantastisk och välspelad komedi. Svenska akademiens medlemmar
har äntligen producerat något av faktiskt värde för oss
medborgare och de har verkligen varit generösa med att bjuda på sig
själva. En komedi blir aldrig roligare än när personer i frack,
som försöker upprätthålla ett sken av att vara lite för mer än
oss i publiken, helt plötsligt börjar kasta bajs på varandra som
apor i en djurpark. En särskilt rolig scen i den första akten av
denna pjäs är när apan som kastat den största bajskorven får en
tårta i ansiktet av sin före detta hustru.

Man förstår dock desperationen hos
vissa av ledamöterna i deras försöka att hålla sig kvar i
akademien. Den stavas pengar och förmåner som de riskerar att
mista. Jag undrar även hur mycket ledamöterna direkt eller genom
ombud, tjänat på sin unika kunskap om vem som ska få nobelpriset.
Detta kommer nog att rullas upp i akt två av komedien. Med tanke på
den lovande inledningen av skådespelet så tror jag att skaparna har
förberett en avslutning som inte kommer att göra oss i publiken
besvikna.

Nu är ”mello” över för detta år
och som vanligt har media varit mycket engagerade och skrivit en
oändlig radda med, oftast negativa, löpsedlar och artiklar om
programmet. Det har varit dåliga manus, dåliga mellanakter och
dåliga programledare. Och den mesta av musiken har sågats med
fotknölarna. Man har även frossat i vikande publiksiffror, trots
att programmet har de högsta tittarsiffrorna i Sveriges tv-värld.
Endast programmet Allsång på Skansen kan konkurera om medias
engagemang vad gäller tv-program i Sverige. Detta tycker jag är
intressant i sig men vad jag här vill lyfta är hur man tänker när
man utser vinnaren med hjälp av en så kallad internationell jury.
Vore det inte naturligt att det bidrag som vi skickar har utsetts som
det bästa av befolkningen i vårt land? Är det inte olika länder
folks bidrag som ska ställas emot varandra för att se vilket av
dessa som får flest röster (man kan ju inte säga att det handlar
om Europas folks åsikter eftersom varje land har lika mycket
röstvärde oavsett befolkningsstorlek). Varför ska Sverige använda
människor från andra länder för att utse det svenska bidraget?
Vad vinner man då om man skulle vinna tävlingen när det i princip
är de som röstar i tävlingen som har varit med om att ta fram det
vinnande bidraget?

Mitt förslag är att vi från och med
nästa år tar tävlingen på större allvar. Att vi släpper tanken
på att det i första hand ska handla om underhållning (som enligt
media ändå inte funkar), släpper fokuset på att det handlar om
att vinna den stora Europeiska tävlingen utan att det i stället ska
handla om att hitta bidrag med bra låtar och bra artister att
skicka. Dags att sparka ut Christer Björkman och att i stället
hitta någon som tar musiken på allvar och inte att hälften av
bidragen ska handla om lek och ploj. Släpp in fler bidrag som inte
är skrivna av ett fåtal låtskrivare som ofta skriver samma låtar
om och om igen.

Nästa år vill jag se ett nytt och
anorlunda mello.

Zara
Larsson är en av Sveriges absolut största artister för närvarande,
både nationellt och internationellt. Detta väcker ont blod hos
många och hon får utstå kritik för nästa allt hon säger och
gör. Denna ung kvinna blev nu i samband med att hon fick motta ett
pris på Grammisgalan häromdagen kritiserad för sitt tacktal. Hon
nämnda att hon var glad för att hon äntligen blivit av med sin
tandställning. För detta blev hon anklagad för att vara
självupptagen. Dennis Dahlqvist, en 55-årig kulturkritiker verksam
i SVT:s Kulturpanel i programmet “Gomorron Sverige” sa
följande (enligt Expressen 1 mars 2017):

“Jag
tänker på Zara Larsson som är fantastisk på många sätt, men hur
en ung person blir så känd så snabbt, och sen bara pratar om sin
tandställning. Det kan inte leda till något annat än att man blir
sjukt självupptagen.”

Min
teori till denna reaktion mot Zara är att han uppfattar hennes sätt
att sätta Grammispriset i relation till sitt borttagande av
tandställningen som ett hån mot allt han står för och drömt om.
Denne Dennis Dahlqvist har efter 55 år lyckats nå en position som
musikkritiker i SVT. För honom och för hela kritikerkåren är
priser som Grammisar något mycket viktigt. Zara Larsson, som är 19
år gammal och redan uppnått en position inom musikvärlden som
denne Dennis förmodligen drömt om att uppnå under hela sitt liv
(men han har som 55-åring endast uppnått en position där han får
prata om dem som lyckats) trivialiserar detta, enligt Dennis syn,
genom att jämföra detta med borttagande av en tandställning. Hon
visar inte den förväntade vördnaden för den heliga gralen. För
Zara är detta förmodligen bara ännu ett pris (som egentligen inte
betyder något) och hon har uppnått betydligt större höjder redan
nu i sin karriär. Tänk bara hennes insats vid invigningen av EM i
fotboll 2016… Medelålders män som försöker sätta kaxiga unga
tjejer på plats tycker jag är rätt vidrigt, men samtidigt
intressant för detta belyser även dessa mäns uppfattning om sig
själva som misslyckande individer.

Zara
Larsson tror jag har genomskådat detta och skrattar lite överseende
åt dessa män, hon befinner sig karriärmässigt redan vid 19 års
ålder, på en helt annan planet. Det allvarliga här tycker jag är
de signaler detta kan sända ut till andra tjejer.

I
år gick Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Något oväntat för
de flesta av oss. Hur man ska förstå Svenska akademiens val är nog
för de flest rätt oklart. Vad man har uppnått med utnämningen är
dock tydligare, en förflyttning av gränsen för vad som ska
betraktas som “finkultur” inom litteraturens område. Om
man inte ifrågasätter Svenska akademiens omdömme, som ju är
själva grundfärgen bakom vår finkulturella förnissa, så är nu
låttexter att betraktas som jämförbara med annan poesi och lyrik.
Detta kan även innebära att vi tvingas omvärdera gränsen för vad
som ska definieras som “finkultur” inom musikschangern,
musiken är ju bäraren och en del i detta finkulturella element.

Att
pristagaren själv ännu inte har gett någon kommentar till priset
kan jag förstå. Att få Nobelpriset är att bli tagen som gisslan
av nobelstiftelsen. Man förväntas att vara tacksam och delta i
spelet. Jag kan tänka mig att Bob Dylan tycker att detta är ett
fånigt pris som inte säger något om hans gärning. Varför ska han
bry sig om vad 18 svenskar som han inte har någon relation till
tycker om hans texter? Och varför ska han vara tacksam för att
dessa 18 personer vill ge honom ett pris? Det är ju han som
presterat. Det är väl vi som konsumenter hans musik och texter som
ska vara tacksamma för att vi får ta del av hans verk? Jag tror att
Bob håller på att fundera på hur han ska förhålla sig till
priset, ska han spela med i spelet eller inte. Och han håller tyst
fram tills dess han fattat ett beslut i denna fråga. En aspekt är
väl pengarna, men han har nog så att han klarar sig utan
nobelpengarna.

Själv
så är jag ett stort Dylan fan. Har de flesta av hans skivor samt
hans samlade texter mellan 1962 och 2001 i bokform. En favorittext är
“Isis” från skivan Desire som kom ut 1976 (som han dock
skrev tillsammans med textförfattaren Jacques Levy).

Men
min instälning till kulturpriser rent generellt har jag skrivit om
tidigare här på min blogg, se inläggen “Kulturpriser”
och Kulturpriser igen” under rubriken Om
kultur och underhållning. Jag
skriver där om att jag tycker kulturpriser, och däribland
Nobelpriset, är konstiga företeelser. Det som faschinerar mig mest
är vårt behov av att få hjälp med vad vi ska tycka, att vi
behöver någons axlar att stå på. Varför lägger vi så stor vikt
vid vad andra helt vanliga människor tycker (för även akademien
och andra jurys är ju faktiskt inte annorlunda skapta än dig och
mig)? Varför litar vi inte på våra egna omdömmen?

Nu
försvåras och förvirras tillvaro för många på grund av Svenska
akademiens val av objekt och pristagare till Nobelpriset. Men tiden
kanske nu blivit mogen att slutligen sparka ut dessa “idoldomare”
och i stället för att förlita sig på deras omdömme börja
förlita oss på våra egna.

Har
på sistone börjat lyssna på The Rolling Stones och titta på klipp
som finns på bandet på Youtube. Stones är ett märkligt fenomen
som haft en stor och trogen publik under sex decennier. Det märkliga
består i att de aldrig har levererat, vare sig på skiva eller
scenen! Studieinspelningarna låter ofta hafsiga och ogenomarbetade,
man kan bara ana att det bakom detta ofta finns bra låtar eller
låtidéer som tyvärr slarvas bort. Live låter det sällan bra.
Ibland till och med riktigt hemskt. Otajmat och slarvigt, framförallt
under de sista 10 åren då det stundtals låter riktigt hemska när
inte de inhyrda studiemusikerna tillåts dominerar ljudbilden. Den
enda riktigt bra musikern som varit medlem i Stones är Mick Taylor,
men hans fina gitarrspel utnyttjades tyvärr aldrig riktigt.

Mest
bedrövlig är Keith Richard. Hans gitarrspel har blivit allt sämre
med åren och han sänker tyvärr standarden på bandet till i nivå
med ett källarband där man varit tvungen att ta med gitarristen på
grund av att hans pappa äger ett hus som råkar ha en replokal.

Jag
tycker detta är riktigt tragiskt. Keith Richards var en talangfull
gitarrist på 60 och början av 70-talet och en lysande begåvning på
att skapa enkla och odödliga gitarriff. Hela denna talang och
potential har nu supit och knarkat bort… Vad kunde inte The Rolling
Stones ha blivit om han hade satsat på musiken på ett mer seriöst
sätt? Nu kan man bara ana att bakom de ofta rätt ofokuseerade
låtarrangemangen och spretiga och otajmade utförandena på de gamla
studieinspelingarna finns riktigt bra idéer och potential. Det som
man försökt tolka som charmigt och spontant tror jag i stället
beror på att man inte orkat lägga ner tid på att göra något
riktigt klart. Jämför man inspelningar med andra stora band och
artister från den perioden, till exempel Led Zeppelin, Beatles, Deep
Purple, Black Sabbath och Bob Dylan så framträder en milsvid
skillnad vad gäller seriositet. Att Keith Richard har drogat bort
hela sin musikaliska genialitet tycker jag är en av de största
tragedierna i den moderna musikens historia.

Stones
har dock trots detta lyckats skapa förhållandevis intressant och
bra musik (ofta dock med hjälp av studiemusiker) och blivit ett
legendariskt band (dock inte enbart på
grund av sin musik). Mycket beror detta på Mick Jaggers karrisma och
utstrålning (dock ej så mycket på hans sångröst).

Jag
tycker det är synd att Stones inte har utnytjat hela sin potential
som band. Hade man gjort detta så tror jag att de hade kunnat skapa
musik av en helt annan klass och bli mer av ett betydande rockband
och inte främst ett fenomen.

Så var Eurovision Song Contest
över för i 2015. Även i år har jag överraskats av att det var så
många bra låtar som deltog och jag tyckte som en stor del av det
övriga Europa och Australien att det svenska bidraget var bäst. Det
fanns ytterligare några låtar som jag tyckte stack ut, på ett positivt sätt, lite extra. Till dessa hörde framförallt bidragen från Norges, Estlands och Schweiz och så självklart
Australiens bidrag. Bara några få bidrag tyckte jag utmärkte sig
åt andra hållet. För att kunna uppskatta bidragen har det åter
hjälpt mig att titta på de program som Svt sänder före
evenemanget där låtarna presenteras. Många av låtarna behöver
några lyssningar för att man ska ”upptäcka” dem. Problemet för
mig i år var att jag tyckte att programledarna och personerna som
utgjorde panelen i detta program, Sarah Dawn Finer med bisittare
Christer Björkman samt Kristin Amparo, Tess Merkel och Eric Saade var
så dåliga. Jag gillade inte deras överlägsna och ofta plumpa
kommentarer. Det blev ibland till och med lätt komiskt som när Eric Saade kallade en av artisterna för en ”hittepåartist”
när han själv knappast kan kallas för en riktig artist. Saade
plockas ju bara fram till den svenska schlagerfestivalen där
han får någon menlös låt att sjunga uppbyggd kring en enkel refräng. För att försöka skylla över låtens kasshet så
bygger man numret kring en spektakulär scenshowen. Sist han var med
var det viktigaste i numret att han slog sönder en glasruta. Mellan
festivalerna så åker denne Saade riket runt och sjunger ”singback”
i köpcenter… Om dessa panelmedlemmar inte gillar låtarna så
kanske detta beror på att de just inte gillar låtarna… Mer
komplicerat än så är det inte. Deras smaker är ju inte av annan beskaffenhet än min eller någon annans.

Sen tycker jag ju att denna typ av
musikevenemang egentligen inte är någon tävling. Det finns ju inget
tävlingsmoment i evenemangen. Medborgarna i Europa säger ju bara
vad man tycker, inte att något är bra eller dåligt. Om artisterna
genomför sina nummer på ett bra sätt kan de ju heller aldrig
misslyckas, det är ju medborgarna i det land som skickade bidraget som bestämt att
bidraget ska skickas.