Kategori: Om kultur och underhållning

  • ”Att älska böcker”

    Att någon älskar böcker hör man titt som tätt. Detta är dock i sig lika befängt som att säga att man älska ett dataminne, en usb-sticka, en LP eller en DVD-skiva. Böcker är i sig bara ett lagringsmedium för information. Ett av de äldsta och fram tills nyligen, det mest använda sättet, men i princip inget utöver detta. Det som är intressant med en bok är den information som boken innehåller, något som både kan vara av nytta för mänskligheten och fylla funktionen som underhållning för mänskligheten. För att förstå och tolka informationen behövs en ”läsare” som är kodad med en nyckel som gör innehållet förståeligt. ”Läsaren” är våra ögon och vår hjärna och nyckeln tillhandahålls oftast genom ett av samhället skapat utbildningssystem. Boken som informationsbärare har genom historien spelat en viktig roll för spridning av information både inom en tid och mellan olika tider och det har under historien ofta varit viktig för makthavare att ha kontroll över produktion och spridning av detta medium för att bibehålla sin maktställning.     

    Boken har sedan även fått ytterligare ett värde, utöver den information den bär på, genom att boken i vissa fall ses som ett föremål att investera i för att skapa ett värde i ökad status för innehavaren (som en dyr handväska) och/eller en förhoppning om en framtida monetär värdeökning (som en antikvitet). Denna typ av värde bygger alltid på att det finns andra som delar denna illusion om värde och är beredda att betala priset för detta. Men bokens faktiska värde ligger i dess innehåll.

    Boken fyller även en viktig roll för vår dröm om att på ett enkelt sätt bli rika och berömda. Alla har vi en outgiven roman i byrålådan brukar man säga. Hur svårt kan det vara att bli författare… Vi kan ju alla skriva och sätta ihop text och alla har vi ju något vi tror att andra borde vara intresserade av att ta del av. De flesta andra vägar mot rikedom och berömdhet kräver ofta mer av oss. Ska man skaffa detta genom att bli musiker eller idrottsman måste man lägga ner mycket tid på att träna vilket i sig inte är en garanti för att man lyckas. Att bli rik på arbete kräver ofta en investering i utbildning, för att bli rik på aktiemarknaden måste man ha ett kapital att satsa som man är beredd att förlora. För att skriva har vi ju alla själva verktyget, språket, och skrivandet kräver minimalt med träning. Boken blir här en konkret och säljbar produkt för vår dröm om att utan större möda bli rika och få ett erkännande.  

    Men tyvärr överskattar vi hur intressanta vi är i andras ögon och konkurrensen med andra berättare är stor, och det är ju inte heller bara att skriva… Förutom att skriva något som andra vill läsa om måste det även skrivas på ett sätt som gör det förståeligt och intressant. Detta är inte så enkelt… och idag konkurrerar bokläsandet med helt andra informationsbärare såsom ett i det närmaste oändligt utbud av tv-serier samt internets alla sociala medier och därtill spel på tv, datorer och telefoner. Boken spelar i dagens samhälle en allt mindre roll, men drömmen om att ge ut sin berättelse i just en bok består. Boken förblir en konkret och fattbar entitet.

    Avslutningsvis vill jag peka på att definiera sig som varande författare är som att en taxichaufför definierar sig som bilförare eller att någon definierar sig som varande en föreläsare. Det är inte själva mediet i sig som här är det intressanta, mediet utgör bara själva förutsättningen för prestationen. Det som kan göra en författare eller en föreläsare intressant och relevant är vad denne förmedlar, inte att de förmedlar något i skrift eller muntligt. Detta kan jämföras med att taxichauffören blir intressant och relevant när denne, genom att köra en bil, hjälper en person att komma till en specifik destination.   

  • Kommentar till Viktor Malms krönika om Pippi Långstrump i Expressen den 22 september 2024 (2024-09-22)

    Hej Viktor.

    Några synpunkter om din krönika om Pippi Långstrump i dagens Expressen (2024-09-22).  

    Jag tror att orsaken till att Astrid Lindgrens böcker om Pippi blev så populära när de kom handlade om den syn på barn som då var rådande. Barn var på denna tid en förtryckt folkgrupp som samhället till och med sanktionerade användande av våld och tortyr emot. För denna folkgrupp blev böckerna om Pippi den tidens revolutionära bibel och därmed ett hot mot det rådande samhället. Samhället har nu förändrats och böckerna om Pippi betyder idag inte samma sak för dagens barn. Denna betydelse hade nog redan ebbat ut på 60-talet men den generation som hade sett Pippi som revoltledare hade nu vuxit upp och fick fortsätta att före hennes minne vidare i filmer och tv-serier. Man får ju även tänka på att när dessa filmer och serier kom så fanns det i princip ingen konkurrens, barn fick hålla till godo med vad vuxna serverade… Så Pippis popularitet från 70-talet och framåt tror jag till stor del handlar om ett arv från de som var barn när böckerna kom ut och Pippis popularitet och betydelse kommer nog att ebba ut ju längre bort vi kommer från denna generation. Pippis popularitet bärs till stor del av de äldre generationernas nostalgi.  

    För mig som är uppvuxen på 70-talet fick Pippi en annan betydelse. Jag såg svära, ensamhet och undertryckt sorg i karaktären. Jag tror att det som egentligen skilde Astrid Lindgrens författarskap från andra som på den tiden skrev för barn var att hon tog barns tankar och rädslor på allvar och försökte inte gömma dessa och mycket av detta är inte tidsbundet utan ligger i den utsatthet det innebär att vara barn. Idag är dock konkurrensen om barnens tid betydligt större och böckerna om Pippi kommer nog att bli mer en underhållning i mängden och när föräldragenerationen inte har någon särskild koppling till böckerna så kommer barnen inte hitta dessa själva.

    När det gäller bedömning av och syn på kultur tycker jag att Axel Hägerström uttryckte detta väl redan vid förra sekelskiftet när han skrev att moraliska satser inte påstår något om verkligheten och därmed inte kan vara sanna eller falska. För att ett värdeomdöme ska kunna vara sant måste detta vara oberoende av den som värderar (och då är det ju inte längre ett värdeomdöme). Men jag ser framförallt att hela diskussionen om objektiv och värderbar kultur faller på att värdering aldrig kan vara kulturens syfte och mening. Syftet med kultur är att framkalla känslor hos mig som individ och därmed är den så kallade ”I like” testen alltid oslagbar. Ibland kommer vi att tycka lika, ibland olika, men detta saknar i sammanhanget betydelse. Med andra ord, det som skiljer mig från en kullturrecensents åsikt är att den sistnämnde får betalt för att torgföra sina åsikter. Kultur har dock använts och används fortfarande för olika sorteringsmekanismer i samhället utifrån det Pierre Bourdieus så snyggt formulerat: smak är avsmak för andras smak (och därmed gör vissa människor till lite ”bättre” människor och därmed värda att ha det lite bättre i livet).   

  • Snart är de alla borta

    Hjältar kommer, hjältar går. Så är det och så kommer det alltid att vara. För min del så finns det en uppsättning hjältar som betytt och betyder oerhört mycket för mig. Detta är ett antal musikartister som startade sina karriärer under 1960-talet och som fortfarande är aktiva. Även om många av dem skapade sina odödliga mästerverk under 60- och 70-talen så är dessa människor fortfarande någon form av livlina för mig och deras verk är i princip allt jag fortfarande lyssnar på i musikväg. Dessa artister är originalen, här skapades grunden för all efterkommande populärmusik. Detta var en tid med få regler och pekpinnar, en tid när inget facit fanns, när allt var musik skapad ur en blandning av blues, jazz och Elvis. Dessa artister vandrade i stiglöst land. Världen kommer att bli tom och öde när artister som Bob Dylan, Neil Young, Van Morrison, Robbie Robertson, Paul McCartney, Mick Jagger, Eric Clapton, Jimmy Page, Robert Plant, John Paul Jones och Ritchie Blackmore går ur tiden. Alla dessa är runt 80 år gamla och ingen finns ju för evigt. Få artister idag kommer att göra samma avtryck för eftervärlden som dessa har gjort.  

  • Filmfavorit

    Min svenska favoritfilm alla kategorier är Ulf Malmros komedi
    ”Smala Sussie” från 2003. Filmen finns numera på Netflix vilket gjort att jag
    kunnat titta på den många gånger. Ibland bara på några av alla mina favoritscener.
    Förutom en bra berättad historia utspelad i en värmländsk småort, ett snyggt
    hantverk i form av bra foto, klippning och casting och mycket bra musik, så är
    det de väl utmejslade karaktärerna, i princip samtliga och den dialog dessa
    försetts med som är filmens största behållning. Karaktären ”Pölsa”, suveränt spelad
    av Björn Skarin, och hans dialog är huvudnumret. Pölsa är ortens lokale knarkande
    streetsmarte och filmälskande smågangster som bland annat försörjer sig på att
    anordna filmkvällar i sitt ruckliga hus för andra lokala knarkare och förse
    dessa med tabletter och hemmagjord mäsk. För Pölsa är rökheroin medicin för
    alla ledsna och han själv ser sig som den som har varit ”ledsnast i hela
    kommunen” på grund av att han är 27 år och flintis och ser ut som en gammal
    gymnastiklärare. Pölsa lever efter devisen ”spela dum så är det ingen som bryr
    sig om dig” och har som högsta mål här i livet att skaffa sig ett bidrag. Han
    beskrivs av huvudkaraktären Erik, en gammal barndomskompis, som ”en sån där
    bajskorv som inte går att spola ner”. Jag tycker att utvecklingen av karaktären
    Pölsa hör till ett av de snyggaste personporträtten någonsin i en svensk film.
    Han är rolig och har ett antal odödliga ”onliners” som inte låter sig återges i
    text utan måste höras sägas av Pöls på värmländska i filmen. Men skratten
    fastnar i halsen då man förstår en nattsvart tragik i bakgrunden.

    Även den korrupte småortspolisen Davidson, tvångskommenderad
    från Stockholm, är värd att nämna. Rollen spelas av Kjell Bergkvist. En av hans
    allra bästa rolltolkningar någonsin, enligt undertecknad i alla fall.

    Vill ni ha en kul och intressant kväll, titta på Smala Sussie.
    Har ni sett den, se den igen, ni kommer att upptäcka nya saker.

  • Svenska akademien underhåller oss äntligen

    I dagarna har det i media spelats upp
    en ny fantastisk och välspelad komedi. Svenska akademiens medlemmar
    har äntligen producerat något av faktiskt värde för oss
    medborgare och de har verkligen varit generösa med att bjuda på sig
    själva. En komedi blir aldrig roligare än när personer i frack,
    som försöker upprätthålla ett sken av att vara lite för mer än
    oss i publiken, helt plötsligt börjar kasta bajs på varandra som
    apor i en djurpark. En särskilt rolig scen i den första akten av
    denna pjäs är när apan som kastat den största bajskorven får en
    tårta i ansiktet av sin före detta hustru.

    Man förstår dock desperationen hos
    vissa av ledamöterna i deras försöka att hålla sig kvar i
    akademien. Den stavas pengar och förmåner som de riskerar att
    mista. Jag undrar även hur mycket ledamöterna direkt eller genom
    ombud, tjänat på sin unika kunskap om vem som ska få nobelpriset.
    Detta kommer nog att rullas upp i akt två av komedien. Med tanke på
    den lovande inledningen av skådespelet så tror jag att skaparna har
    förberett en avslutning som inte kommer att göra oss i publiken
    besvikna.

  • Melodifestivalen 2018

    Nu är ”mello” över för detta år
    och som vanligt har media varit mycket engagerade och skrivit en
    oändlig radda med, oftast negativa, löpsedlar och artiklar om
    programmet. Det har varit dåliga manus, dåliga mellanakter och
    dåliga programledare. Och den mesta av musiken har sågats med
    fotknölarna. Man har även frossat i vikande publiksiffror, trots
    att programmet har de högsta tittarsiffrorna i Sveriges tv-värld.
    Endast programmet Allsång på Skansen kan konkurera om medias
    engagemang vad gäller tv-program i Sverige. Detta tycker jag är
    intressant i sig men vad jag här vill lyfta är hur man tänker när
    man utser vinnaren med hjälp av en så kallad internationell jury.
    Vore det inte naturligt att det bidrag som vi skickar har utsetts som
    det bästa av befolkningen i vårt land? Är det inte olika länder
    folks bidrag som ska ställas emot varandra för att se vilket av
    dessa som får flest röster (man kan ju inte säga att det handlar
    om Europas folks åsikter eftersom varje land har lika mycket
    röstvärde oavsett befolkningsstorlek). Varför ska Sverige använda
    människor från andra länder för att utse det svenska bidraget?
    Vad vinner man då om man skulle vinna tävlingen när det i princip
    är de som röstar i tävlingen som har varit med om att ta fram det
    vinnande bidraget?

    Mitt förslag är att vi från och med
    nästa år tar tävlingen på större allvar. Att vi släpper tanken
    på att det i första hand ska handla om underhållning (som enligt
    media ändå inte funkar), släpper fokuset på att det handlar om
    att vinna den stora Europeiska tävlingen utan att det i stället ska
    handla om att hitta bidrag med bra låtar och bra artister att
    skicka. Dags att sparka ut Christer Björkman och att i stället
    hitta någon som tar musiken på allvar och inte att hälften av
    bidragen ska handla om lek och ploj. Släpp in fler bidrag som inte
    är skrivna av ett fåtal låtskrivare som ofta skriver samma låtar
    om och om igen.

    Nästa år vill jag se ett nytt och
    anorlunda mello.

  • Zara Larssons tandställning

    Zara
    Larsson är en av Sveriges absolut största artister för närvarande,
    både nationellt och internationellt. Detta väcker ont blod hos
    många och hon får utstå kritik för nästa allt hon säger och
    gör. Denna ung kvinna blev nu i samband med att hon fick motta ett
    pris på Grammisgalan häromdagen kritiserad för sitt tacktal. Hon
    nämnda att hon var glad för att hon äntligen blivit av med sin
    tandställning. För detta blev hon anklagad för att vara
    självupptagen. Dennis Dahlqvist, en 55-årig kulturkritiker verksam
    i SVT:s Kulturpanel i programmet ”Gomorron Sverige” sa
    följande (enligt Expressen 1 mars 2017):

    ”Jag
    tänker på Zara Larsson som är fantastisk på många sätt, men hur
    en ung person blir så känd så snabbt, och sen bara pratar om sin
    tandställning. Det kan inte leda till något annat än att man blir
    sjukt självupptagen.”

    Min
    teori till denna reaktion mot Zara är att han uppfattar hennes sätt
    att sätta Grammispriset i relation till sitt borttagande av
    tandställningen som ett hån mot allt han står för och drömt om.
    Denne Dennis Dahlqvist har efter 55 år lyckats nå en position som
    musikkritiker i SVT. För honom och för hela kritikerkåren är
    priser som Grammisar något mycket viktigt. Zara Larsson, som är 19
    år gammal och redan uppnått en position inom musikvärlden som
    denne Dennis förmodligen drömt om att uppnå under hela sitt liv
    (men han har som 55-åring endast uppnått en position där han får
    prata om dem som lyckats) trivialiserar detta, enligt Dennis syn,
    genom att jämföra detta med borttagande av en tandställning. Hon
    visar inte den förväntade vördnaden för den heliga gralen. För
    Zara är detta förmodligen bara ännu ett pris (som egentligen inte
    betyder något) och hon har uppnått betydligt större höjder redan
    nu i sin karriär. Tänk bara hennes insats vid invigningen av EM i
    fotboll 2016… Medelålders män som försöker sätta kaxiga unga
    tjejer på plats tycker jag är rätt vidrigt, men samtidigt
    intressant för detta belyser även dessa mäns uppfattning om sig
    själva som misslyckande individer.

    Zara
    Larsson tror jag har genomskådat detta och skrattar lite överseende
    åt dessa män, hon befinner sig karriärmässigt redan vid 19 års
    ålder, på en helt annan planet. Det allvarliga här tycker jag är
    de signaler detta kan sända ut till andra tjejer.

  • Årets nobelpris i litteratur

    I
    år gick Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Något oväntat för
    de flesta av oss. Hur man ska förstå Svenska akademiens val är nog
    för de flest rätt oklart. Vad man har uppnått med utnämningen är
    dock tydligare, en förflyttning av gränsen för vad som ska
    betraktas som ”finkultur” inom litteraturens område. Om
    man inte ifrågasätter Svenska akademiens omdömme, som ju är
    själva grundfärgen bakom vår finkulturella förnissa, så är nu
    låttexter att betraktas som jämförbara med annan poesi och lyrik.
    Detta kan även innebära att vi tvingas omvärdera gränsen för vad
    som ska definieras som ”finkultur” inom musikschangern,
    musiken är ju bäraren och en del i detta finkulturella element.

    Att
    pristagaren själv ännu inte har gett någon kommentar till priset
    kan jag förstå. Att få Nobelpriset är att bli tagen som gisslan
    av nobelstiftelsen. Man förväntas att vara tacksam och delta i
    spelet. Jag kan tänka mig att Bob Dylan tycker att detta är ett
    fånigt pris som inte säger något om hans gärning. Varför ska han
    bry sig om vad 18 svenskar som han inte har någon relation till
    tycker om hans texter? Och varför ska han vara tacksam för att
    dessa 18 personer vill ge honom ett pris? Det är ju han som
    presterat. Det är väl vi som konsumenter hans musik och texter som
    ska vara tacksamma för att vi får ta del av hans verk? Jag tror att
    Bob håller på att fundera på hur han ska förhålla sig till
    priset, ska han spela med i spelet eller inte. Och han håller tyst
    fram tills dess han fattat ett beslut i denna fråga. En aspekt är
    väl pengarna, men han har nog så att han klarar sig utan
    nobelpengarna.

    Själv
    så är jag ett stort Dylan fan. Har de flesta av hans skivor samt
    hans samlade texter mellan 1962 och 2001 i bokform. En favorittext är
    ”Isis” från skivan Desire som kom ut 1976 (som han dock
    skrev tillsammans med textförfattaren Jacques Levy).

    Men
    min instälning till kulturpriser rent generellt har jag skrivit om
    tidigare här på min blogg, se inläggen ”Kulturpriser”
    och Kulturpriser igen” under rubriken Om
    kultur och underhållning.
    Jag
    skriver där om att jag tycker kulturpriser, och däribland
    Nobelpriset, är konstiga företeelser. Det som faschinerar mig mest
    är vårt behov av att få hjälp med vad vi ska tycka, att vi
    behöver någons axlar att stå på. Varför lägger vi så stor vikt
    vid vad andra helt vanliga människor tycker (för även akademien
    och andra jurys är ju faktiskt inte annorlunda skapta än dig och
    mig)? Varför litar vi inte på våra egna omdömmen?

    Nu
    försvåras och förvirras tillvaro för många på grund av Svenska
    akademiens val av objekt och pristagare till Nobelpriset. Men tiden
    kanske nu blivit mogen att slutligen sparka ut dessa ”idoldomare”
    och i stället för att förlita sig på deras omdömme börja
    förlita oss på våra egna.