Kategori: Om livet och döden

Ju äldre jag blir
desto viktigare har begravningsplatser blivit för mig. Jag var nyligen på en sådan och besökte en nära släktings gravplats. Helst
vill jag gå omkring bland gravarna ensam och fundera över livet och döden. Alla
mina små vardagsbekymmer förminskas när jag inser att jag själv kommer att
ligga där snart. Vad jag gjort och inte gjort under mitt liv kommer då att helt
sakna betydelse. Jag blir en i mängden som levt klart. Jag blir ett namn på en
gravsten, en före detta levande människa som för sig själv varit universums
medelpunkt under en tid, precis som alla andra före detta levande som är
begravda på begravningsplatsen. Men trots att jag inser att det inte spelar
någon roll vad jag gör med resten av mitt liv, det kommer ju att ta slut förr
eller senare, är jag frustrerad. Denna existentiella känsla jag får när jag går
och läser på gravstenarna och funderar på hur dessa före detta levande personer
hade det när de levde, tonar ganska snabbt bort när jag lämnar
begravningsplatsen och ersätts med en frustration över att jag inte använder
min tid på ett optimalt sätt. Jag känner mig inte direkt missnöjd med livet så
som det varit och är, men det borde kunna vara så mycket mer. Men jag kommer
inte på vad jag vill göra, det är detta som gör mig frustrerad. Medan dagarna går,
årstiderna växlar och jag får allt kortare tid kvar, är det enda jag gör att fundera.
Det som håller mig tillbaka från att sluta att fundera och verkligen försöka
hitta vad jag vill, tror jag är att jag innerst inne inte tror på min egen dödlighet.
Det tror jag ingen av oss gör. Vi tror att vi har all tid i världen och därför har
vi även all tid i världen att vänta.

“Time spent wishing is time wasted.”

Ibland hittar man visdomsord
på de mest oväntade ställen. Citatet ovan är hämtat
från den amerikanska TV-serien Scrubs, en komediserie som handlar om livet på
ett amerikanskt sjukhus. Den som uttalar visdomsorden är den sadistiske vaktmästaren
(The Janitor). Repliken är ett svar på den kvinnliga läkaraspiranten Elliots
fråga till honom om han aldrig önskat att han vore totalt annorlunda. Elliot är
en mycket osäker aspirant som försöker vara alla tillags och ständigt söker
erkännande hos framförallt de äldre läkarna på sjukhuset. Just den här dagen
känner hon sig extra misslyckad och söker tröst hos vaktmästaren. Direkt på
en fråga från henne svarar han att han inte vill vara annorlunda och att han är en
vinnare och att om hon vill vara annorlunda är det bara för henna att vara
annorlunda. Detta samtal får Elliot att ta itu med sitt liv och dagen efter
kommer hon tillbaka till sjukhuset som en ”ny” och självsäker Elliot.

I denna dialog pekar vaktmästaren
på ett träffsäkert sätt ut att det är vi själv som bestämmer om vi ska känna oss som vinnare
eller inte och att det är vi själv som har makten över att förändra våra liv om det är
detta vi vill och att drömma om, eller önska, förändring är bortkastad tid. Att drömma leder aldrig till någon faktisk förändring.

Att önska och drömma om hur
livet borde vara är det mest effektiva sättet att undvika förändring, men något
som vi alla håller på med i större eller mindre omfattning. Detta slukar både
tid och energi som vi i stället borde lägga på att antingen se till att vi
verkligen förändrar våra liv till något som vi skulle bli mer nöjda med eller att vi accepterar
det vi har och göra det bästa av den situation vi lever i. Man är en förlorare om
man är missnöjd med sin situation och inte gör något åt den utan bara drömmer
och fantiserar om hur det borde vara.

Vaktmästaren är en vinnare,
det avgör han själv. Elliot försökte däremot bli en vinnare genom att få andras
erkännande och ju mer hon försökte desto mer misslyckad kände hon sig, något
som nog de flesta av oss kan känna igen sig i. Det svåra tricket
för att må bra är att själv avgöra när man är en vinnare och att man inte
lämna över denna bedömning till någon annan.

Detta avsnitt av Scrubs gick
nu ikväll på TV. Jag har sett avsnittet åtskilliga gånger och tycker varje gång
att denna korta scen är briljant i sin enkelhet.