Ju äldre jag blir
desto viktigare har begravningsplatser blivit för mig. Jag var nyligen på en sådan och besökte en nära släktings gravplats. Helst
vill jag gå omkring bland gravarna ensam och fundera över livet och döden. Alla
mina små vardagsbekymmer förminskas när jag inser att jag själv kommer att
ligga där snart. Vad jag gjort och inte gjort under mitt liv kommer då att helt
sakna betydelse. Jag blir en i mängden som levt klart. Jag blir ett namn på en
gravsten, en före detta levande människa som för sig själv varit universums
medelpunkt under en tid, precis som alla andra före detta levande som är
begravda på begravningsplatsen. Men trots att jag inser att det inte spelar
någon roll vad jag gör med resten av mitt liv, det kommer ju att ta slut förr
eller senare, är jag frustrerad. Denna existentiella känsla jag får när jag går
och läser på gravstenarna och funderar på hur dessa före detta levande personer
hade det när de levde, tonar ganska snabbt bort när jag lämnar
begravningsplatsen och ersätts med en frustration över att jag inte använder
min tid på ett optimalt sätt. Jag känner mig inte direkt missnöjd med livet så
som det varit och är, men det borde kunna vara så mycket mer. Men jag kommer
inte på vad jag vill göra, det är detta som gör mig frustrerad. Medan dagarna går,
årstiderna växlar och jag får allt kortare tid kvar, är det enda jag gör att fundera.
Det som håller mig tillbaka från att sluta att fundera och verkligen försöka
hitta vad jag vill, tror jag är att jag innerst inne inte tror på min egen dödlighet.
Det tror jag ingen av oss gör. Vi tror att vi har all tid i världen och därför har
vi även all tid i världen att vänta.