Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Detta är tankar jag tar med mig in i det nya året, även om min slutsats är att vi egentligen inte kan förändras

Drömmar

“Time spent wishing is time wasted.”

Visdomsord hittat på oväntat ställe. Citatet är hämtat från den amerikanska TV-serien Scrubs, en komediserie som handlade om livet på ett amerikanskt sjukhus. Den som uttalar visdomsorden är den sadistiske vaktmästaren (The Janitor) och är svar på den kvinnliga läkaraspiranten Elliots fråga till honom om han, the Janitor, aldrig önskat att han vore annorlunda. Elliot, som är osäker och har dåligt självförtroende, känner sig misslyckad och söker tröst hos vaktmästaren. The Janitor svarar henne att han inte vill vara annorlunda, han är en vinnare, och att om Elliot vill vara annorlunda är det bara för henna att bli annorlunda. Detta blir en vändpunkt i Elliots liv och dagen efter kommer hon tillbaka till sjukhuset som en “ny” och självsäker person.

The Janitor pekar på att det är vi själv som bestämmer om vi ska känna oss som vinnare
och att det bara är vi själv som har makt att förändra våra liv om det är
detta vi vill. Att drömma om, eller önska, en förändring är bortkastad tid. Att drömma leder inte till en faktisk förändring. Att önska och drömma om hur livet borde vara är i stället det mest effektiva sättet att undvika förändring, men något som vi alla håller på med i större eller mindre omfattning. Detta drömmande och önskande slukar både tid och energi som vi i stället borde lägga på att antingen skapa en verklig förändrar i våra liv eller accepterar det vi har och göra det bästa av den situation vi lever i. Man är en förlorare om man är missnöjd med sin situation och inte gör något åt den utan drömmer och fantiserar om hur det borde vara.

The Janitor är en vinnare, det avgör han själv. Elliot försökte däremot bli en vinnare genom att få andras erkännande och ju mer hon försökte desto mer misslyckad kände hon sig, något
som nog flera av oss kan relatera till. Det svåra tricket är att själv avgöra vad det är att vara en vinnare och mäta sig i förhållande till detta, att man inte överlåta dessa bedömningar på andra.

Detta låter enkelt, och självklart. Bara att sätta i gång. Vill jag flyga, och det vill jag ju, så är det bara att flyga. Vi har nog alla någon gång försökt, och ur ett intellektuellt perspektiv borde det ju gå, men inte lyckats, trots att vi vet att vi borde ha förmågan. Det är ju bara att flaxa med armarna på rätt sätt.

Men något gör att vi inte lyckas förändra oss och om detta vore så enkelt så vore vi ju alla lyckade och lyckliga. Vill jag kunna prata inför folk är det bara att ställa sig och prata, jag har ju samma fysikaliska förutsättningar som alla de som är bra på detta. Om det var enkelt att förändra sig så skulle vi inte behöva alla de yttre attribut som vi använder som ersättning för att känna oss lyckade och därmed ha ett värde. Attribut som ska visa att vi är framgångsrika inför andra så att dessa kan bekräfta vårt värde. Vi visa upp en bild av detta genom våra dyra bilar, klockor och kläder, vårt jobb och karriär och så vidare. Nya ”lycko” accessoarer dyker upp hela tiden som vi kan använda till att köpa det vi ser som mest värdefullt, andra människors bekräftelse. Vi är alla tomma skal som är beroende av andra för att dessa inte ska skrumpna ihop. Vi behöver andra som blåser in luft och syre för att fylla ut skalen. Eftersom våra inre egenskaper oftast inte är synliga utåt blir den synliga ytan viktig och vår inre värld mindre viktig om den inte kan användas till att få bekräftelse från andra genom. Hela vår kapitalistiska värld bygger på att skapa accessoarer som kan användas för detta ändamål. Eftersom yttre bekräftelse aldrig kan skapa en inre tillfredsställelse måste den hela tiden fyllas på och detta kräver hela tiden nya accessoarer för dessa fungerar bara en gång. Men hela tiden handlar det om vid vi själva tror ger erkännande. Vi kan aldrig veta vad andra egentligen tycker, vi levar alla i våra egna bubblor och försöker hitta yttre bekräftelser som vi tror andra  beundrar. Vi är alla fast i våra egna bubblor och bryr oss egentligen inte om varandra. Att bryta sig ut från sin egen bubbla är svårt och det som förhindrar oss från verklig förändring eftersom det i princip är omöjligt att föreställa sig vad som finns utanför. Därute råder andra förhållanden och andra naturlagar som inte går att föreställa sig med hjälp av den förståelse som råder i den egna bubblan. Det finns dock två förhållanden som är generella i princip alla bubblor, strävan att vilja leva och därmed strävan att förtränga den ångest som vetskapen om sin egen dödlighet framkallar samt att vi alla tänker oavbrutet under vår vakna tid. Ju mindre vi behöver tänka på vår omedelbara överlevnad, desto mer tid att tänka på den egna dödligheten vilket det förstnämnda hjälper oss att förtränga.

Det ”lyxproblem” som uppstår när vi är relativt trygga och mätta och inte behöver fokusera på den omedelbara överlevnaden är paradoxalt nog en ökande ångest för vår egen dödlighet som vi och samhället måste ”uppfinna” räddning ifrån, dödsångesten måste ”trollas” bort, annars kan vi inte fungera som människor. Samhället och dess kultur är trollkarlen och han har många trolleritrix i sin låda. Ett av de viktigaste är att skapa en upplevelse av oss som viktiga och speciella, vi är inte som de andra ”dödliga”. Ett annat trick är att skapa en miljö där vi kan ”ockupera” tankeutrymmet med annat och mer kortsiktiga strävanden och mål. Den kultur och samhällsskikt vi skapar och upprätthåller (vilket kan innefatta alla våra olika sätt att putsa våra fjädrar på) är det system som tillhandahåller bäste trolleritrick för flesta medborgare. Samhällen där de flesta är fattiga och måste sträva efter att överleva dagen utvecklar ett system och kultur som skiljer sig från ett samhälle där de flesta inte behöver oroa sig för sin överlevnad. Jag upplever att historien, samhället, vår kultur och mitt och andras beteende blir mer förståeligt och begripligt när jag lägger till en grundläggande och universell rädsla för döden som den grundläggande parametern.

Allt bara är, inget kan vara annorlunda. Framtiden finns redan där, det är bara att åka med på turnén. Allt efter livet är precis som det var före, ett stort ingenting, omöjligt att föreställa sig. Men ändå finns den där ångesten över det oskyddade och osäkra i tillvaron, att det inte finns något skyddsnät att falla i om man tappar balansen. Eller är det detta som egentligen är det demokratiska skyddsnätet?

Ibland tycker jag mig förstå den verkliga innebörden i att min värld är unik och att ingen annan kan förstå den och att jag inte kan förstå någon annans värld. Denna förståelse är flyktig och övergår snabbt till att bli en intellektuell tanke att dissekrera.

Så mycket att göra, men så lite tid. Jag kommer aldrig att hinna bli klar. Varje sekund är en förbrukad sekund som jag aldrig kan få tillbaka. Men hur gör jag för att utnyttja varje ögonblick, för att suga ut så mycket som möjligt av den? Detta är en av de frågor som vi alla ställer oss då och då när vi inte flyr in i någon meningslös aktivitet för att slippa ifrån sådana tankar, till exempel genom att låta oss fångas av en Netflix-serie.  Men i det stora hela spelar detta ingen roll. Tavlan kommer alltid att suddas ren oavsett vad som finns på den när dagen är slut. Inget sparas. Nya bilder kommer att fylla tavlan, lika viktig som mina var för mig men nu för en ny konstnär.  

Jag läste för en tid sedan en biografi av en relativt känd person. En person som, utifrån sett, måste anses som både framgångsrik och lyckad. Hens upplevelse av sitt liv är dock en helt annan.

Hen beskriver ett liv präglad av en ständig rädsla från att bli fråntagen sin värdighet och ett liv alltid under attack från andra som haft makt att förnedra och avslöja den bluff hen alltid upplevt sig vara.

Hen beskriver en oförmåga att kommunicera och att trivas i andras sällskap och därför alltid sökt sig till ensamheten. Hen har dock varit rädd för att ensamhet ska uppfattas av omgivningen som ett misslyckande och har därför känt sig tvingad att söka sig till andras sällskap. Hen upplevs som en social person.

Hen har alltid upplevt sig som osäker och misslyckad, som om hen kämpat i en sport som hen inte behärskar och har därför alltid förlorat alla viktiga matcher. Om hen vunnit någon match så har det alltid mot för ”svagt” motstånd och därför inte räknats.

Han har alltid legat vaken om nätterna och ältat sitt tidigare livs upplevade misslyckanden och dissekerat varje samtal och kontakt hen haft: varför gjorde jag så, varför sa jag så…

Hen har aldrig varit lycklig för hen vet inte vad lycka egentligen är.

Jag kan relatera till hens beskrivning av sitt liv på många sätt. Dels så känner jag igen mig i mycket av det hen beskriver (även om jag inte på något sätt kan sägas vara framgångsrik), dels sätter beskrivningen ljus på min oförmåga att känna mina medmänniskor, jag har ju ingen aning om vad andra tänker på och hur de uppfattar världen. Den tredje frågan som hen sätter fingret på är frågan om huruvida lycka finns och om det finns lyckliga människor?  

Varje dag räknas! Varje dag är en dag som är förbrukad. Hur jag utnyttja mina dagar är upp till mig, jag är ensam ansvarig. Vi kan aldrig jämföra med varandra hur vi utnyttjar våra dagar eller bedöma vem som nyttjar sina dagar bäst. Vi kan enbart ”tävla” mot oss själva. Vi lever alla under olika förutsättningar vilket kan begränsa våra möjligheter. Kan eller vill vi inte påverka dessa måste vi acceptera de ramar vi lever inom och göra det bästa av vår situation. Detta kan se ut på miljarder olika sätt, men jag är bara ansvarig över mina dagar. I slutändan suddas dock tavlan ut och det enda som kan var viktigt är här och nu för mig, även om detta egentligen inte heller spelar någon roll. Men det är mitt ansvar att ta tillvara de dagar jag av någon outgrundlig anledning fått till mitt förfogande och tro på att det finns en mening med dessa, trots att jag vet att så inte är fallet.

En sädescell kan förflytta sig med hjälp av en kroppsdel och verkar medvetet sträva mot ett mål. För att ha en möjlighet att uppnå detta mål måste den ha någon form av sinne som kan hjälpa den att orientera sig i sin omgivning och därmed uppfatta denna omgivning. Är inte detta en form av primitivt liv?

Detta innebär dock inte någon praktisk skillnad för hur jag ser på sädescellen. Den lever sitt korta liv på det sätt som den är skapt för. De har ingen möjlighet att ”överleva” eller att utvecklas (förutom ett litet fåtal som transformeras till människor, men dessa är så få att de knappast räknas). Jag tycker bara att det är fascinerande att tänka på dessa celler, som min kropp skapar miljarder av varje dag, som liv som existerar en kort tid som oftast avslutas med en dramatisk resa. En del av cellerna får till och med avsluta sina liv med ett besök på en exotisk och farlig plats.         

 Detta pekar på det komplexa i att förstå och definiera vad liv är för något. Nästa fråga blir hur ”död” materia, sammansatt på ett speciellt sätt, under en kort tid kan bli till något som har ett medvetande och som kan observera och reflektera över sig själv och sin omgivning? Hur kan detta ske utan att någon ”byggare” finns, hur kan detta ske på samma sätt, om och om igen. Och varför sker detta? Varför sätts denna ”döda” materia ihop på ett speciellt sätt och blir till ”liv” för att sedan strax återgå till att vara ”död” materia?

Svaret på dessa frågor söker många i religionen, något som jag inte gör. Att det skulle finnas en ”magiker” som genom trolleri skapar liv, och att denne har ett ”högre” syfte med sin skapelse, löser inget av problemen kring vad liv är. Jag tror att den första frågan, hur uppstår liv och vad är liv, aldrig kommer att kunna besvaras. Liv kanske är något helt annat än det vi tänker oss, något som vi aldrig kan förstå. Den andra frågan, vad är meningen med livet, tror jag dock har ett svar. Jag tror att livet inte har någon mening förutom den mening jag själv kan hitta under den korta tid jag lever.