Kategori: Jag och Tintin

Tintin behandlar dock inte Milou alltid
så vänligt trots att han vid ett tillfälle till och med föder
Tintin genom att dela med sig av kyklingen han stjäl i
restaurangvagnen på tåget när de jagar skurkarna. När de lite
senare sitter på en godstågsvagn smaskar de broderligt på denna
kyckling. (s.32-33) När Milou blir berusad av att dricka droppar av
Wiskey som läcker från tankvagnen på godståget de sitter på så
skäller Tintin på honom. (s.34-45) Han borde dock ha blivit
förvånad över att Milou var berusad överhuvudtaget och kan man
verkligen göra en hund ansvarig för att ha råkat bli berusad?
Milou försöker sedan dricka Wiskey vid ytterligare två tillfällen
(s.35 och s.40) med följden att Tintin skäller på honom och vid
ett tillfälle till och med agar hunden (s.40). Ingen heder åt
Tintin här…Tintin skäller eller är ironisk mot Milou vid
ytterligare ett flertal tillfällen under äventyret. Dels efter att
Milou av misstag avslöjar Tintin när denne är förklädd till en
gubbe (s.6), dels efter att Milou lockat tillbaka geten en gång för
mycket när Tintin håller på att bli likviderad av skurkarna
(s.10), dels efter att Milou ramlat in i ett tistelsnår (s.41) och
dels när Milou blir rädd för en spindel (s.53). Milou däremot är
alltid trogen sin husse, nästan… han uttrycker sig bara vid ett
tillfälle lite ironiskt mot Tintin när han säger ”kunde du inte
ha tagit vägen genom grinden som jag? … Alltid ska du leka
akrobat!”, när Tintin försökt hoppa på taket till skurkarnas
bil från en mur men missar och hamnar pladask på vägbanan.

Jag får känslan av att Tintin ser
Milou i detta avsnitt som ett barn, så som man såg på barn på
30-talet. Barn som objekt som har skyldigheter men inga rättigheter.
Skulle vara intressant att göra en mer djupgående analys av Tintins
relation till Milou…

”Den svarta ön” har formen av en
thriller och deckare. Tintin jagar och jagas av en falskmyntarliga
genom Europa ända upp till Skottland samtidigt som han även jagas
av polisen (dupontarna) som tror att han är skyldig till ett
personrån. Albumet är både spännande och fyndigt och är en av
mina favoritberättelser. I albumet ger Hergé Milou en mycket viktig
roll. Det är hunden som ofta leder historien framåt och Milou
räddar livet på Tintin eller rädda honom ur knipor många gånger.
Det börjar med att Milou hittar nycklarna till handbojorna som de nu
sovande dupontarna har fjättrat Tintin med efter att ha gripit honom
i tron att han begått ett personrån på tåget som de färdas på.
Tintin kan på grund av detta fly från både tåget och dupontarna.
(s.4) Milou räddar sedan livet på Tintin när skurken Wronzoff och
hans kumpan försöker tvinga honom att hoppa från en klippa. Milou
lyckas befria och reta upp en get som ”hjälper” honom. (s.8 –
s.10) Han lyckas sedan påkalla en brandmans uppmärksamhet så att
denne kan rädda Tintin ur doktor Mullers brinnande villa. (s.22) Han
väcker Tintin efter att han krockat med en kratta så att Tintin kan
knocka skurken som ska anfalla honom (s.27) och han varnar Tintin när
denne står på tågtaket och tåget närmar sig en låg tunnel
(s.31). På slutet så räddar han Tintin ur två mycket svåra
knipor. Dels genom att hittar en utgång från grottan på den svarta
ön där de hotas av att bli dränkta av tidvattnet (s.48) – detta
leder även till att Tintin hittar falskmyntarverkstaden, dels genom
att Milou lyckas tämja den stora gorillan Ranko (s.53). Milous
bedrifter är av helt avgörande betydelse för att mysteriet klaras
upp, han spårar ju även upp bovar och hittar ledtrådar, och han
räddar livet på Tintin vid åtminstone tre tillfällen.

I fortsättningshistorien till
”Enhörningens hemlighet”, ”Rackham den rödes skatt”, åker
Tintin, Haddock och Milou (och Dupontarna och professor Kalkyl) och
letar efter skatten som pergamentbitarna man hittade i den föregående
berättelsen pekar mot. Efter en lång färd över havet så hittar
man platsen och vraket efter Enhörningen – men ingen skatt. Detta
tycker jag är berättelsens stora mysterie; varför ville kaptens
anfader, Francois af Hadoque, lura iväg sina tre söner att leta
efter en skatt som de facto redan finns i det slott som troligen en
av dem bodde i. Skatten låg i källaren till det slott som riddaren
fick av Ludvig den XIV och någon av hans tre söner borde ha fått
ärva slottet efter honom. Varför tillverkade riddaren tre modeller
av Enhörningen och gömde ledtrådar i dessa till den plats där
vraket efter förebilden till modellerna låg sänkt? Kanske ville
han svetsa samman bröderna och få dem att samarbeta? Om detta var
motivet så var riddaren en mycket oansvarig och oklok fader. Att
försöka lura iväg sina tre söner på en lång, farlig och dyr
sjöexpedition efter en skatt som inte finns, det kan inte leda till
något gott…

En förklaring jag kommit att tänka på
är att riddaren skulle kunna vara att han själv åkte och hämtade
skatten. När han blev räddad från ön där han varit skeppsbruten
så vågade han inte ta med sig skatten då han misstänkte att hans
räddare kanske skulle bli frestade att stjäla den från honom och
sedan döda honom. När riddaren till slut kom hem så fick han
slottet Moulinsart av Ludvik den XIV och fick sedan tre söner (eller
om han redan hade dessa sedan tidigare). Han tillverkade de tre
modellskeppen med ledtrådarna till sönerna, men åkte själv och
hämtade skatten. Ledtrådarna i modellerna blev sedan kvar där ända
fram till kapten Haddocks och Tintins dagar. Den fråga som här blir
kvar är hur man ska tolka ordet ”Örnens” och korset därefter,
på pergamentbitarna. Dessa kan tyckas peka mot statyn av
evangelisten Johannes som finns i det gamla slottskapellet i
Moulinsarts källare (där skatten sedan fanns). Detta kan dock ha
varit en slump. Riddaren kanske tänkte på det kors han satte upp på
ön när han var skeppsbruten och som han använde som almanacka, och
förknippade detta kors med evangelisten Johannes. Han hade sedan
kanske ledtråden i åtanke när han gömde skatten på sitt nya
gömställe.

I
”Enhörningens hemlighet” finns ett helt fantastiskt avsnitt där
kapten Haddock livfullt återberättar sin förfaders, riddaren
Francois af Hadoques, kamp med sjörövaren Rackham den röde år
1698 för Tintin. På tolv sidor tas vi med i Haddocks inlevelsefulla
berättande där Hergé på ett mycket snyggt sätt mixar ihop
Haddocks ”nutida” berättandet kryddat med hans inre bilder om
förfaderns bravader. Haddock har precis hittat sin förfaders
memoarer och suttit uppe under natten och läst och druckit sprit.
Här finns några av Hergés allra vackraste bilder. En intressant
sak som jag kom att tänka på när jag nu åter läste berättelsen
var att det inte förekommer något blod i de dramatiska
stridsscenerna. I den stora stridsbilden på sidan 19 har flera
personer uppenbart blivit döda och några ser döende ut, men ingen
av dem har några synliga skador. Detta kan tyckas lite märkligt då
man strider med yxor, svärd och skjutvapen. Till exempel ligger det
en kluven hatt på durken. Personen som haft den på sig borde ha
tappats på blod och hjärnsubstans som rimligtvis borde finnas
utsmetat på däcket. Även när antikvitetshandlaren Bartold,
bröderna Vogels samarbetspartner, blir skjuten utanför Tintis
bostad (av den ene av bröderna Vogel, Maxim, enligt den andre
brodern ”G”) finns inga synliga skador på honom. Inget blod,
inget kulhål. Denne överlever dock. Ett sympatiskt drag hos Hergé
tycker jag; att han inte frossa i blod trots att döden finns
närvarande.

I de tidiga Tintin-albumen har Tintins
hund Milou en framträdande roll. Milou är i dessa ofta en central
del i handlingarna och fungerade som samtalspartner till Tintin och
bidrar därigenom till att föra handlingen framåt. Men efterhand
när persongalleriet kring Tintin utökas blir Milous roll mindre
framträdande. I ”Enhörningens hemlighet” har dock Milou en
viktig roll för handlingen vid flera tillfällen. En viktig sekvens
inleds när Tintin blir kidnappad (sid. 35) och Milou handlöst
slänger sig ut från fönstret i Tintins lägenhet på första
våningen för att rädda honom. Han blir räddad från att krossas
mot gatan av kapten Haddock. Milou följer sedan efter bilen som
kidnapparna fört bort Tintin i. Han följer efter i bilens spår
genom regn och rusk och på leriga vägar. Hans strävsamma kamp
efter att hitta Tintin vävs in i berättelsen och här har Milou
några av sina fåtaliga repliker i berättelsen. Hans eftersök
avslutas på sidan 53 då han hittar Tintin och räddar honom genom
att avväpna en av kidnapparna som hotar Tintin med en pistol, genom
att bita denne i handen. Detta är Milous stora bragd i äventyret.
Han visar här upp en fantastisk förmåga att spåra upp sin husse.
Tintin har ju färdats en lång väg i bil och få hundar, tror jag,
skulle lyckas med konststycket att spåra upp någon som färdats i
bil på en landsväg.

Men Milou är i centrum och är viktig
för berättelsen vid ytterligare några tillfällen. Det är till
att börja med han som ser till att Tintin hittar pergamentet som
finns dolt i masten på skeppsmodellen som han köpt till kapten
Haddock. Det är Milou som råkar knuffa ner skeppet från byrån där
det står så att masten går sönder och pergamentet ramlar ut och
rullar in under byrån som skeppet stått på. Hade detta inte
inträffat så skulle skurkarna i berättelsen lagt beslag på
pergamentet när de senare stjäl skeppet. Det är sedan Milou som
hittar pergamentet under byrån.

Sedan råkar Milou dricka av kapten
Haddocks rom och blir berusad. Han nyktrar dock snabbt till när
Haddock trampar honom på hans svansstump som i Haddocks vilda
berättande om kampen mellan hans anfader och Rackham den röde får
symbolisera den stubintråd som anfadern släcker med sin fot och
därigenom kan förhindra att fartyget de befinner sig på ska
sprängas i luften. Milou ser minst sagt förgrymmad ut när allt
lugnat ner sig.

Slutligen så har jag fastnat för en
liten detalj i början av äventyret. Milou kliar sig bakom örat med
baktassen i fyra rutor, varav de tre första som han finns med i
bild, i början av albumet. Ska detta symbolisera att de befinner sig
på en loppmarknad och att han är anfallen av loppor? Detta kliande
kommenteras inte av Tintin.

Det Tintin-album som av många brukar
betraktas som det allra bästa är ”Enhörningens hemlighet”. Och
jag är böjd att håll med. Själva berättelsen är väldigt väl
komponerad och består av flera olika berättelser som tillsammans
leder fram till upplösningen med ett slut som sedan blir inledningen
till nästa äventyr, ”Rackham den rödes skatt”.

Det är delhistorierna som leder
huvudhistorien framåt och de gör detta på ett både snyggt och
intelligent sätt. Jag ska beskriva några av dessa och börjar här
med historien om ficktjuven Aristarkos Filokrates.

Filokrates dyker första gången upp på
sidan ett, sjätte rutan, ståendes i höger kant av rutan spanande
efter offer på en marknad. Dupontarna, de båda detektiverna i
berättelsen, som har i uppdrag att försöka fånga den stöldliga
som man tror ligger bakom vågen av fickstölder som drabbat staden,
anar inte att stöldvågen är en enda mycket skicklig ficktjuvs
verk. Denne lyckas stjäla Dupontarnas plånböcker åtminstone vid
ett tiotal tillfällen. På sidan 60 hittar de sina plånböcker när
de, med hjälp av Tintin, har lyckats fånga Filokrates. Tvekampen
mellan Filokrates och Dupontarna är en central och komisk
biberättelse där Dupontarna får visa sin ”intelligens” när de
försöker undvika att få sina plånböcker stulna. På grund av sin
klantighet blir de även tagna av polisen som misstänkta tjuvar när
de spanar efter ficktjuvar.

Men Filokrates är en viktig kugge i
berättelsen om hur de tre pergamenten, som allt handlar om, till
slut kommer i Tintins ägo. Filokrates stjäl till att börja med
Tintin plånbok där han förvarar det pergament han har hittat i den
fartygsmodell han köpt till kapten Haddock. Pergamentet får Tintin
tillbaka efter att Dupontarna nästan lyckats fånga Filokrates. De
kommer över hans bonjour där han bland annat har Tintins plånbok.
De riktiga skurkarna i berättelsen, bröderna Vogel, är också ute
efter pergamenten. De har hittat ett av de tre pergamenten och stjäl
sedan ytterligare ett. Men Filokrates råkar stjäla dessa (bröderna
tror dock att det är Tintin som stulit pergamenten från dom) och
Tintin hittar dem till slut hemma hos honom.

Vem är då denne Filokrates? Ja han är
en mycket prydlig pensionerad ämbetsman som absolut inte ser sig som
en tjuv. Han betecknar sig som en samlare och ”något litet av en
kleptoman”. Han älskar plånböcker. Han visar stolt upp sin stora
samling av stulna plånböcker, som han noggrant arkiverat i sin
bokhylla, för Dupontarna och Tintin. Han är även stolt över att
ha lyckats samla ihop alla dessa plånböcker, kanske ett hundratal,
på bara tre månader. En ”unik samling” som han uttrycker det.
Man anar här att han har varit en mycket noggrann och plikttrogen
ämbetsman, en riktig ritualist, som nu nyligen fått gå i pension
och då råkat ut för en personlig kris och börjat ”samla” på
plånböcker för att ha något att ha kontroll över (han
registrerar alla plånböcker mycket noga) och kanske för att få
lite spänning. Två saker som troligtvis haft som funktion att dämpa
den ångest som avsaknaden av en yrkesidentitet lett fram till för
honom. Hergé kanske hade någon specifik ämbetsman i åtanke när
han skrev berättelsen eller också så skapade han Filokrates som en
nidbild av en typisk dåtida Belgisk ämbetsman. Vem vet. En
intressant bifigur i alla fall.

Min historia med Tintin inleddes 1969
då jag såg äventyret ”Den svarta ön” som serie på tv. Jag
kommer sedan ihåg att Tintin fick konkurrens av mina
blockflöjtslektioner då dessa inföll samma dag och tid som en ny
Tintin-serie visades (kommer inte ihåg vilket äventyr det var) så
jag missade Tintin under en period. Jag började dock köpa och önska
mig albumen. Det första jag köpte var ”Faraos cigarrer”. Detta
måste ha varit våren 1970. Albumet kostade 6 kronor och 95 öre.
Mycket pengar på den tiden, många veckopengar… Detta album har
sedan dess varit ett av mina favoritalbum och jag har säkert läst
det över 100 gånger (detta första album är rätt slitet och jag
har även köpt ett nytt) och min förståelse av handlingen har
förändrats hela tiden. Historien är den samma men betydelsen av
den förändras för varje läsning och jag upptäcker än idag, 48
år senare, nya saker i den.

Jag tror att jag hellre ville köpa
albumet med ”Den svarta ön” men att detta inte fanns i den
tobaksaffär där jag köpte mitt första album (fanns bara denna affär som sålde albumen på den ort där jag bodde) och att jag nog till
att börja med var lite besviken. ”Den svarta ön” är lite
enklare historia i sin form än den ganska komplicerade ”Faraos
cigarrer” och det tog mig ett tag att riktigt uppskatta denna
berättelse. Nästa album jag köpte var ”Det hemliga vapnet”,
också det en rätt komplicerad historia som det tog ett tag för mig
att riktigt förstå. Därefter tror jag att jag hittade ”Den
svarta ön”. Under de
kommande två åren köpte jag eller fick alla de tolv album som
fanns utgivna på Illustrationsförlaget, sedermera Carlsen if. Sedan
fick jag vänta på att nya skulle ges ut (nya i Sverige vill säga,
alla utom den sista, Tintin hos gerillan, var ju redan skrivna och
utgivna på andra språk). Sommaren 1971 gick jag och väntade på
att två nya album skulle komma ut, ”Det svarta guldet” och ”Det
sönderslagna örat”. Att jag visste att dessa skulle komma ut
under hösten 1971 berodde på att detta stod att läsa på baksidan
av albumet ”Tintin i Tibet”.

Tintinalbumen har betytt väldigt
mycket för mig under min uppväxt och har på olika sätt bidragit
till att forma mig. Jag ska här på min blogg skriva lite om detta
och om varför jag ser dessa album som så geniala.