Det Tintin-album som av många brukar
betraktas som det allra bästa är ”Enhörningens hemlighet”. Och
jag är böjd att håll med. Själva berättelsen är väldigt väl
komponerad och består av flera olika berättelser som tillsammans
leder fram till upplösningen med ett slut som sedan blir inledningen
till nästa äventyr, ”Rackham den rödes skatt”.
Det är delhistorierna som leder
huvudhistorien framåt och de gör detta på ett både snyggt och
intelligent sätt. Jag ska beskriva några av dessa och börjar här
med historien om ficktjuven Aristarkos Filokrates.
Filokrates dyker första gången upp på
sidan ett, sjätte rutan, ståendes i höger kant av rutan spanande
efter offer på en marknad. Dupontarna, de båda detektiverna i
berättelsen, som har i uppdrag att försöka fånga den stöldliga
som man tror ligger bakom vågen av fickstölder som drabbat staden,
anar inte att stöldvågen är en enda mycket skicklig ficktjuvs
verk. Denne lyckas stjäla Dupontarnas plånböcker åtminstone vid
ett tiotal tillfällen. På sidan 60 hittar de sina plånböcker när
de, med hjälp av Tintin, har lyckats fånga Filokrates. Tvekampen
mellan Filokrates och Dupontarna är en central och komisk
biberättelse där Dupontarna får visa sin ”intelligens” när de
försöker undvika att få sina plånböcker stulna. På grund av sin
klantighet blir de även tagna av polisen som misstänkta tjuvar när
de spanar efter ficktjuvar.
Men Filokrates är en viktig kugge i
berättelsen om hur de tre pergamenten, som allt handlar om, till
slut kommer i Tintins ägo. Filokrates stjäl till att börja med
Tintin plånbok där han förvarar det pergament han har hittat i den
fartygsmodell han köpt till kapten Haddock. Pergamentet får Tintin
tillbaka efter att Dupontarna nästan lyckats fånga Filokrates. De
kommer över hans bonjour där han bland annat har Tintins plånbok.
De riktiga skurkarna i berättelsen, bröderna Vogel, är också ute
efter pergamenten. De har hittat ett av de tre pergamenten och stjäl
sedan ytterligare ett. Men Filokrates råkar stjäla dessa (bröderna
tror dock att det är Tintin som stulit pergamenten från dom) och
Tintin hittar dem till slut hemma hos honom.
Vem är då denne Filokrates? Ja han är
en mycket prydlig pensionerad ämbetsman som absolut inte ser sig som
en tjuv. Han betecknar sig som en samlare och ”något litet av en
kleptoman”. Han älskar plånböcker. Han visar stolt upp sin stora
samling av stulna plånböcker, som han noggrant arkiverat i sin
bokhylla, för Dupontarna och Tintin. Han är även stolt över att
ha lyckats samla ihop alla dessa plånböcker, kanske ett hundratal,
på bara tre månader. En ”unik samling” som han uttrycker det.
Man anar här att han har varit en mycket noggrann och plikttrogen
ämbetsman, en riktig ritualist, som nu nyligen fått gå i pension
och då råkat ut för en personlig kris och börjat ”samla” på
plånböcker för att ha något att ha kontroll över (han
registrerar alla plånböcker mycket noga) och kanske för att få
lite spänning. Två saker som troligtvis haft som funktion att dämpa
den ångest som avsaknaden av en yrkesidentitet lett fram till för
honom. Hergé kanske hade någon specifik ämbetsman i åtanke när
han skrev berättelsen eller också så skapade han Filokrates som en
nidbild av en typisk dåtida Belgisk ämbetsman. Vem vet. En
intressant bifigur i alla fall.