Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Dessa båda begrepp myntades av den franske sociologen Pierre Bourdieu för många år sedan och har sedan dessa tolkats och omtolkats av oräkneliga sociologer och filosofer. Som den värdenihilist jag själv är så tolkar och använder jag begreppen på mitt sätt och ser dessa som sammanhängande i en loop där syftet med det kulturella kapitalet är att omvandla detta till ett ekonomiskt kapital. En del av detta ekonomiska kapital, det som blir över efter borträkning av det som behövs för att överleva och det som kan investeras på andra sätt för förräntning, investeras åter i att försöka ytterligare utöka sitt kulturella kapital för att därigenom skapa mer ekonomiskt kapital och så vidare. Det ekonomiska kapitalet är här det överordnade kapitalet, slutmålet, eftersom detta är det kapital som kan ”mätta magen”. Detta blir dock inte lika tydligt i vårt välfärdssamhälle där det kulturella kapitalet även har som roll att ”mätta” den ångest om själva livet som tränger fram när vi inte behöver lägga fokus på den mer omedelbara överlevnaden. Kulturellt kapital skapar erkännande från andra och detta upplevs som ett värde i sig.  

Omvandling, växling, av kulturellt kapital till ekonomiskt, sker hela tiden. Extra tydligt blir detta i reklamens värld när en person som har ett kulturellt kapital lägger detta kapital i en produkt genom att ge sken av att denne tycker produkten är bra och värd att köpa. För detta får personen ekonomiskt kompensation av produktägaren. Det kulturella kapitalet har personen byggt upp genom att ha gjort något som vi beundrar och som därför gör att vi uppfattar denne som  speciell, trovärdig eller att vi vill efterlikna denne.  

Men varje gång en person genomför denna typ av transaktion förlorar personen en del av sitt kulturella kapital, vi övriga ser och uppfattar personen lite annorlunda. Om personen inte kontinuerligt kan fylla på sitt kulturella kapital, exempelvis om en idrottsman avslutat sin karriär, så riskerar detta kulturella kapital att urholkas och till slut helt ta slut.

Det finns dock undantag här, fall där det kulturella kapitalet omvandlats till ett nytt och mer bestående kulturellt kapital som kontinuerligt kan växlas till ett ekonomiskt men dessa exempel är ovanliga. Två sådana är René Lacoste och Fred Perry, båda tennisspelare, som lyckades använda sina namn till att starta företag som än idag förknippas med varor med kvalitet och exklusivitet.

Två svenska före detta idrottsprofiler som det kanske inte kommer att gå lika bra för är den svenske ishockeymålvakten Henrik Lundkvist och fotbollsspelaren Glen Hysén. Båda vars aktiva karriärer är över. Vad gäller Henrik Lundkvist kommer han nog mer och mer att förknippas med sin urfåniga reklam för schampo som han hållit på med i många år. Så länge han kunde fylla på sitt kulturella kapital genom att vara en bra ishockeyspelare så har han kunnat upprätthålla sitt kulturella värde, men nu när han slutat som aktiv så kommer hans roll som ishockeyspelare sakta att blekna bort, framför allt för den lite yngre generationen. Han kommer mer och mer att förknippas med detta schampo och till slut kommer frågan att ställas varför just hans ord ska väga så tungt när vi ska välja schampo. Detta kommer troligen att leda till att ägaren till produkten hittar någon annan reklampelare att hänga upp produkten på.

Glen Hysén är en än mer tragisk figur. Hans produkt, ett spelbolag, är endast ute efter att sno åt sig mina pengar, att lura mig till att spela bort min lön, vilket i sin tur blir Glens lön. När man idag ser Glen försöka spexa i andra sammanhang så förknippar man detta enbart med hans roll som reklampelare för spelbolaget. Detta kommer att leda till att han, när hans kulturella kapital ebbat ut – det vill säga minnet av hans bedrifter på fotbollsplanen bleknat, kommer att bli utan både kulturellt och ekonomiskt kapitel. Han har satsat kortsiktigt och på fel produkt vilket kommer innebära att han tappar allt på lite längre sikt.

Personligen tycker jag det är tragiskt att dessa båda idrottsmän för mig alltmer förknippas med tvivelaktiga produkter i stället för dras idrottsliga prestationer. Idrottsmän, skådespelare och andra kändisar försöker ständigt omvandla sina kulturella kapital till ekonomiska. Att satsa fel här kan innebära att det slutar med att man mister allt. Hysén och Lundkvist tror jag tyvärr är två sådana exempel. Det som skiljer dem åt är att Lundqvist troligen har betydligt mer ekonomiskt kapital på banken än Hysén och kommer klara sig bättre.          

Hur vinster som uppkommer i privatägd friskoleverksamhet ska hanteras har nu åter hamnat på tapeten i samband med att en ägare till en friskolekoncern visat sig investera sina vinster därifrån i bland annat en våffelstuga i Åre. Det är lätt att bli indignerad och utifrån moralisk grund ifrågasätta om detta ska vara tillåtet. Vinster borde väl alltid, som många debattörer och politiker förespråkar, gå tillbaka till skolverksamheten?

Själva idén med att ha privatägd skolverksamhet är tron på att det privata näringslivet kan driva skolverksamhet effektivare och billigare än en kommunal aktör. Därför finns det privata aktörer som är villiga att satsa pengar på denna typ av verksamhet med utgångspunkt i att kunna få avkastning på sitt kapital, en större avkastning än om de satsar sitt kapital i någon annan verksamhet. Kvaliteten i verksamheten ska garanteras genom konkurrens med andra skolverksamheter, bedriver man en dålig verksamhet får man inga elever och därigenom inga pengar av kommunen.  

Utan möjlighet att ta ut vinst kommer incitamentet att driva privata skolor att försvinna. Är det ett aktiebolag så torde det vara svårt att motivera för sina ägare (om inte alla är överens om annat) att man inte satsar på att maximera vinsten på kort eller längre sikt.  

Om systemet skulle fungera och att dessa aktörer verkligen kan driva skolverksamhet bättre och billigare än de kommunala aktörerna så ser jag inget problem med att ägarna plockar ut vinst ur sina verksamheter, då har vi en ”win, win” situation. Problemet är att det är svårt att mäta kvalitet i detta sammanhang. Friskolorna visar till exempel ofta upp bättre betygsresultat än kommunal verksamheten. Detta har dock ofta visat sig beror på att man på olika sätt, direkta eller indirekta, väljer ut sina elever och då kan välja bort ”problem” elever som drar ner snittbetygen. Det har även visat sig att friskolorna ofta ger ”glädjebetyg” till sina elever.

Jag tycker diskussionen bör handla om huruvida vi ska ha privatägda skolor som drivs med skattemedel eller inte, inte om vad man ska kunna göra med en eventuell vinst från dessa verksamheter. Om vi bestämmer att vi ska ha privata offentligfinansierade friskolor så bör dessa behandlas på samma sätt som all annan privatägd verksamhet. Om vi beslutar att behålla denna typ av friskolor bör vi dock vara medvetna om att verksamheten alltid drivs utifrån ett vinstperspektiv och inte utifrån att bedriva en god skolverksamhet, om inte dessa båda perspektiv går hand i hand vill säga. Därför behöver denna typ av verksamhet, om vi ska ha den, vara mycket tydligt regelstyrd och utsatt för en ständig och kompetent granskning och kontroll. Incitament att öka vinsten kommer alltid vara högsta prioritet och man kommer alltid att försöka utnyttja möjligheter att kringgå lagar och bestämmelser för att nå detta mål.   

Känns lite konstigt att höra representanter för en borgerlig regeringen förespråkar något annat än ett marknadsekonomiskt perspektiv som lösning på makroekonomiska problem. Elisabeth Svantesson, moderat finansminister, är en av dessa. Hon uttryckte idag, både i nyhetsprogram på tv och på en pressträff att det är fel av handlare att höja matpriser mer än vad som behövs, vad som ska anses skäligt. Handlarna ska så att säga hålla igen för samhällets bästa.

Men i en marknadsekonomi blir detta högst problematiskt. Själva grunden för att denna typ av system ska fungera är att företag alltid ska sträva efter att maximera sina vinster.

Ett företags själva existensberättigande är att föröka sina ägares investerade kapital, detta är själva syftet med att driva företag. Ägarna är i många fall vanliga medborgare som satsat sina besparingar i aktieinnehav, fondinnehav eller som har sina pensionspengar placerade i fonder. Ägarna förväntar sig att de satsade pengarna ska växa, annars så kommer de/vi att ta ut pengarna och investera dem i något annat. Det är till och med olagligt att sätta andra intressen före vinsten för en företagsstyrelse, så det Elisabeth Svantesson förespråkar kan i princip hävdas vara en uppmaning till att begå brott och kan dessutom leda till andra allvarliga konsekvenser för samhället.  

Överpriser i sig är inget som kan existera i en fungerande marknadsekonomi. Priset som sätt är det pris som tillräckligt många köparen är villiga att betala. Finns det däremot en mycket stor vinst inom något område så är själva idén att detta öppnar upp för andra aktörer som är villiga att ta ut en lite lägre vinst och därigenom skapa konkurrens vilket kommer pressa priserna på ett naturligt. Matvarukedjan Lidl är ett exempel på detta inom livsmedelsbranschen, och fler alternativ kommer säkert att dyka upp om det finns stora överpriser inom denna bransch.  

Det Svantesson och andra borgliga politiker förespråkar är i princip någon form av planekonomi, motsatsen till vad dessa vanligtvis brukar förespråka. Detta har dock som vi alla vet testats vid flera tillfällen utan framgång.

Nu tror jag dock att Svantesson själv inser problemet med sina resonemang. Att hon ändå resonerar som hon gör tror jag främst beror på att hon försöker hitta syndabockar för den uppkomna situationen som regeringen kan komma att ställas till svar för. Nu duger det inte att skylla allt på sossarna längre, nu måste man hitta andra förklaringar som ligger utanför regeringens kontroll. Ondskan här blir lite förvånande själva marknadsekonomin och ICA-handlarna.  

Idag kallas en stor del av säljkåren för influencers. Den metod dessa använder sig av för att sälja går ut på att skaffa sig ”vänner” och ”sympatisörer” på nätet som de kan ”rekommendera” sina produkter till genom att använda dem i sina inlägg eller prata väl om dem där.

Allt dessa influencers lägger ut på sina plattformar görs med syfte att skaffa följare. Detta försöker de göra genom att beskriva sina ”framgångsrika” liv, genom att beskriva sina problem och brister, genom att vara lite skojiga, genom att spela spel osv. De använder sitt kulturella kapital, dvs sig själva och sina liv, och försöker göra detta intressant för andra för att därigenom omvandla detta till ett ekonomiskt kapital. Syftet med att skaffa dessa ”vänner” är att få dem att köpa något, exempelvis en bok de skrivit, en parfym de satt sitt namn på eller smink, eller också försöker de få ”vännerna” att köpa någon produkt från ett företag som de är ”samarbetspartners” med eller representant för. Det måste i och för sig framgå att det handlar om ”sponsrade” inlägg (även om det fuskas mycket med det), men detta spelar mindre roll eftersom hela konceptet går ut på att få ”vännerna” att tro dessa influencers skulle ha använt produkten, även om de inte fått betalt för att göra det.

Denna försäljningsteknik är i sak inte ny. Reklam finns överallt i samhället och ”redaktionellt”, material i till exempelvis reklamfinansierad tv och tidningar har alltid haft som syfta att locka tittare och läsare till att ta dela av den reklam som materialet är inbäddat i. Det nya är att vi idag ”trollar” bort säljarna och kallar dem för influencers vilket ger dem en legitimitet och roll som döljer deras verkliga avsikt. Denna legitimering hjälper tyvärr i princip hela samhället till med och detta bidrar till att följarna litar på dessa personer och ser dem som vänner i stället för att se att deras verkliga syfte, att kränga på dem sina produkter.

Detta är tankar jag tar med mig in i det nya året, även om min slutsats är att vi egentligen inte kan förändras

Drömmar

“Time spent wishing is time wasted.”

Visdomsord hittat på oväntat ställe. Citatet är hämtat från den amerikanska TV-serien Scrubs, en komediserie som handlade om livet på ett amerikanskt sjukhus. Den som uttalar visdomsorden är den sadistiske vaktmästaren (The Janitor) och är svar på den kvinnliga läkaraspiranten Elliots fråga till honom om han, the Janitor, aldrig önskat att han vore annorlunda. Elliot, som är osäker och har dåligt självförtroende, känner sig misslyckad och söker tröst hos vaktmästaren. The Janitor svarar henne att han inte vill vara annorlunda, han är en vinnare, och att om Elliot vill vara annorlunda är det bara för henna att bli annorlunda. Detta blir en vändpunkt i Elliots liv och dagen efter kommer hon tillbaka till sjukhuset som en “ny” och självsäker person.

The Janitor pekar på att det är vi själv som bestämmer om vi ska känna oss som vinnare
och att det bara är vi själv som har makt att förändra våra liv om det är
detta vi vill. Att drömma om, eller önska, en förändring är bortkastad tid. Att drömma leder inte till en faktisk förändring. Att önska och drömma om hur livet borde vara är i stället det mest effektiva sättet att undvika förändring, men något som vi alla håller på med i större eller mindre omfattning. Detta drömmande och önskande slukar både tid och energi som vi i stället borde lägga på att antingen skapa en verklig förändrar i våra liv eller accepterar det vi har och göra det bästa av den situation vi lever i. Man är en förlorare om man är missnöjd med sin situation och inte gör något åt den utan drömmer och fantiserar om hur det borde vara.

The Janitor är en vinnare, det avgör han själv. Elliot försökte däremot bli en vinnare genom att få andras erkännande och ju mer hon försökte desto mer misslyckad kände hon sig, något
som nog flera av oss kan relatera till. Det svåra tricket är att själv avgöra vad det är att vara en vinnare och mäta sig i förhållande till detta, att man inte överlåta dessa bedömningar på andra.

Detta låter enkelt, och självklart. Bara att sätta i gång. Vill jag flyga, och det vill jag ju, så är det bara att flyga. Vi har nog alla någon gång försökt, och ur ett intellektuellt perspektiv borde det ju gå, men inte lyckats, trots att vi vet att vi borde ha förmågan. Det är ju bara att flaxa med armarna på rätt sätt.

Men något gör att vi inte lyckas förändra oss och om detta vore så enkelt så vore vi ju alla lyckade och lyckliga. Vill jag kunna prata inför folk är det bara att ställa sig och prata, jag har ju samma fysikaliska förutsättningar som alla de som är bra på detta. Om det var enkelt att förändra sig så skulle vi inte behöva alla de yttre attribut som vi använder som ersättning för att känna oss lyckade och därmed ha ett värde. Attribut som ska visa att vi är framgångsrika inför andra så att dessa kan bekräfta vårt värde. Vi visa upp en bild av detta genom våra dyra bilar, klockor och kläder, vårt jobb och karriär och så vidare. Nya ”lycko” accessoarer dyker upp hela tiden som vi kan använda till att köpa det vi ser som mest värdefullt, andra människors bekräftelse. Vi är alla tomma skal som är beroende av andra för att dessa inte ska skrumpna ihop. Vi behöver andra som blåser in luft och syre för att fylla ut skalen. Eftersom våra inre egenskaper oftast inte är synliga utåt blir den synliga ytan viktig och vår inre värld mindre viktig om den inte kan användas till att få bekräftelse från andra genom. Hela vår kapitalistiska värld bygger på att skapa accessoarer som kan användas för detta ändamål. Eftersom yttre bekräftelse aldrig kan skapa en inre tillfredsställelse måste den hela tiden fyllas på och detta kräver hela tiden nya accessoarer för dessa fungerar bara en gång. Men hela tiden handlar det om vid vi själva tror ger erkännande. Vi kan aldrig veta vad andra egentligen tycker, vi levar alla i våra egna bubblor och försöker hitta yttre bekräftelser som vi tror andra  beundrar. Vi är alla fast i våra egna bubblor och bryr oss egentligen inte om varandra. Att bryta sig ut från sin egen bubbla är svårt och det som förhindrar oss från verklig förändring eftersom det i princip är omöjligt att föreställa sig vad som finns utanför. Därute råder andra förhållanden och andra naturlagar som inte går att föreställa sig med hjälp av den förståelse som råder i den egna bubblan. Det finns dock två förhållanden som är generella i princip alla bubblor, strävan att vilja leva och därmed strävan att förtränga den ångest som vetskapen om sin egen dödlighet framkallar samt att vi alla tänker oavbrutet under vår vakna tid. Ju mindre vi behöver tänka på vår omedelbara överlevnad, desto mer tid att tänka på den egna dödligheten vilket det förstnämnda hjälper oss att förtränga.

Det ”lyxproblem” som uppstår när vi är relativt trygga och mätta och inte behöver fokusera på den omedelbara överlevnaden är paradoxalt nog en ökande ångest för vår egen dödlighet som vi och samhället måste ”uppfinna” räddning ifrån, dödsångesten måste ”trollas” bort, annars kan vi inte fungera som människor. Samhället och dess kultur är trollkarlen och han har många trolleritrix i sin låda. Ett av de viktigaste är att skapa en upplevelse av oss som viktiga och speciella, vi är inte som de andra ”dödliga”. Ett annat trick är att skapa en miljö där vi kan ”ockupera” tankeutrymmet med annat och mer kortsiktiga strävanden och mål. Den kultur och samhällsskikt vi skapar och upprätthåller (vilket kan innefatta alla våra olika sätt att putsa våra fjädrar på) är det system som tillhandahåller bäste trolleritrick för flesta medborgare. Samhällen där de flesta är fattiga och måste sträva efter att överleva dagen utvecklar ett system och kultur som skiljer sig från ett samhälle där de flesta inte behöver oroa sig för sin överlevnad. Jag upplever att historien, samhället, vår kultur och mitt och andras beteende blir mer förståeligt och begripligt när jag lägger till en grundläggande och universell rädsla för döden som den grundläggande parametern.

Allt bara är, inget kan vara annorlunda. Framtiden finns redan där, det är bara att åka med på turnén. Allt efter livet är precis som det var före, ett stort ingenting, omöjligt att föreställa sig. Men ändå finns den där ångesten över det oskyddade och osäkra i tillvaron, att det inte finns något skyddsnät att falla i om man tappar balansen. Eller är det detta som egentligen är det demokratiska skyddsnätet?

Ibland tycker jag mig förstå den verkliga innebörden i att min värld är unik och att ingen annan kan förstå den och att jag inte kan förstå någon annans värld. Denna förståelse är flyktig och övergår snabbt till att bli en intellektuell tanke att dissekrera.

Så mycket att göra, men så lite tid. Jag kommer aldrig att hinna bli klar. Varje sekund är en förbrukad sekund som jag aldrig kan få tillbaka. Men hur gör jag för att utnyttja varje ögonblick, för att suga ut så mycket som möjligt av den? Detta är en av de frågor som vi alla ställer oss då och då när vi inte flyr in i någon meningslös aktivitet för att slippa ifrån sådana tankar, till exempel genom att låta oss fångas av en Netflix-serie.  Men i det stora hela spelar detta ingen roll. Tavlan kommer alltid att suddas ren oavsett vad som finns på den när dagen är slut. Inget sparas. Nya bilder kommer att fylla tavlan, lika viktig som mina var för mig men nu för en ny konstnär.  

Jag läste för en tid sedan en biografi av en relativt känd person. En person som, utifrån sett, måste anses som både framgångsrik och lyckad. Hens upplevelse av sitt liv är dock en helt annan.

Hen beskriver ett liv präglad av en ständig rädsla från att bli fråntagen sin värdighet och ett liv alltid under attack från andra som haft makt att förnedra och avslöja den bluff hen alltid upplevt sig vara.

Hen beskriver en oförmåga att kommunicera och att trivas i andras sällskap och därför alltid sökt sig till ensamheten. Hen har dock varit rädd för att ensamhet ska uppfattas av omgivningen som ett misslyckande och har därför känt sig tvingad att söka sig till andras sällskap. Hen upplevs som en social person.

Hen har alltid upplevt sig som osäker och misslyckad, som om hen kämpat i en sport som hen inte behärskar och har därför alltid förlorat alla viktiga matcher. Om hen vunnit någon match så har det alltid mot för ”svagt” motstånd och därför inte räknats.

Han har alltid legat vaken om nätterna och ältat sitt tidigare livs upplevade misslyckanden och dissekerat varje samtal och kontakt hen haft: varför gjorde jag så, varför sa jag så…

Hen har aldrig varit lycklig för hen vet inte vad lycka egentligen är.

Jag kan relatera till hens beskrivning av sitt liv på många sätt. Dels så känner jag igen mig i mycket av det hen beskriver (även om jag inte på något sätt kan sägas vara framgångsrik), dels sätter beskrivningen ljus på min oförmåga att känna mina medmänniskor, jag har ju ingen aning om vad andra tänker på och hur de uppfattar världen. Den tredje frågan som hen sätter fingret på är frågan om huruvida lycka finns och om det finns lyckliga människor?  

Varje dag räknas! Varje dag är en dag som är förbrukad. Hur jag utnyttja mina dagar är upp till mig, jag är ensam ansvarig. Vi kan aldrig jämföra med varandra hur vi utnyttjar våra dagar eller bedöma vem som nyttjar sina dagar bäst. Vi kan enbart ”tävla” mot oss själva. Vi lever alla under olika förutsättningar vilket kan begränsa våra möjligheter. Kan eller vill vi inte påverka dessa måste vi acceptera de ramar vi lever inom och göra det bästa av vår situation. Detta kan se ut på miljarder olika sätt, men jag är bara ansvarig över mina dagar. I slutändan suddas dock tavlan ut och det enda som kan var viktigt är här och nu för mig, även om detta egentligen inte heller spelar någon roll. Men det är mitt ansvar att ta tillvara de dagar jag av någon outgrundlig anledning fått till mitt förfogande och tro på att det finns en mening med dessa, trots att jag vet att så inte är fallet.