Författare: SAM

Att någon älskar böcker hör man titt som tätt. Detta är dock i sig lika befängt som att säga att man älska ett dataminne, en usb-sticka, en LP eller en DVD-skiva. Böcker är i sig bara ett lagringsmedium för information. Ett av de äldsta och fram tills nyligen, det mest använda sättet, men i princip inget utöver detta. Det som är intressant med en bok är den information som boken innehåller, något som både kan vara av nytta för mänskligheten och fylla funktionen som underhållning för mänskligheten. För att förstå och tolka informationen behövs en ”läsare” som är kodad med en nyckel som gör innehållet förståeligt. ”Läsaren” är våra ögon och vår hjärna och nyckeln tillhandahålls oftast genom ett av samhället skapat utbildningssystem. Boken som informationsbärare har genom historien spelat en viktig roll för spridning av information både inom en tid och mellan olika tider och det har under historien ofta varit viktig för makthavare att ha kontroll över produktion och spridning av detta medium för att bibehålla sin maktställning.     

Boken har sedan även fått ytterligare ett värde, utöver den information den bär på, genom att boken i vissa fall ses som ett föremål att investera i för att skapa ett värde i ökad status för innehavaren (som en dyr handväska) och/eller en förhoppning om en framtida monetär värdeökning (som en antikvitet). Denna typ av värde bygger alltid på att det finns andra som delar denna illusion om värde och är beredda att betala priset för detta. Men bokens faktiska värde ligger i dess innehåll.

Boken fyller även en viktig roll för vår dröm om att på ett enkelt sätt bli rika och berömda. Alla har vi en outgiven roman i byrålådan brukar man säga. Hur svårt kan det vara att bli författare… Vi kan ju alla skriva och sätta ihop text och alla har vi ju något vi tror att andra borde vara intresserade av att ta del av. De flesta andra vägar mot rikedom och berömdhet kräver ofta mer av oss. Ska man skaffa detta genom att bli musiker eller idrottsman måste man lägga ner mycket tid på att träna vilket i sig inte är en garanti för att man lyckas. Att bli rik på arbete kräver ofta en investering i utbildning, för att bli rik på aktiemarknaden måste man ha ett kapital att satsa som man är beredd att förlora. För att skriva har vi ju alla själva verktyget, språket, och skrivandet kräver minimalt med träning. Boken blir här en konkret och säljbar produkt för vår dröm om att utan större möda bli rika och få ett erkännande.  

Men tyvärr överskattar vi hur intressanta vi är i andras ögon och konkurrensen med andra berättare är stor, och det är ju inte heller bara att skriva… Förutom att skriva något som andra vill läsa om måste det även skrivas på ett sätt som gör det förståeligt och intressant. Detta är inte så enkelt… och idag konkurrerar bokläsandet med helt andra informationsbärare såsom ett i det närmaste oändligt utbud av tv-serier samt internets alla sociala medier och därtill spel på tv, datorer och telefoner. Boken spelar i dagens samhälle en allt mindre roll, men drömmen om att ge ut sin berättelse i just en bok består. Boken förblir en konkret och fattbar entitet.

Avslutningsvis vill jag peka på att definiera sig som varande författare är som att en taxichaufför definierar sig som bilförare eller att någon definierar sig som varande en föreläsare. Det är inte själva mediet i sig som här är det intressanta, mediet utgör bara själva förutsättningen för prestationen. Det som kan göra en författare eller en föreläsare intressant och relevant är vad denne förmedlar, inte att de förmedlar något i skrift eller muntligt. Detta kan jämföras med att taxichauffören blir intressant och relevant när denne, genom att köra en bil, hjälper en person att komma till en specifik destination.   

Hej Viktor.

Några synpunkter om din krönika om Pippi Långstrump i dagens Expressen (2024-09-22).  

Jag tror att orsaken till att Astrid Lindgrens böcker om Pippi blev så populära när de kom handlade om den syn på barn som då var rådande. Barn var på denna tid en förtryckt folkgrupp som samhället till och med sanktionerade användande av våld och tortyr emot. För denna folkgrupp blev böckerna om Pippi den tidens revolutionära bibel och därmed ett hot mot det rådande samhället. Samhället har nu förändrats och böckerna om Pippi betyder idag inte samma sak för dagens barn. Denna betydelse hade nog redan ebbat ut på 60-talet men den generation som hade sett Pippi som revoltledare hade nu vuxit upp och fick fortsätta att före hennes minne vidare i filmer och tv-serier. Man får ju även tänka på att när dessa filmer och serier kom så fanns det i princip ingen konkurrens, barn fick hålla till godo med vad vuxna serverade… Så Pippis popularitet från 70-talet och framåt tror jag till stor del handlar om ett arv från de som var barn när böckerna kom ut och Pippis popularitet och betydelse kommer nog att ebba ut ju längre bort vi kommer från denna generation. Pippis popularitet bärs till stor del av de äldre generationernas nostalgi.  

För mig som är uppvuxen på 70-talet fick Pippi en annan betydelse. Jag såg svära, ensamhet och undertryckt sorg i karaktären. Jag tror att det som egentligen skilde Astrid Lindgrens författarskap från andra som på den tiden skrev för barn var att hon tog barns tankar och rädslor på allvar och försökte inte gömma dessa och mycket av detta är inte tidsbundet utan ligger i den utsatthet det innebär att vara barn. Idag är dock konkurrensen om barnens tid betydligt större och böckerna om Pippi kommer nog att bli mer en underhållning i mängden och när föräldragenerationen inte har någon särskild koppling till böckerna så kommer barnen inte hitta dessa själva.

När det gäller bedömning av och syn på kultur tycker jag att Axel Hägerström uttryckte detta väl redan vid förra sekelskiftet när han skrev att moraliska satser inte påstår något om verkligheten och därmed inte kan vara sanna eller falska. För att ett värdeomdöme ska kunna vara sant måste detta vara oberoende av den som värderar (och då är det ju inte längre ett värdeomdöme). Men jag ser framförallt att hela diskussionen om objektiv och värderbar kultur faller på att värdering aldrig kan vara kulturens syfte och mening. Syftet med kultur är att framkalla känslor hos mig som individ och därmed är den så kallade ”I like” testen alltid oslagbar. Ibland kommer vi att tycka lika, ibland olika, men detta saknar i sammanhanget betydelse. Med andra ord, det som skiljer mig från en kullturrecensents åsikt är att den sistnämnde får betalt för att torgföra sina åsikter. Kultur har dock använts och används fortfarande för olika sorteringsmekanismer i samhället utifrån det Pierre Bourdieus så snyggt formulerat: smak är avsmak för andras smak (och därmed gör vissa människor till lite ”bättre” människor och därmed värda att ha det lite bättre i livet).   

Finns det något hopp för den värld vi lever i idag och för den relativt trygga tillvaro som vi ser som den ”normala”? Efter ett 1990-tal som andades hopp efter Sovjetunionens fall har vi nu slängts in i något som kan vara början på slutet för denna tillvaro.

Med 2010-talet kom konflikter, terrorism och flyktingströmmar, mycket med en gemensam grund i de klimatförändringar som vårt välstånd orsakat. Klimatförändringar som orsakar brist på vatten och mat i stora delar av världen. När de som drabbats hårdast av klimatförändringar slåss för sin överlevnad uppstår konflikter med de delar av världen som ännu är förskonade från klimatförändringarnas konsekvenser. De delar som ännu inte drabbats i så hög utsträckning går nu i en allt mer protektionistisk och auktoritär riktning i sina försök att till varje pris skydda sitt välstånd. Under 2020-talet har nu problemen exploderat. Konflikterna och krigen i världen blir allt fler och i Sverige har vi även fått in en del av denna konflikt i form av en ökning av viss brottslighet.

Den globala pandemin i början av 2020-talet var en kort paus innan den perfekta stormen satte in. Världen hamnade på ”stand by” läge under några år när vi hade en gemensam fiende att bekämpa. När denna fiende var nedkämpad så tog dock en ackumulerad vred vid.   

Jag är själv tyvärr pessimistisk inför framtiden på grund av klimatförändringarna som nu får allt större och allvarligare konsekvenser, men vill se ett hopp vid horisonten. Själva klimatförändringarna tror jag inte går att påverka, det tåget har redan gått. Däremot tror jag att vi tillsammans skulle kunna hantera konsekvenserna genom samarbete.

Det vi måste samarbeta om är hur vi ska hantera den stora gruppen människor som drabbas av klimatförändringarna och som kommer att behöva flytta från sina hem på grund av torka, översvämningar, extrem värme och kanske kyla. Den flyktingvåg som detta kommer att framkalla måste hanteras, och då inte som en flyktingvåg utan som en folkvandring. Detta kommer innebära att vi som idag har resurser och som bor på platser som inte påverkas i så hög grad av klimatförändringarna måste börja dela med oss av det vi har. Alternativet blir att de som drabbas kommer att ta sig sin rätt. Detta kommer framkalla konflikter och terrorism som dels kommer skada många människor men också kan komma att skapa allt mer auktoritära samhällen som inriktar sig på att skydda det man har från de som inte har. Detta kommer i sin tur att skapa konflikter inom dessa samhällen som riskerar att förgöra dem inifrån. Vågen av skjutningar och sprängningar idag i Sverige kan del vara en de i klimatförändringen genom den koppling många av förövarna har till konflikter orsakade av klimatförändringar och kan i förlängningen leda till att medborgarna tappar förtroendet för vårt demokratiska styrsystem.

På sikt tror jag inte vi kan ta vår demokrati för given om vi inte hanterar de stora problemen i omvärlden på ett förnuftigt sätt.

Mycket har skrivits och sagts om att bränna koranen den sista tiden med anledning av att några personer har utfört eller försökt utföra sådana handlingar utanför ambassader och moskéer i Sverige som protest mot lite olika saker. Man har gjort detta för att man vet att detta retar upp personer. Länder som Turkiet och Irak använder detta som påtryckning för att få oss i Sverige att bli lite mer som dom, det vill säga lite mer auktoritära och lite mindre demokratiska, men även debattörer här i Sverige vill att vi ska inskränka vår yttrandefrihet för att tillfredsställa dessa antidemokratiska krafter och, så att säga, under hot ändra vår lagstiftning. De flesta förstår dock att om vi börjar lagstifta mot att bränna koranen så kommer krav på  att ändrad lagstiftning mot andra handlingar som ett brev på posten. Om man förbjuder att bränna koranen så kommer någon att ställa sig offentligt och riva sönder och urinera på koranen vilket garanterat kommer uppröra några som kommer att demonstrera med krav på förbud mot även denna handling. Hur ställer vi oss sedan till om någon bränner koranen hemma och berättar om detta på Facebook eller om någon använder pappret i boken till att tända eld i öppna spisen? Om vi har ett förbud mot att bränna koraner, kommer vi att kunna anmäla om grannen bränner en koran? Ska vi börja ange varandra för koranbränning? Och som sagt, om man hädar koranen på andra sätt och folk blir upprörda, hur hanterar vi detta? Om jag till exempel målar en tavla och skriver att motivet är Muhammed, på samma sätt som Lars Vilks gjorde med sina rondellhundar, eller om jag skriver en roman om Mohammed och framställer honom som homosexuell och detta väcker våldsamma reaktioner, vad gör vi då? Ska även detta förbjudas? Och vad kommer sedan? Förbud att kritisera länder för deras behandling av homosexuella eller av kvinnor då detta anses vara handlingar i enlighet med Koranen? Förbud att tala illa om andra religiösa skrifter och symboler, förbud att beskriva religioner på negativa sätt, förbud att undervisa om religioners baksidor i skolan, förbud mot att kritisera sharialagar eller kanske det till och med kommer krav att vi ska acceptera sharialagar i Sverige för grupper som förespråkar dessa?  Om vi inför en lag mot att bränna Koranen så kommer detta att visa att våld är en gångbar väg för att ändra lagstiftning i Sverige vilket kommer leda till att dessa auktoritära och antidemokratiska krafter får bränsle till att fortsätt försöka ändra Sverige bort från att vara en demokrati. För övrigt, vad är det för gud man tror på om denne inte kan förlåta de som inte har ”förnuft” att ha den ”rätta” tron? Hävdar man inte att Islam är en förlåtande och fredlig religion? Blir inte dessa våldsamma yttringar i religionens namn handlingar som är tvärt emot vad man säger att religionen står för? En stark tro bör väl innefatta att man accepterar andra som inte har denna starka tro? Vill man inte i stället försöka frälsa dessa vilsna själar genom att visa upp en god sida av religionen? Ytterligare en aspekt här är även äganderätt. Om jag köper en produkt, i detta fall en bok, så bör jag själv ha rätt att göra vad jag vill med den. Det blir ju ett problem om jag vill göra mig av med en koran. Måste jag lämna in den för destruktion på ”rätt” ställe för att förstöra den på ett acceptabelt sätt? En Koran-container på återvinningscentralen? Kommer det finnas andra föremål jag kan köpa men som jag sedan inte själv får bestämma hur jag ska hantera?  

I samband med firandet av att Las Vegas Knights vann Stanley cup i ishockey för första gången (juni (2023) genomfördes en ceremoni för att hylla de 60 personer som dödades och 413 som skadades i Las Vegas den 1 oktober 2017 av Stephen Paddock. Han hade förskansat sig i ett hotellrum på Mandalay Bay hotell och därifrån urskillningslöst skjutit med automatvapen på människor som samlats för att se en konsert bredvid hotellet. När jag läste om ceremonin i samband med segerfirandet kom jag åter att tänka på händelsen, en händelse som jag genom åren tänkt mycket på.

Paddock hade noggrant planerat dådet. Han hade tagit upp 47 vapen, varav flera avancerade halvautomatiska, på det rum han under en vecka hyrt på hotellet och placerat ut övervakningskameror i korridoren utanför rummet, skickat iväg sin flickvän till sitt hemland (Filipinerna) samt gjort noggranna beräkningar för hur han skulle sikta för att träffa människor på den festplats där offren skulle komma att befinna sig. Allt tyder på att han planerat dådet under lång tid.  

Men det märkliga är att det inte framkommit något motiv till dådet. Vi vet inte varför han genomförde det. Han har inte skrivit något brev eller manifestation eller uttalat något motiv i förväg. Det spekulerades om islamistisk terror eller att han ansett sig vara dåligt behandlad på kasinon men detta har avfärdats.

Paddock verkade även ha varit en relativt vanlig och normal man på 64 år (han tog sitt liv i samband med dådet). Han var inte kriminellt belastad, verkar ha varit relativt omtyckt i sin omgivning, hade flickvän, varit gift två gånger och verkar ha haft en relativt bra kontakt med sina före detta fruar. Han var inte religiös eller politiskt engagerad. Han var försiktig med läkemedel och droger men verkade ha ätit ångestdämpande medicin vid några tillfällen. Han hade dock inte haft kontakt med psykvården. Man hittade inget avvikande i hans hjärna när man undersökte den efter hans död. Han hade flygcertifikat och ägde två flygplan och verkade ha haft en ordnad ekonomi, även om det framstår som att den hade blivit något sämre.  

Han samlade dock på vapen och spelade relativt mycket (och hade från och till varit framgångsrik i sitt spelande). Detta är dock inget speciellt utmärkande i en stad som Las Vegas.

Inte ens i efterhand har det dykt upp några speciella konstigheter kring honom, vilket det annars brukar göra kring gärningsmän när man har facit på hand (det vill säga när de genomfört sina brott). Det enda som framkommit är att några personer som kände honom sett honom som relativt tystlåten och kanske lite reserverad.

Jag ser denna händelse som en påminnelse om vad lite vi vet om vad som pågår i våra medmänniskors hjärnor. Paddock hade troligen under lång tid planerat detta dåd, kanske i flera år eller kanske till och med i större delen av sitt liv. Detta innebär att han, som en till synes vanlig och normal man, gått omkring i samhället med dolda idéer om mord i sina tankar. Frågan är hur många fler sådana ”tickande bomber” vi har omkring oss.  

När en människa begår ett så bestialiskt dåd så behöver vi få någon form av förståelse och motiv för varför denne begick brottet, hur skruvat motivet än kan framstå som. Har vi ett motiv så kan vi, åtminstone i teorin, vidta åtgärder och förhindra framtida liknande brott. Vi får någon form av kontroll över hotet. Bättre att ett dåd kan kopplas till terror, politiska idéer, svartsjuka eller gäng än att vi inte har en aning om varför det begicks. 

Detta kommer mig osökt att tänka på en gren inom sociologin som kallas etnometodologi. Den går i stor ut på att vi inte kan känna till varandras tankevärldar och att vi därför hela tiden måste lägga tid och möda på att försöka skapa någon typ av förståelse för andas handlingar, något som är omöjligt då vi alla är små isolerade öar i ett oändligt hav. Men vi försöker hela tiden genom att tolka in andas handlingar i våra egna tolkningsramar, det vill säga utifrån hur det ser ut på var och ens egen lilla ö. Vi arbetar ständigt med att göra världen omkring oss begriplig. Oftast är vi relativt framgångsrika i detta arbete (vi konstruerar en bild som gör att världen framstår som begriplig och förståelig) men när en person som Paddock träder ut ur skuggorna funkar inte vår metod. Paddock illustrerar med tydlighet att den förståelse vi tror oss ha bara är en illusion, att vi egentligen inte kan känna våra medmänniskor. Världen blir därmed en mycket osäkrare plats och vi lämnas ensamma med vår skräck. Vem som helst i vår omgivning kan vara en massmördare.  

Här om veckan skrev över 1 000 personer, mestadels forskare och politiker- men däribland även Elon Mask och Steve Wozniak, under en debattartikel/upprop om artificiell Intelligens (AI) som fått global spridning. Uppropet är skrivet av en amerikansk ideell organisation som heter Future of Life Institute med den svenske forskaren Max Tegmark som ordförande. Deras budskap är att AI blir alltmer intelligent, får alltmer människoliknande egenskaper och är på väg att få ett eget medvetande, en utveckling som de befarar kan leda till att AI tar makten över oss människor. Något i stil med Terminator-filmerna. För att råda bot mot detta vill de att all forskning i världen omkring viss avancerad AI pausas i sex månader för att vi människor ska kunna återta kontrollen över utvecklingen.

Den fråga man här bör ställa är vad det verkliga syftet med detta förslag är, för jag tror inte att Tegmark och company på allvar tror att AI kan få en egen vilja och egna drivkrafter som inte de människor som skriver algoritmerna givit dem. Att det vi kallar AI kan användas på många olika sätt, både till gott och ont, gör inte AI till något utöver oss människor.

En AI kan aldrig ha ett syfte eller mål med sin tillvaro. Den strävar inte efter att reproducera sig, få erkännande från sin omgivning eller att mätta hunger. En AI kan inte uppleva detta då denna typ av känslor aldrig kan betyda något för den, den kan aldrig uppleva eller sträva efter en mening med sitt liv. Vi människor skapar mål och mening med våra liv hela tiden, om vi inte är sysselsatta med att bara överleva. Mål och mening som till stor del handlar om att få bekräftelse och erkännande av betydelsefulla personer i vår omgivning, något som grundas i det lilla barnets beroende av att sina föräldrar för att överleva.

Författarna framstår även som naiva, på gränsen till dumma, om man skulle välja att ta dem på allvar. Det går aldrig att stoppa tillbaka anden när den väl sluppit ur flaskan. Om kunskapen finns och är spridd kan den användas.  Anden kan bara dödas genom att förgöra världen.

Det finns med andra ord två skäl att misstänka att författaren, det vill säga Max Tegmark, har något annat syfte med debattartikeln än omtanke om mänskligheten. Att han lyckats få över 1 000 personer att skriva under är dock en bedrift i sig, men saknar här betydelse. Den hetaste kandidaten till att spela motiv gissar jag är pengar. Pengar till forskningsmedel? Kanske handlar det om att Tegmark behöver marknadsför sig själv för att ta sig vidare i sin karriär som forskare vid Massachusetts Institute of Technology.   

Det enkla svaret på denna fråga är att det inte kan finnas någon mening med någonting. Allt är, såvitt vi kan förstå, förgängligt. Allt kommer till slut att lösas upp i sina beståndsdelar. Vi som enskilda människor kommer att dö, jorden kommer att förintas, solen kommer att slockna, ja hela universum kommer att slockna i en avlägsen framtid. Vad som kommer att hända med universum i sin helhet kan vi inte veta, kanske slutar det som en mycket tunn soppa puttrande av lite energi som ibland omvandlas till någon partikel som strax därpå försvinna igen. Eller också ingår vårt universum i ett större mönster av ett oändligt antal universa i något för oss obegripligt samspel. Men troligare är det nog så att universum är något helt annat, något som vi aldrig kommer att kunna förstå eftersom vår förståelse av universum bygger på hur elementarpartiklar är sammansatta i just ”vårt” universum, eller vår del av universum. En sammansättning som är själva förutsättningen för att vi ska kunna finnas och ställa dessa frågor. De förutsättningar detta skapar blir då även den begränsning som förhindrar oss från att förstå universum. Vi kan aldrig ställa oss bredvid och titta på, vi är mitt i och en del av det vi vill förstå.

Så om det skulle finnas en mening med livet och universum så kommer vi nog aldrig kunna förstå detta då denna mening måste vara något helt annat än det vi människor lägger in i detta ords betydelse. När vi människor pratar om meningen med livet tänker vi ofta på att livet fortsätter efter döden, att vi har ett evigt liv och att detta är en belöning (eller ett straff) efter den kroppsliga döden. Meningen med livet lägger vi även i en allsmäktig Guds händer vilken gör någon form av koppling mellan vårt jordeliv och existensen av det som kommer efter. Detta löser dock inte frågan om mening med livet. Ett evigt liv kan i sig inte vara själva meningen. Vad skulle vi göra i detta eviga liv? Att existera kan aldrig vara själva meningen med livet. Detta blir ett cirkelresonemang, meningen med livet blir själva livet. Ett evigt liv blir här även det ultimata straffet. Att hänvisa meningen med livet till en gud blir även komplicerat på andra sätt. Är det guds universum, vem skapade i så fall gud, och varför och vad är meningen med gud? Varför har gud skapat människan och universum? Frågorna här är många.

Men frågan om mening med universum och mänskligheten är svår att komma bort ifrån, vi vill ju åtminstone förstå varför universum finns, för det finns ju ändå något och detta något borde ju ha skapats någon gång. Det enkla hade ju varit att det inte hade skapats något alls, men detta alternativ är lika omöjligt att föreställa sig som det är att föreställa sig själv som död. Och nu finns det ju ändå något och detta något vill vi ju ska betyda någonting, vi är ju vana att tänka och tolka vår omgivning i banor av kausalitet, ursprung, mål och mening.  

Ett universum utan liv är svår att föreställa sig. Vi tänker på universum som en plattform eller en scen för liv att agera på. Och så är det ju för oss, vi finns ju här på jorden. Men tänk om jorden är det enda stället i universum där ”död” materia råkat klumpa ihop sig till något som kan dels reproducera sig och dels observera sin omgivning och ställa frågor om sitt eget varande. Detta är ett av två alternativ och det enda liv vi känner till är det som finns här på jorden. Det kanske krävs 1 000 miljarders miljarder försök för att liv ska skapas. Eller också händer detta hela tiden. Men tänk om vi är den enda platsen där detta skett? Vi är då de enda som vet om att universum existerar, vad händer när vi inte längre finns? Ingen kommer då att se universum, ingen kommer att vara medveten om dess existens. Finns universum då? Det är lätt här att hamna i fälla att tänka att universum ändå måste finnas men då tar man som utgångspunkt att någon ändå finns som kan observera detta, på samma sätt som när man föreställer sig sin egen död vilket även det är omöjligt för då finns man ju inte vilket innebär att man inte heller kan föreställa sig något. En slutsats kan här bli att universum enbart finns i våra hjärnor och när det inte finns någon som tittar finns heller inte universum. Tanken är svår att ta in då det är omöjligt att föreställa sig något utan en observatör.

Det är även intressant att ur ett mer fysiologiskt och biologiskt perspektiv fundera på hur tillvaron gestaltar sig. Ljus är inget som egentligen finns. Det måste finnas en mottagare för att omvandla elektromagnetisk strålning av vissa våglängder till ljus, i detta fall är det våra ögon. I ögonen har vi celler som känner av elektromagnetisk strålning med dessa våglängder och skickar signaler till hjärnan som ”skapar” ljus och färger som vi sedan kan uppfatta. Om inga mottager finns så finns heller inget ljus i universum. Detta kan jämföras med radiovågor som även dessa är elektromagnetisk strålning. Har vi ingen antenn som mottar och radioapparat eller tv som tolkar dessa våglängder så vet vi inte att dessa existerar omkring oss. Vad är då ett universum där det inte finns någon som observerar? En omöjlig tanke i sig då detta förutsätter att det finns någon som kan observera utan att se. Men om vi bortser från detta, så blir universum något obegripligt och mörkt utan en observatör.

Så min fråga blir om universum existerar utan liv. Om det inte gör det, är då liv själva meningen med universum? Är universum en scen för oss som lever att agera på? Liv och universum blir förutsättningar för varandra, universum skapar liv, liv skapar universum. Detta löser inte frågan om varför men detta kanske är en för stor och annorlunda fråga för oss människor att förstå.