Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Mycket har skrivits och sagts om att bränna koranen den sista tiden med
anledning av att några personer har utfört eller försökt utföra sådana
handlingar utanför ambassader eller moskéer i Sverige som protest mot lite
olika saker. Man har gjort detta för att man vet att detta retar upp personer. Länder
som Turkiet och Irak använder detta som påtryckning för att få oss i Sverige att
bli lite mer som dom, det vill säga lite mer auktoritära och lite mindre
demokratiska, men även debattörer här i Sverige vill att vi ska inskränka vår yttrandefrihet
för att tillfredsställa dessa antidemokratiska krafter och, så att säga, under
hot ändra vår lagstiftning.

De flesta förstår dock att om vi börjar lagstifta mot att bränna koranen så
kommer krav på  att ändrad lagstiftning
mot andra handlingar som ett brev på posten. Om man förbjuder att bränna
koranen så kommer någon att ställa sig offentligt och riva sönder och urinera
på koranen vilket garanterat kommer uppröra några som kommer att demonstrera
med krav på förbud mot även denna handling. Hur ställer vi oss sedan till om
någon bränner koranen hemma och berättar om detta på Facebook eller om någon
använder pappret i boken till att tända eld i öppna spisen? Om vi har ett
förbud mot att bränna koraner, kommer vi att kunna anmäla om grannen bränner en
koran? Ska vi börja ange varandra för koranbränning? Och som sagt, om man hädar
koranen på andra sätt och folk blir upprörda, hur hanterar vi detta? Om jag till
exempel målar en tavla och skriver att motivet är Muhammed, på samma sätt som
Lars Vilks gjorde med sina rondellhundar, eller om jag skriver en roman om
Mohammed och framställer honom som homosexuell och detta väcker våldsamma
reaktioner, vad gör vi då? Ska även detta förbjudas? Och vad kommer sedan?
Förbud att kritisera länder för deras behandling av homosexuella eller av
kvinnor? Förbud att tala illa om andra religiösa skrifter och symboler, förbud
att beskriva religioner på negativa sätt, förbud att undervisa om religioners
baksidor i skolan, förbud mot att kritisera sharialagar eller kanske det till
och med kommer krav att vi ska acceptera sharialagar i Sverige?  Om vi inför en lag mot att bränna denna skrift
så kommer detta att visa att våld är en gångbar väg för att ändra lagstiftning
i Sverige vilket kommer leda till att dessa auktoritära och antidemokratiska krafter
får bränsle till att fortsätt föröka ändra Sverige bort från att vara en
demokrati.

För övrigt, vad är det för gud man tror på om denne inte kan förlåta de som
inte har “förnuft” att ha den “rätta” tron? Hävdar man inte
att Islam är en förlåtande och fredlig religion? Blir inte dessa våldsamma
yttringar i religionens namn handlingar som är tvärt emot vad man säger att
religionen står för? En stark tro bör väl innefatta att man accepterar andra
som inte har denna starka tro? Vill man inte i stället försöka frälsa dessa
vilsna själar genom att visa upp en god sida av religionen?

Ytterligare en aspekt här är även äganderätt. Om jag köper en produkt, i detta
fall en bok, så bör jag själv ha rätt att göra vad jag vill med den. Det blir
ju ett problem om jag vill göra mig av med en koran. Måste jag lämna in den för
destruktion på ”rätt” ställe för att förstöra den på ett acceptabelt sätt? En koran-container
på återvinningscentralen? Kommer det finnas andra föremål jag kan köpa men som
jag sedan inte själv får bestämma hur jag ska hantera?  

I samband med firandet av att Las Vegas Knights vann Stanley cup i ishockey för första gången (juni (2023) genomfördes en ceremoni för att hylla de 60 personer som dödades och 413 som skadades i Las Vegas den 1 oktober 2017 av Stephen Paddock. Han hade förskansat sig i ett hotellrum på Mandalay Bay hotell och därifrån urskillningslöst skjutit med automatvapen på människor som samlats för att se en konsert bredvid hotellet. När jag läste om ceremonin i samband med segerfirandet kom jag åter att tänka på händelsen, en händelse som jag genom åren tänkt mycket på.

Paddock hade noggrant planerat dådet. Han hade tagit upp 47 vapen, varav flera avancerade halvautomatiska, på det rum han under en vecka hyrt på hotellet och placerat ut övervakningskameror i korridoren utanför rummet, skickat iväg sin flickvän till sitt hemland (Filipinerna) samt gjort noggranna beräkningar för hur han skulle sikta för att träffa människor på den festplats där offren skulle komma att befinna sig. Allt tyder på att han planerat dådet under lång tid.  

Men det märkliga är att det inte framkommit något motiv till dådet. Vi vet inte varför han genomförde det. Han har inte skrivit något brev eller manifestation eller uttalat något motiv i förväg. Det spekulerades om islamistisk terror eller att han ansett sig vara dåligt behandlad på kasinon men detta har avfärdats.

Paddock verkade även ha varit en relativt vanlig och normal man på 64 år (han tog sitt liv i samband med dådet). Han var inte kriminellt belastad, verkar ha varit relativt omtyckt i sin omgivning, hade flickvän, varit gift två gånger och verkar ha haft en relativt bra kontakt med sina före detta fruar. Han var inte religiös eller politiskt engagerad. Han var försiktig med läkemedel och droger men verkade ha ätit ångestdämpande medicin vid några tillfällen. Han hade dock inte haft kontakt med psykvården. Man hittade inget avvikande i hans hjärna när man undersökte den efter hans död. Han hade flygcertifikat och ägde två flygplan och verkade ha haft en ordnad ekonomi, även om det framstår som att den hade blivit något sämre.  

Han samlade dock på vapen och spelade relativt mycket (och hade från och till varit framgångsrik i sitt spelande). Detta är dock inget speciellt utmärkande i en stad som Las Vegas.

Inte ens i efterhand har det dykt upp några speciella konstigheter kring honom, vilket det annars brukar göra kring gärningsmän när man har facit på hand (det vill säga när de genomfört sina brott). Det enda som framkommit är att några personer som kände honom sett honom som relativt tystlåten och kanske lite reserverad.

Jag ser denna händelse som en påminnelse om vad lite vi vet om vad som pågår i våra medmänniskors hjärnor. Paddock hade troligen under lång tid planerat detta dåd, kanske i flera år eller kanske till och med i större delen av sitt liv. Detta innebär att han, som en till synes vanlig och normal man, gått omkring i samhället med dolda idéer om mord i sina tankar. Frågan är hur många fler sådana ”tickande bomber” vi har omkring oss.  

När en människa begår ett så bestialiskt dåd så behöver vi få någon form av förståelse och motiv för varför denne begick brottet, hur skruvat motivet än kan framstå som. Har vi ett motiv så kan vi, åtminstone i teorin, vidta åtgärder och förhindra framtida liknande brott. Vi får någon form av kontroll över hotet. Bättre att ett dåd kan kopplas till terror, politiska idéer, svartsjuka eller gäng än att vi inte har en aning om varför det begicks. 

Detta kommer mig osökt att tänka på en gren inom sociologin som kallas etnometodologi. Den går i stor ut på att vi inte kan känna till varandras tankevärldar och att vi därför hela tiden måste lägga tid och möda på att försöka skapa någon typ av förståelse för andas handlingar, något som är omöjligt då vi alla är små isolerade öar i ett oändligt hav. Men vi försöker hela tiden genom att tolka in andas handlingar i våra egna tolkningsramar, det vill säga utifrån hur det ser ut på var och ens egen lilla ö. Vi arbetar ständigt med att göra världen omkring oss begriplig. Oftast är vi relativt framgångsrika i detta arbete (vi konstruerar en bild som gör att världen framstår som begriplig och förståelig) men när en person som Paddock träder ut ur skuggorna funkar inte vår metod. Paddock illustrerar med tydlighet att den förståelse vi tror oss ha bara är en illusion, att vi egentligen inte kan känna våra medmänniskor. Världen blir därmed en mycket osäkrare plats och vi lämnas ensamma med vår skräck. Vem som helst i vår omgivning kan vara en massmördare.  

Här om veckan skrev över 1 000 personer, mestadels forskare och politiker- men däribland Elon Mask och Steve Wozniak, under en debattartikel/upprop om artificiell Intelligens (AI) som fått global spridning. Uppropet är skrivet av en amerikansk ideell organisation som heter Future of Life Institute med den svenske forskaren Max Tegmark som ordförande. Deras budskap är att AI blir alltmer intelligent, får alltmer människoliknande egenskaper och är på väg att få ett eget medvetande, en utveckling som de befarar kan leda till att AI tar makten över oss människor. Något i stil med Terminator-filmerna. För att råda bot mot detta vill de att all forskning i världen omkring viss avancerad AI pausas i sex månader för att vi människor ska kunna återta kontrollen över utvecklingen.

Den fråga man här bör ställa är vad det verkliga syftet med detta förslag är, för jag tror inte att Tegmark och company på allvar tror att AI kan få en egen vilja och egna drivkrafter som inte de människor som skriver algoritmerna givit dem. Att det vi kallar AI kan användas på många olika sätt, både till gott och ont, gör inte AI till något utöver oss människor.

En AI kan aldrig ha ett syfte eller mål med sin tillvaro. Den strävar inte efter att reproducera sig, få erkännande från sin omgivning eller att mätta hunger. En AI kan inte uppleva detta då denna typ av känslor aldrig kan betyda något för den, den kan aldrig uppleva mening med sitt liv. Vi människor skapar mål och mening med våra liv hela tiden, om vi inte är sysselsatta med att bara överleva. Mål och mening som till stor del handlar om att få bekräftelse och erkännande av betydelsefulla personer i vår omgivning, något som grundas i det lilla barnets beroende av att sina föräldrar för att överleva.

Författarna framstår även som naiva, på gränsen till dumma, om man väljer att ta deras förslag på allvar. Det går aldrig att stoppa tillbaka anden när den väl sluppit ur flaskan. Om kunskapen finns och är spridd kan den användas.  Anden kan bara dödas genom att förgöra världen.

Det finns med andra ord två skäl att misstänka att författaren, det vill säga Max Tegmark, har något annat syfte med debattartikeln än omtanke om mänskligheten. Att han lyckats få över 1 000 personer att skriva under är dock en bedrift i sig, men saknar här betydelse. Den hetaste kandidaten till att spela motiv gissar jag är pengar. Pengar till forskningsmedel eller utveckling? Kanske handlar det om att Tegmark behöver marknadsför sig själv för att ta sig vidare i sin karriär som forskare vid Massachusetts Institute of Technology.   

Det enkla svaret på denna fråga är att det inte kan finnas någon mening med någonting. Allt är, såvitt vi kan förstå, förgängligt. Allt kommer till slut att lösas upp i sina beståndsdelar. Vi som enskilda människor kommer att dö, jorden kommer att förintas, solen kommer att slockna, ja hela universum kommer att slockna i en avlägsen framtid. Vad som kommer att hända med universum i sin helhet kan vi inte veta, kanske slutar det som en mycket tunn soppa puttrande av lite energi som ibland omvandlas till någon partikel som strax därpå försvinna igen. Eller också ingår vårt universum i ett större mönster av ett oändligt antal universa i något för oss obegripligt samspel. Men troligare är det nog så att universum är något helt annat, något som vi aldrig kommer att kunna förstå eftersom vår förståelse av universum bygger på hur elementarpartiklar är sammansatta i just ”vårt” universum, eller vår del av universum. En sammansättning som är själva förutsättningen för att vi ska kunna finnas och ställa dessa frågor. De förutsättningar detta skapar blir då även den begränsning som förhindrar oss från att förstå universum. Vi kan aldrig ställa oss bredvid och titta på, vi är mitt i och en del av det vi vill förstå.

Så om det skulle finnas en mening med livet och universum så kommer vi nog aldrig att kunna förstå detta då denna mening då måste vara något helt annat än det vi människor lägger in i detta ords betydelse. När vi människor pratar om meningen med livet tänker vi ofta på att livet fortsätter efter döden, att vi har ett evigt liv och att detta är en belöning (eller ett straff) efter den kroppsliga döden. Meningen med livet lägger vi även i en allsmäktig Guds händer vilken gör någon form av koppling mellan vårt jordeliv och existensen av det som kommer efter. Detta löser dock inte frågan om mening med livet. Ett evigt liv kan i sig inte vara själva meningen. Vad skulle vi göra i detta eviga liv? Att existera kan aldrig vara själva meningen med livet. Detta blir ett cirkelresonemang, meningen med livet blir själva livet. Ett evigt liv blir här även det ultimata straffet. Att hänvisa meningen med livet till en gud blir även komplicerat på andra sätt. Är det guds universum, vem skapade i så fall gud, och varför och vad är meningen med gud? Varför har gud skapat människan och universum? Frågorna här är många.

Men frågan om mening med universum och mänskligheten är svår att komma bort ifrån, vi vill ju åtminstone förstå varför universum finns, för det finns ju ändå något och detta något borde ju ha skapats någon gång. Det enkla hade ju varit att det inte hade skapats något alls, men detta alternativ är lika omöjligt att föreställa sig som det är att föreställa sig själv som död. Och nu finns det ju ändå något och detta något vill vi ju ska betyda någonting, vi är ju vana att tänka och tolka vår omgivning i banor av kausalitet, ursprung, mål och mening.  

Ett universum utan liv är svår att föreställa sig. Vi tänker på universum som en plattform eller en scen för liv att agera på. Och så är det ju för oss, vi finns ju här på jorden. Men tänk om jorden är det enda stället i universum där ”död” materia råkat klumpa ihop sig till något som kan dels reproducera sig och dels observera sin omgivning och ställa frågor om sitt eget varande. Detta är ett av två alternativ och det enda liv vi känner till är det som finns här på jorden. Det kanske krävs 1000 miljarders miljarder försök för att liv ska skapas. Eller också händer detta hela tiden. Men tänk om vi är den enda platsen där detta skett? Vi är då de enda som vet om att universum existerar, vad händer när vi inte längre finns? Ingen kommer då att se universum, ingen kommer att vara medveten om dess existens. Finns universum då? Det är lätt här att hamna i fälla att tänka att universum ändå måste finnas men då tar man som utgångspunkt att någon ändå finns som kan observera detta, på samma sätt som när man föreställer sig sin egen död vilket även det är omöjligt för då finns man ju inte vilket innebär att man inte heller kan föreställa sig något. En slutsats kan här bli att universum enbart finns i våra hjärnor och när det inte finns någon som tittar finns heller inte universum. Tanken är svår att ta in då det är omöjligt att föreställa sig något utan en observatör.

Det är även intressant att ur ett mer fysiologiskt och biologiskt perspektiv fundera på hur tillvaron gestaltar sig. Ljus är inget som egentligen finns. Det måste finnas en mottagare för att omvandla elektromagnetisk strålning av vissa våglängder till ljus, i detta fall är det våra ögon. I ögonen har vi celler som känner av elektromagnetisk strålning med dessa våglängder och skickar signaler till hjärnan som “skapar” ljus och färger som vi sedan kan uppfatta. Om inga mottager finns så finns heller inget ljus i universum. Detta kan jämföras med radiovågor som även dessa är elektromagnetis strålning. Har vi ingen antenn som mottar och radioapparat eller tv som tolkar dessa våglängder så vet vi inte at dessa existerar omkring oss. Vad är då ett universum där det inte finns någon som observerar? En omöjlig tanke i sig då detta förutsätter att det finns någon som på något sätt kan observera utan att se. Men om vi bortser från detta, så blir universum något obegripligt och mörkt utan en observatör.

Så min fråga blir om universum existerar utan liv. Om det inte gör det, är då liv själva meningen med universum? Är universum en scen för oss som lever att agera på? Liv och universum blir förutsättningar för varandra, universum skapar liv, liv skapar universum. Detta löser inte frågan om varför men den frågan kanske är en för stor och annorlunda för oss människor att förstå.          

Det finns många mysterier i världen kvar att försöka förstå och lösa. De flesta frågor som vi idag kan formulera på ett tillräckligt konkret sätt kommer mänskligheten troligen att lyckas lösta, förr eller senare. Men varje löst fråga kommer att väcka tio nya, frågor som vi idag inte ens kan formulera eftersom vi inte förstår att det finns en fråga där att ställa. Här avser jag dock inom naturvetenskapen, vetenskaper vars svar inte involverar mänskligt beteende. Inom samhällsvetenskap, beteendevetenskap och humaniora finns inga svar att komma fram till, svaren och frågorna man ställer är beroende av vilket perspektiv eller ideologi den som söker svar utgår ifrån och kan därför aldrig vara rätt eller fel ur ett objektivt hänseende. Det man undersöker kan heller aldrig generaliseras eftersom individer inte går att förutsäga annat än på en mycket generell nivå, en nivå som gör kunskapen oanvändbar. Ett värdeomdöme eller kunskap måste vara oberoende av den som värderar och detta är aldrig möjligt inom dessa ”vetenskaper” och därför har dessa aldrig lyckats tillföra något värde till samhället, bara olika perspektiv, ideologier eller synsätt som vi med jämna mellanrum skiftar emellan utan att det ”nya” bygger på och förbättrar det föregående och därmed skapar ett konkret mervärde. Vi forskar och försöker förstå varför man krigar men krigen fortsätter att förekomma i samma utsträckning som tidigare, vi forskar om brottslighet men brottsligheten minskar inte, vi forskar om ekonomi men de ekonomiska kriserna fortsätter att komma med jämna mellanrum, vi forskar om ojämlikhet i samhället och i världen men ojämlikheten ökar, vi forskar inom psykologi men människor är fortsatt lika olyckliga som tidigare osv. Inom alla dessa områden sker fluktuationer över tid som den forskning som bedrivs inte är relaterad till. Forskningen inriktas snarare på att i efterhand försöka hitta förklaringar till fluktuationer och händelser. Dessa förklaringar går dock inte att använda för att påverka framtiden vilket ur mitt perspektiv gör dessa vetenskaper till något annat än vetenskaper. Kanske underhållning?

Detta nu skrivet av en person (undertecknad) som arbetat som forskare inom ett samhällsvetenskapligt område.

Men detta var dock bara en utvikning inför det jag tänker skriva och som handlar om de stora frågorna som jag ser som grundläggande för alla andra frågor; vad är meningen med livet och vad är meningen med universum samt den därtill hörande frågan, vad är universum om det inte skulle finnas någon som observerar detta. Dessa frågor kommer jag att återkomma till i nästa inlägg.

Krisen är här och vi alla, åtminstone de allra flesta av oss, kommer att behöva ändra våra liv till något som många kommer att uppfatta som både fattigare och tråkigare än det liv vi levt de senaste 15 åren. Men hur dramatiskt behöver detta bli?

Våra ekonomier krymper, vi blir ”fattigare”.  Under en relativt lång period har de flesta av oss haft historiskt mycket pengar att röra oss med och vi har roat oss kungligt. Vi har vant oss vid att resor är den nya vardagen, vi har lagt oss till med att konsumera dyra matvanor, exklusiva viner och ”ute” middagar, och en inte oansenlig del av mångas välståndet har lagts på att skaffa tatueringar, tatueringar som kan kosta 10 000-tals kronor. Går jag på en strand en sommardag så känns det som att jag är den ende vuxne som inte är tatuerad.

De allra flesta av oss har med andra ord en ”överflödsbudget” som vi enkelt kan skära ner på utan att detta drabbar våra liv på ett existentiellt plan. Genom att sluta besöka Systembolaget, sluta röka/snusa, sluta tatueras oss, börja se mat och dricka som föda och inte som statusmarkörer samt resa mindre kommer de allra flesta klara av vardagen alldeles utmärkt, även med en ”sämre” ekonomi. Många kommer att uppleva livet som lite tråkigare i jämförelse med det liv man vant sig  vid att leva under de senaste åren men detta kanske egentligen bara är en tillbakagång till ett mer ”normalt” tillstånd, likt det som rådde före tiden med en ”dopad” ekonomi. Om något är för bra för att vara sant så brukar det oftast vara det. Det liv vi levt under de senaste 15 åren har kanske varit för bra för att vara sant och nu är det dags att betala räkningen.      

Lite oroande att så många fortfarande bokar utlandsresor för sommaren (2023). Detta kommer nog för många att i efterhand visa sig vara ett dyrköpt misstag när plånboken ekar tom i höst. Jag tror att den verkliga krisen för de allra flesta kommer att slå till efter sommaren. Det är då som många på allvar kommer få klart för sig att de kommer behöva ställa om sina liv och då även kommer att inse att detta nya liv kommer att bli det nya ”normala”.

Kopplat till detta är hur vi blivit vana att använda vår tid. Idag klagar många över att de har svårt att få ihop ”livspusslet”. Samtidigt sitter de i timtals och tittar på serier, lyssnar och läser deckare och spelar spel på dator och telefon. Om man inte får tiden att räcka till handlar detta i många fall om hur man prioriterar att använda den. För att få tid över till att titta på serier och spela spel lägger många dessutom en stor del av sitt överflöd på att hyra in städhjälp och leja bort reparationsarbeten som man ofta gjorde själv tidigare. Därtill äter vi oftare ute på restaurang eller köper dyra halvfabrikat för att slippa lägga tid på matlagning. Med andra ord har vi med hjälp av det överflöd som den dopade ekonomin genererat köpt oss ledig tid som vi sedan blivit tvungna att skapa tidsfördriv för att fylla.

Så även här kan vi hitta lösningar för att klara en vardag med sämre ekonomi. I stället för att använda vår tid till att titta på serier och spela spel så får vi börja städa själva, laga mer mat från grunden och äta mindre på restaurang och försöka reparera saker i stället för att hyra in hantverkare. Får vi tid över så kan vi ju skaffa ett extrajobb. Detta är ju inte ett sämre sätt att slå ihjäl tid på än att sitta och titta på någon Netflix-serie eller lägga tid på spel.  

Mitt sätt att ta mig an det som jag tror kommer bli en oundviklig förändring i mitt liv framöver är genom anpassning. Det man inte kan påverka måste man acceptera och anpassa sig till, det är det enda konstruktiva sättet att gå vidare.

Dessa båda begrepp myntades av den franske sociologen Pierre Bourdieu för många år sedan och har sedan dessa tolkats och omtolkats av oräkneliga sociologer och filosofer. Som den värdenihilist jag själv är så tolkar och använder jag begreppen på mitt sätt och ser dessa som sammanhängande i en loop där syftet med det kulturella kapitalet är att omvandla detta till ett ekonomiskt kapital. En del av detta ekonomiska kapital, det som blir över efter borträkning av det som behövs för att överleva och det som kan investeras på andra sätt för förräntning, investeras åter i att försöka ytterligare utöka sitt kulturella kapital för att därigenom skapa mer ekonomiskt kapital och så vidare. Det ekonomiska kapitalet är här det överordnade kapitalet, slutmålet, eftersom detta är det kapital som kan ”mätta magen”. Detta blir dock inte lika tydligt i vårt välfärdssamhälle där det kulturella kapitalet även har som roll att ”mätta” den ångest om själva livet som tränger fram när vi inte behöver lägga fokus på den mer omedelbara överlevnaden. Kulturellt kapital skapar erkännande från andra och detta upplevs som ett värde i sig.  

Omvandling, växling, av kulturellt kapital till ekonomiskt, sker hela tiden. Extra tydligt blir detta i reklamens värld när en person som har ett kulturellt kapital lägger detta kapital i en produkt genom att ge sken av att denne tycker produkten är bra och värd att köpa. För detta får personen ekonomiskt kompensation av produktägaren. Det kulturella kapitalet har personen byggt upp genom att ha gjort något som vi beundrar och som därför gör att vi uppfattar denne som  speciell, trovärdig eller att vi vill efterlikna denne.  

Men varje gång en person genomför denna typ av transaktion förlorar personen en del av sitt kulturella kapital, vi övriga ser och uppfattar personen lite annorlunda. Om personen inte kontinuerligt kan fylla på sitt kulturella kapital, exempelvis om en idrottsman avslutat sin karriär, så riskerar detta kulturella kapital att urholkas och till slut helt ta slut.

Det finns dock undantag här, fall där det kulturella kapitalet omvandlats till ett nytt och mer bestående kulturellt kapital som kontinuerligt kan växlas till ett ekonomiskt men dessa exempel är ovanliga. Två sådana är René Lacoste och Fred Perry, båda tennisspelare, som lyckades använda sina namn till att starta företag som än idag förknippas med varor med kvalitet och exklusivitet.

Två svenska före detta idrottsprofiler som det kanske inte kommer att gå lika bra för är den svenske ishockeymålvakten Henrik Lundkvist och fotbollsspelaren Glen Hysén. Båda vars aktiva karriärer är över. Vad gäller Henrik Lundkvist kommer han nog mer och mer att förknippas med sin urfåniga reklam för schampo som han hållit på med i många år. Så länge han kunde fylla på sitt kulturella kapital genom att vara en bra ishockeyspelare så har han kunnat upprätthålla sitt kulturella värde, men nu när han slutat som aktiv så kommer hans roll som ishockeyspelare sakta att blekna bort, framför allt för den lite yngre generationen. Han kommer mer och mer att förknippas med detta schampo och till slut kommer frågan att ställas varför just hans ord ska väga så tungt när vi ska välja schampo. Detta kommer troligen att leda till att ägaren till produkten hittar någon annan reklampelare att hänga upp produkten på.

Glen Hysén är en än mer tragisk figur. Hans produkt, ett spelbolag, är endast ute efter att sno åt sig mina pengar, att lura mig till att spela bort min lön, vilket i sin tur blir Glens lön. När man idag ser Glen försöka spexa i andra sammanhang så förknippar man detta enbart med hans roll som reklampelare för spelbolaget. Detta kommer att leda till att han, när hans kulturella kapital ebbat ut – det vill säga minnet av hans bedrifter på fotbollsplanen bleknat, kommer att bli utan både kulturellt och ekonomiskt kapitel. Han har satsat kortsiktigt och på fel produkt vilket kommer innebära att han tappar allt på lite längre sikt.

Personligen tycker jag det är tragiskt att dessa båda idrottsmän för mig alltmer förknippas med tvivelaktiga produkter i stället för dras idrottsliga prestationer. Idrottsmän, skådespelare och andra kändisar försöker ständigt omvandla sina kulturella kapital till ekonomiska. Att satsa fel här kan innebära att det slutar med att man mister allt. Hysén och Lundkvist tror jag tyvärr är två sådana exempel. Det som skiljer dem åt är att Lundqvist troligen har betydligt mer ekonomiskt kapital på banken än Hysén och kommer klara sig bättre.          

Hur vinster som uppkommer i privatägd friskoleverksamhet ska hanteras har nu åter hamnat på tapeten i samband med att en ägare till en friskolekoncern visat sig investera sina vinster därifrån i bland annat en våffelstuga i Åre. Det är lätt att bli indignerad och utifrån moralisk grund ifrågasätta om detta ska vara tillåtet. Vinster borde väl alltid, som många debattörer och politiker förespråkar, gå tillbaka till skolverksamheten?

Själva idén med att ha privatägd skolverksamhet är tron på att det privata näringslivet kan driva skolverksamhet effektivare och billigare än en kommunal aktör. Därför finns det privata aktörer som är villiga att satsa pengar på denna typ av verksamhet med utgångspunkt i att kunna få avkastning på sitt kapital, en större avkastning än om de satsar sitt kapital i någon annan verksamhet. Kvaliteten i verksamheten ska garanteras genom konkurrens med andra skolverksamheter, bedriver man en dålig verksamhet får man inga elever och därigenom inga pengar av kommunen.  

Utan möjlighet att ta ut vinst kommer incitamentet att driva privata skolor att försvinna. Är det ett aktiebolag så torde det vara svårt att motivera för sina ägare (om inte alla är överens om annat) att man inte satsar på att maximera vinsten på kort eller längre sikt.  

Om systemet skulle fungera och att dessa aktörer verkligen kan driva skolverksamhet bättre och billigare än de kommunala aktörerna så ser jag inget problem med att ägarna plockar ut vinst ur sina verksamheter, då har vi en ”win, win” situation. Problemet är att det är svårt att mäta kvalitet i detta sammanhang. Friskolorna visar till exempel ofta upp bättre betygsresultat än kommunal verksamheten. Detta har dock ofta visat sig beror på att man på olika sätt, direkta eller indirekta, väljer ut sina elever och då kan välja bort ”problem” elever som drar ner snittbetygen. Det har även visat sig att friskolorna ofta ger ”glädjebetyg” till sina elever.

Jag tycker diskussionen bör handla om huruvida vi ska ha privatägda skolor som drivs med skattemedel eller inte, inte om vad man ska kunna göra med en eventuell vinst från dessa verksamheter. Om vi bestämmer att vi ska ha privata offentligfinansierade friskolor så bör dessa behandlas på samma sätt som all annan privatägd verksamhet. Om vi beslutar att behålla denna typ av friskolor bör vi dock vara medvetna om att verksamheten alltid drivs utifrån ett vinstperspektiv och inte utifrån att bedriva en god skolverksamhet, om inte dessa båda perspektiv går hand i hand vill säga. Därför behöver denna typ av verksamhet, om vi ska ha den, vara mycket tydligt regelstyrd och utsatt för en ständig och kompetent granskning och kontroll. Incitament att öka vinsten kommer alltid vara högsta prioritet och man kommer alltid att försöka utnyttja möjligheter att kringgå lagar och bestämmelser för att nå detta mål.