Kategori: Om idrottsrelaterat

Är det inte lite märkligt att Sverige och övriga världen
deltar i ett fotbolls-VM i Ryssland när alla i princip anser att Ryssland är
ett hot mot världsfreden? Här i Sverige så råder det ingen tvekan om vilka vi
tror snart kommer att invadera oss eller åtminstone invadera Gotland, eller påverka
oss och vår demokrati genom manipulation av val eller genom otillbörlig
påverkan av vad vi tycker och tänker. Men detta bortser vi ifrån och skickar
vårt landslag i fotboll dit. Är inte detta lite märkligt?

I
går fick Therese Johaug slutligen sin dom fastställd i det
långdragna fallet med hennes positiva dopningstest i våras.
Idrottens skiljenämnd CAS fastställde domen till 18 månaders
avstängning, vilket innebär att hon inte kan delta i OS i
Pyeongchang våren 2018. I Norge menar man att detta är en orättvis
och politiskt motiverad dom och Johaug storgrät vid presskonferensen
och bedyrade sin oskuld. Rent objektivt sett och enligt gällande
regelverk är det dock glasklart att hon måste betraktas som
skyldig. Det går inte att skylla på att man fått en läppsalva av
sin läkare som visat sig innehålla en anabol steroid. Idrottsmän
är alltid ansvariga för vad de stoppar i sig.

Det
intressanta här tycker jag är att så många i både Sverige och
Norge helt okritiskt köper Johaugs förklaring. Många anser (dock
inte i Norge) att hon i sak är skyldig och att avstängningen är
korrekt, men man tror på hennes förklaring. Man tror på att hon
inte medvetet fuskat.

Företrädare
för skidsporten i Finland och Polen köper dock inte denna
förklaring. Där pratar man i stället om medveten dopning, och
detta är i sig ingen helt orimlig tanke. Johaug hade en mycket
liten mängd steroid i kroppen vid testtillfället men hon hade å
andra sidan inte blivit testad på länge, kommer inte ihåg hur lång
tid men jag tror att det handlade om något år. Hon skulle mycket
väl ha kunnat dopat sig under lång tid men slutat med detta inför
dopningstestet. Ingen verkar ha undersökt varför det var så långt
mellanrum mellan hennes provtagningar. Vi har sett systematiskt mygel
med dopning och dopningstester i andra länder så varför skulle
detta inte kunna förekomma i Norge? Varför ska vi betrakta Norge
som stående över alla misstankar? Köper vi sedan Johaugs
förklaring på grund av hennes tårar och för att hon är en söt
tjej? Har hon lyckats manipulera oss? Hon som är så ledsen, sårbar
och söt kan ju inte vara skyldig… Men i sak finns det inga bevis
för att hon inte medvetet dopat sig, bara hennes egna uttalanden
(det vill säga den anklagades) och läkarens. Hon har för övrigt i
intervjuer tidigare sagt att hon alltid är noga med att granskar
allt som hon stoppar i sig av rädsla för att få i sig
dopningsklassade substanser och på förpackningen till den aktuella
salvan fanns en tydlig varning som svårligen kunde missas om att den
innehöll ett dopningsklassat ämne. Jag undrar hur vi hade bedömt
en ungersk kvinnlig kulstöterska i samma situation… Troligtvis
skulle många ha gapskrattat och sett det som självklart att hon
dopat sig medvetet.

Men
även om hon nu pratar sanning och bara har varit extremt klantig så
kan hennes tårar fylla en ack så viktig roll för henne. Hon kämpar
för att inte missta fler sponsorer. Hon har redan tappat sin
huvudsponsor. Ingen sponsor vill bli förknippad med en fuskare men
genom sina tårar och sina bedyranden om sin oskuld och att det är
så synd om henne så hoppas hon kunna motverka bilden av sig som
fuskare och i stället bli sedd som ett offer. Därmed kanske hon kan
få behålla några sponsorer. Här handlar här om stora pengar.

Men
vilket som, så tycker jag att hennes presskonferenser med sprutande
tårar och snyftande bedyrande av sin oskuld är osmakliga. Jag
upplever mig utsatt för ett försök till manipulation. För
rimligtvis, om hon är en normalt begåvad människa vilket jag tror
att hon är, så förstå hon ju att i enlighet med gällande
regelverk och praxis så bör hon betraktas som skyldig och därmed
straffas. Allt annat vore orimligt och skulle väcka ett ramaskri i
idrottsvärlden. Därför känns hennes uppspel som så falska och
manipulativt.

Det
är dock skönt att hon nu fick en kännbar avstängning till sist,
ett rimligt straff med tanke på bevisläget.

Det
är svårt att inte tycka synd om denna blonda norska helylleflicka
när hon på en presskonferens bedyrar sin oskuld i frågan om att
medvetet ha dopat sig med anbola steroider, och vidimerar sin oskult
med klädsamma tårar.

Kanske
är det som hon säger, att det är ett mycket klantigt misstag som i
huvudsak beror på hennes läkare, att hon, trots en stor röd
varningstext på förpackningen, råkat använda en dopingklassad
salva på sina läppar. Kanske är det så. Men detta ändrar i sak
inte fallet. Hon hade ett dopingklassat ämne i kroppen. Alla, i
princip, som blir ertappade med någon otillåten substans i kroppen
har en ursäkt: det är aldrig idrottsmannens/kvinnans fel, de har
fått i sig medlet av misstag, det är någon läkares eller ledares
fel osv. I rimlighetens namn borde alla som bedyrar sin oskuld och
kommer med en rimlig förklaring till hur man fått i sig preparatet
i så fall frikännas; ryssar, jamaikaner, rumäner, bulgare,
norrmän, svenskar osv. Då kan vi i princip tillåta doping.

Men
reglerna är glasklara. Det finns inga ursäkter. Det är den
enskilde individen som ansvarar för vad denne stoppar i sig. Detta
går inte att komma runt. Detta kan vara till synes hårt men något
annat alternativ är svårt. Att ta bort denna princip innebär att
man kommer att kunna dopa sig bara man har en bra förklaring och
någon annan som tar smällen.

En
annan aspekt är att man blir avstängd på grund av att man fått i
sig ett ämne som leder till att prestationsförmågan ökar och
detta föreligger ju oavsett hur man fått i sig preparatet. Man kan
ha fått en orättvis fördel i relation till sina medtävlande.
Därför bör det vara att själva substansen finns/funnits i
kroppen samt vilken substans det handlar om som föranleder
avstängning, inte någon annan aspekt.

Men
misstanken infinner sig även att det kan ligga något mer
systematiskt bakom denna cirkus. Tänk om det är så att Johaug (och
kanske andra) dopar sig (på egen hand eller med hjälp av förbund
och läkare) systematiskt under uppbyggnadsfasen på hösten och
räknar med att man inte kommer att göra några eller bara få
dopningstester under denna period? Men för att gardera sig så har
man denna historia med läppsalvan i beredskap och man utgår ifrån
att Johaug har ett så gott renome att hennes ursäkt ska godtas (med
läkaren som ett bondeoffer). Med tanke på hur man i norska
landslaget verkar ha experimenterat under lång tid med astmamedicin
till icke asmatiker i prestationshöjande syfte verkar detta inte
vara en helt orimlig hypotes.

Tänk
för övrigt om det varit en ryska som varit lika överlägsen i
skidspåret som Johaug varit under de senaste fem åren. Skulle någon
ha tvekat om att hon varit dopad? Och om hon hade åkt fast, skulle
någon ha trott på hennes ursäkter?

Sveriges fotbollslandslag blev
utklassade av Irlands i EM-premiären (trots att resultatet blev 1-1)
och unisont menar alla experter att Sverige spelade dåligt. Jag
menar att så inte var fallet. Sverige spelade efter sin förmåga
men är ett betydligt sämre lag än Irland. Om man spelar dåligt så
kan man spela bättre, Sverige kan inte spela bättre än man gjorde.
Vi svenskar överskattar som vanligt våra ”stjärnor” som till
största delen till vardags inte ens är ordinarie i sina klubblag i
Europas lite sämre ligor. Den mest överskattade spelaren är
Zlatan. Som vanligt pratar han om hur bra han är men när det kommer
till match så levererar han inte. I stället skyller han (och
journalisterna) på hans mediokra omgivning. Men om han nu är så
bra som han själv anser borde han kunna göra skillnad och kunna
lyfta laget. Detta gör han inte. Han lyckas inte med något, han är
nästan osynlig i matchen. Det blir mycket pinsamt när han själv
kallar sig legend och anser sig vara så fantastiskt bra när han
inte levererar i de stora matcherna mot kvalificerat motstånd. Denna
diskrepans borde svenska fotbollsjournalister börja prata mer om men
man verkar vara rädd för honom och hyllar och överdriver allt han
gör. Jag tror att Sveriges landslag kommer att bli betydligt bättre
när Zlatan slutar. Sveriges övriga ”stjärnor” behöver även
de inse att de inte är några stjärnor och i stället ta efter
Islands landslag som vinner framgångar genom att just inte ha några
stjärnor utan i stället ha ett lag. I kväll spelade Island
oavgjort mot Portugal vilket de lyckades med genom att vara ett lag
och genom att varje spelare heroiskt kämpade för detta lag.

Det
är lätt att förlöjliga sig över Malmö FF för att de förlorade
med 8-0 mot Real Madrid i Champions league i onsdags. Och
förlöjligade har de blivit, framförallt i den spanska pressen. Och
visst, 8-0 kan framstå som rätt pinsamma siffror men dock inte så
förvånande om man betänker de olika förutsättningar som
klubbarna verkar under.

Malmö
FF är Sveriges idag absolut rikaste fotbollsklubb med en omsättning
under 2014 på 385 miljoner kronor. En mer än fördubbling i
jämförelse med åren innan på grund av att man kvalificerat sig
till Champion League. En stor summa med svenska mått mätt. Men Real
Madrids hade under 2014 en omsättning på 5,2 miljarder kronor! Med
dessa olika ekonomiska förutsättnignar så bör skillnaden kanske
vara i storleksordningen 8-0. Förhoppningen har varit att Malmö
genom att man lyckats kvala in till Champions league ska närma sig
de största europeiska klubbarna men detta kommer självklart aldrig
att kunna ske. Malmö kommer aldrig att få en ekonomi som gör att
man kan köpa in toppspelare eller för den delen kunna behålla egna
spelare som blir riktigt bra. Därför kommer aldrig småklubbarna
från Sverige att kunna konkurera med multiföretagen ute i Europa.
Svenska fotbollsklubbar bör jämföras med varandra, då kan vi
behålla en illusion om att dessa är intressanta. När de ger sig ut
i Europa blir vi smärtsamt medvetna om att de reela skilnaderna i
ekonomi även speglas på planen. Med detta i medvetandet blir det
larvigt att förlöjliga sig över resultatet.

Ibland
tittar jag på idrott på TV. Inte så ofta dock, om det inte handlar
om Snooker vill säga. En anledning till att jag tittar är ofta att
någon svensk eller något svenskt lag är inblandat. I kväll såg
jag exempelvis Malmö FF tvålas till ordentligt av Real Madrid
(8-0).

Att
någon med svenskanknytning eller om Sveriges landslag oavsett sport
är inblandat i en idrottshändelse kan i sig göra det mest
ointressanta evenemang, objektivt sett utifrån vad som presteras,
oerhört spännande och jag förvånas varje gång över hur
engagerad jag själv kan bli över ”idrottshjältarnas”
framfart i TV-rutan. Detta är ju egentligen rätt så absurt, vad
har svenska idrottsutövare gemensammt med mig, förutom att de råkar
ha samma nationalitet inskrivet i sina pass? Ingeting såklart! Så
varför hejar jag och andra svenskar på dessa idrottspersoner och
inte på de som presterar bäst idrott? Detta borde rimligtvis vara
det som är mest underhållande att titta på.

Förklaringen
till detta tror jag är samma mekanismer som ligger bakom rasism och
främlingsfientlighet, behovet vi har att tillhöra något som är
större än oss själva. Detta något måste självklart uppfattas
som bra för att det ska vara värt att identifiera sig med och ofta
värderas detta genom jämförelse med andra.

Att
vara svensk blir något positivt i sig genom andra svenskars
framgångar. Att vara svensk blir en positiv “egenskap”, något
som stärker oss när vi inte känner oss nöjda med oss själva och
våra liv. Att vara framgångsrik inom idrott handlar alltid om att
vara bättre än någon annan, att vinna över någon. Detsamma
gäller “egenskaper” som att vara svensk, den kan bara vara bra i
jämförelse med andra med jämförbara egenskaper (det vill säga
andra nationaliteter).

Att
analysera och förstå vad mitt eget jubel över svenskars
idrottsframgångar (eller framgångar för mitt favoritlag)
egentligen betyder för mig är både intressant och skrämmande.

Inte helt aktuellt men detta berör en
alltid lika aktuell och viktig fråga. Markus Rosenberg, Malmö FF:s
storstjärna blev utvisade i fotbollsallsvenskans sista omgång (31
oktober). Kanske inget märkvärdigt i sig om det inte hade varit så
att vinst för deras motståndare, IFKNorrköping, garanterade dem
seger i allsvenskan. Rosenberg blev utvisad redan efter fem minuter
efter att ha knäat en Norrköpingsspelare mycket fult (ingen
ifrågasätter domarens beslut). Norrköping vann matchen och blev
allsvenska mästare. Att få spela med en man mer, nästan från
start och slippa möta motståndarnas stora stjärna bidrog med
största sannolikhet till Norrköpings seger. Att Malmö fick
ytterligare en spelare utvisad efter 75 minuter underlättade
självklart även det för Norrköping att vinna.

Den fråga detta väcker är om
Rosenberg medvetet ser till att bli utvisad. Exempel på mutade
spelare finns det många av ute i Europa. I detta fall så fanns det
mycket pengar att tjäna för den som kunde förutsäga utkomsten av
matchen och därmed vem som skulle segra i allsvenskan. Rosenbergs
utvisning, om man kunde förutsäga denna, ökade chansen att
resultatet i matchen blev det önskade. Nu vet jag naturligtvis inte
om matchen var manipulerad men jag tycker att det är intressant att
ingen i media på allvar spekulerat i denna riktning.

I Sverige heter
ishockeyligan SHL, Svenska Hockey Ligan. I Nordamerika heter motsvarande ligan
NHL, National Hockey League vilket i sig är lite underligt eftersom ligan
består av lag från två länder, USA och Canada. Egentligen skulle det vara mer
korrekt om den svenska ligan hette NHL, Nationella Hockey Ligan, i stället för
den nordamerikanska. Men det finns en sak som är än mer underlig om man jämför
dessa båda ligor. Detta är statistiken över de spelare som gjort flest poäng i
respektive liga under innevarande säsong (till och med den 27 november). Av de 18 spelare i SHL som hittills
denna säsong gjort flest poäng (det vill säga gjort sammanlagt flest mål och
målpassningar), kommer endast tre från Sverige. Övriga består till stor del av
importerade andraklasspelare från Canada och USA. Den främste svensken i denna
statistik ligger på sjunde plats, de två övriga svenskarna ligger på platserna
16 och 18. Än underligare blir det när man tittar på motsvarande statistik för
NHL. Där hittar vi fyra svenskar bland de 18 som producerat flest poäng. Dessa
innehar platserna 9, 12 och 16. Det finns med andra ord lika många framgångsrika
svenska poänggörare i NHL som i SHL.

Vad säger då
detta om SHL? Ja med tanke på att ligan till stor del består av utländska
spelare som inte platsar i NHL eller andra ligor i Europa eller Nordamerika där
det finns mer pengar än i SHL kan vi utgå ifrån att dessa spelare inte tillhör
de bättre spelarna i världen. De få svenska spelare i ligan är sedan ytterligare
ett snäpp sämre.

De bästa svenska
spelarna finns i Nordamerika. De som inte platsar i NHL finns i ryska ligan. De
som är snäppet under dessa spelar i Tyskland eller Schweiz. Sedan har vi några
i andra europeiska länder. De som inte platsar i några av dessa ligor blir kvar
i SHL. För att få någon kvalitet i denna serie så måste vi importera spelare
som blivit över i andra ligor men som ändå är bättre än de inhemska som blivit ”över”.
En serie med endast dessa svenskar skulle bli oerhört ointressant.