Ibland
tittar jag på idrott på TV. Inte så ofta dock, om det inte handlar
om Snooker vill säga. En anledning till att jag tittar är ofta att
någon svensk eller något svenskt lag är inblandat. I kväll såg
jag exempelvis Malmö FF tvålas till ordentligt av Real Madrid
(8-0).

Att
någon med svenskanknytning eller om Sveriges landslag oavsett sport
är inblandat i en idrottshändelse kan i sig göra det mest
ointressanta evenemang, objektivt sett utifrån vad som presteras,
oerhört spännande och jag förvånas varje gång över hur
engagerad jag själv kan bli över “idrottshjältarnas”
framfart i TV-rutan. Detta är ju egentligen rätt så absurt, vad
har svenska idrottsutövare gemensammt med mig, förutom att de råkar
ha samma nationalitet inskrivet i sina pass? Ingeting såklart! Så
varför hejar jag och andra svenskar på dessa idrottspersoner och
inte på de som presterar bäst idrott? Detta borde rimligtvis vara
det som är mest underhållande att titta på.

Förklaringen
till detta tror jag är samma mekanismer som ligger bakom rasism och
främlingsfientlighet, behovet vi har att tillhöra något som är
större än oss själva. Detta något måste självklart uppfattas
som bra för att det ska vara värt att identifiera sig med och ofta
värderas detta genom jämförelse med andra.

Att
vara svensk blir något positivt i sig genom andra svenskars
framgångar. Att vara svensk blir en positiv “egenskap”, något
som stärker oss när vi inte känner oss nöjda med oss själva och
våra liv. Att vara framgångsrik inom idrott handlar alltid om att
vara bättre än någon annan, att vinna över någon. Detsamma
gäller “egenskaper” som att vara svensk, den kan bara vara bra i
jämförelse med andra med jämförbara egenskaper (det vill säga
andra nationaliteter).

Att
analysera och förstå vad mitt eget jubel över svenskars
idrottsframgångar (eller framgångar för mitt favoritlag)
egentligen betyder för mig är både intressant och skrämmande.