Kategori: Om kapitalism

Dessa båda begrepp myntades av den franske sociologen Pierre Bourdieu för många år sedan och har sedan dessa tolkats och omtolkats av oräkneliga sociologer och filosofer. Som den värdenihilist jag själv är så tolkar och använder jag begreppen på mitt sätt och ser dessa som sammanhängande i en loop där syftet med det kulturella kapitalet är att omvandla detta till ett ekonomiskt kapital. En del av detta ekonomiska kapital, det som blir över efter borträkning av det som behövs för att överleva och det som kan investeras på andra sätt för förräntning, investeras åter i att försöka ytterligare utöka sitt kulturella kapital för att därigenom skapa mer ekonomiskt kapital och så vidare. Det ekonomiska kapitalet är här det överordnade kapitalet, slutmålet, eftersom detta är det kapital som kan ”mätta magen”. Detta blir dock inte lika tydligt i vårt välfärdssamhälle där det kulturella kapitalet även har som roll att ”mätta” den ångest om själva livet som tränger fram när vi inte behöver lägga fokus på den mer omedelbara överlevnaden. Kulturellt kapital skapar erkännande från andra och detta upplevs som ett värde i sig.  

Omvandling, växling, av kulturellt kapital till ekonomiskt, sker hela tiden. Extra tydligt blir detta i reklamens värld när en person som har ett kulturellt kapital lägger detta kapital i en produkt genom att ge sken av att denne tycker produkten är bra och värd att köpa. För detta får personen ekonomiskt kompensation av produktägaren. Det kulturella kapitalet har personen byggt upp genom att ha gjort något som vi beundrar och som därför gör att vi uppfattar denne som speciell, trovärdig eller att vi vill efterlikna denne.  

Men varje gång en person genomför denna typ av transaktion förlorar personen en del av sitt kulturella kapital, vi övriga ser och uppfattar personen lite annorlunda. Om personen inte kontinuerligt kan fylla på sitt kulturella kapital, exempelvis om en idrottsman avslutat sin karriär, så riskerar detta kulturella kapital att urholkas och till slut helt ta slut.

Det finns dock undantag här, fall där det kulturella kapitalet omvandlats till ett nytt och mer bestående kulturellt kapital som kontinuerligt kan växlas till ett ekonomiskt men dessa exempel är ovanliga. Två sådana är René Lacoste och Fred Perry, båda tennisspelare, som lyckades använda sina namn till att starta företag som än idag förknippas med varor med kvalitet och exklusivitet.

Två svenska före detta idrottsprofiler som det kanske inte kommer att gå lika bra för är den svenske ishockeymålvakten Henrik Lundkvist och fotbollsspelaren Glen Hysén. Två idrottsporfiler vars aktiva karriärer nu är över. Vad gäller Henrik Lundkvist kommer han nu mer och mer att förknippas med sin urfåniga reklam för schampo som han hållit på med i många år. Så länge han kunde fylla på sitt kulturella kapital genom att vara en bra ishockeyspelare så har han kunnat upprätthålla sitt kulturella värde, men nu när han avslutat sin karriär så kommer hans roll som ishockeyspelare sakta att blekna bort, framförallt för de yngre generationerna. Han kommer mer och mer att förknippas med detta schampo och till slut kommer frågan att ställas varför just hans ord ska väga så tungt när vi ska välja schampomärke. Detta kommer troligen att leda till att ägaren till produkten hittar någon annan reklampelare att hänga upp produkten på.

Glen Hysén är en än mer tragisk figur. Hans produkt, ett spelbolag, är endast ute efter att sno åt sig mina pengar, att lura mig till att spela bort min lön, vilket i sin tur blir Glens lön. När man idag ser Glen försöka spexa i andra sammanhang så förknippar man detta enbart med hans roll som reklampelare för spelbolaget. Detta kommer att leda till att han, när hans kulturella kapital ebbat ut – det vill säga minnet av hans bedrifter på fotbollsplanen bleknat, kommer att bli utan både kulturellt och ekonomiskt kapitel. Han har satsat kortsiktigt och på fel produkt vilket kommer innebära att han tappar allt på lite längre sikt.

Personligen tycker jag det är tragiskt att dessa båda idrottsmän för mig alltmer förknippas med tvivelaktiga produkter i stället för dras idrottsliga prestationer. Idrottsmän, skådespelare och andra kändisar försöker ständigt omvandla sina kulturella kapital till ekonomiska. Att satsa fel här kan innebära att det slutar med att man mister allt. Hysén och Lundkvist tror jag tyvärr är två sådana exempel. Det som skiljer dem åt är att Lundqvist troligen har betydligt mer ekonomiskt kapital på banken än Hysén och kommer klara sig bättre.          

Hur vinster som uppkommer i privatägd friskoleverksamhet ska hanteras har nu åter hamnat på tapeten i samband med att en ägare till en friskolekoncern visat sig investera sina vinster därifrån i bland annat en våffelstuga i Åre. Det är lätt att bli indignerad och utifrån moralisk grund ifrågasätta om detta ska vara tillåtet. Vinster borde väl alltid, som många debattörer och politiker förespråkar, gå tillbaka till skolverksamheten?

Själva idén med att ha privatägd skolverksamhet är tron på att det privata näringslivet kan driva skolverksamhet effektivare och billigare än en kommunal aktör. Därför finns det privata aktörer som är villiga att satsa pengar på denna typ av verksamhet med utgångspunkt i att kunna få avkastning på sitt kapital, en större avkastning än om de satsar sitt kapital i någon annan verksamhet. Kvaliteten i verksamheten ska garanteras genom konkurrens med andra skolverksamheter, bedriver man en dålig verksamhet får man inga elever och därigenom inga pengar av kommunen.  

Utan möjlighet att ta ut vinst kommer incitamentet att driva privata skolor att försvinna. Är det ett aktiebolag så torde det vara svårt att motivera för sina ägare (om inte alla är överens om annat) att man inte satsar på att maximera vinsten på kort eller längre sikt.  

Om systemet skulle fungera och att dessa aktörer verkligen kan driva skolverksamhet bättre och billigare än de kommunala aktörerna så ser jag inget problem med att ägarna plockar ut vinst ur sina verksamheter, då har vi en ”win, win” situation. Problemet är att det är svårt att mäta kvalitet i detta sammanhang. Friskolorna visar till exempel ofta upp bättre betygsresultat än kommunal verksamheten. Detta har dock ofta visat sig beror på att man på olika sätt, direkta eller indirekta, väljer ut sina elever och då kan välja bort ”problem” elever som drar ner snittbetygen. Det har även visat sig att friskolorna ofta ger ”glädjebetyg” till sina elever.

Jag tycker diskussionen bör handla om huruvida vi ska ha privatägda skolor som drivs med skattemedel eller inte, inte om vad man ska kunna göra med en eventuell vinst från dessa verksamheter. Om vi bestämmer att vi ska ha privata offentligfinansierade friskolor så bör dessa behandlas på samma sätt som all annan privatägd verksamhet. Om vi beslutar att behålla denna typ av friskolor bör vi dock vara medvetna om att verksamheten alltid drivs utifrån ett vinstperspektiv och inte utifrån att bedriva en god skolverksamhet, om inte dessa båda perspektiv går hand i hand vill säga. Därför behöver denna typ av verksamhet, om vi ska ha den, vara mycket tydligt regelstyrd och utsatt för en ständig och kompetent granskning och kontroll. Incitament att öka vinsten kommer alltid vara högsta prioritet och man kommer alltid att försöka utnyttja möjligheter att kringgå lagar och bestämmelser för att nå detta mål.   

Känns lite konstigt att höra representanter för en borgerlig regeringen förespråka något annat än ett marknadsekonomiskt perspektiv som lösning på makroekonomiska problem. Elisabeth Svantesson, moderat finansminister, är en av dessa. Hon uttryckte idag, både i nyhetsprogram på tv och på en pressträff att det är fel av handlare att höja matpriser ”mer än vad som behövs”. Handlarna ska så att säga ”hålla igen” för samhällets bästa.

Men i en marknadsekonomi blir detta högst problematiskt. Själva grunden för att denna typ av system ska fungera är att företag alltid ska sträva efter att maximera sina vinster.

Ett företags själva existensberättigande är att föröka sina ägares investerade kapital, detta är själva syftet med att driva företag. Ägarna är i många fall vanliga medborgare som satsat sina besparingar i aktieinnehav, fondinnehav eller som har sina pensionspengar placerade i fonder. Ägarna förväntar sig att de satsade pengarna ska växa, annars så kommer de/vi att ta ut pengarna och investera dem i något annat. Det är till och med olagligt att sätta andra intressen före vinsten för en företagsstyrelse, så det Elisabeth Svantesson förespråkar kan i princip hävdas vara en uppmaning till att begå brott och kan dessutom leda till andra allvarliga konsekvenser för samhället.  

Överpriser i sig är inget som kan existera i en fungerande marknadsekonomi. Priset som sätt är det pris som tillräckligt många köparen är villiga att betala. Finns det däremot en mycket stor vinst inom något område så är själva idén att detta öppnar upp för andra aktörer som är villiga att ta ut en lite lägre vinst och därigenom skapa konkurrens vilket kommer pressa priserna på ett naturligt. Matvarukedjan Lidl är ett exempel på detta inom livsmedelsbranschen, och fler alternativ kommer säkert att dyka upp om det finns stora överpriser inom denna bransch.  

Det Svantesson och andra borgliga politiker förespråkar är i princip någon form av planekonomi, motsatsen till vad dessa vanligtvis brukar förespråka. Detta har dock som vi alla vet testats utan framgång.

Nu tror jag dock att Svantesson själv inser problemet med sina resonemang. Att hon ändå resonerar som hon gör tror jag främst beror på att hon försöker hitta syndabockar för den uppkomna situationen som regeringen kan komma att ställas till svar för. Nu duger det inte att skylla allt på sossarna längre, nu måste man hitta andra förklaringar som ligger utanför regeringens kontroll. Ondskan här blir lite förvånande själva marknadsekonomin och ICA-handlarna.  

Idag kallas en stor del av säljkåren för influencers. Den metod dessa använder sig av för att sälja går ut på att skaffa sig ”vänner”, ”sympatisörer” och ”följare” på nätet som de kan ”rekommendera” sina produkter till genom att använda dem i sina inlägg eller prata väl om dem där.

Allt dessa influencers lägger ut på sina plattformar görs med syfte att skaffa följare. Detta försöker de göra genom att beskriva sina ”framgångsrika” liv, genom att beskriva sina problem och brister, genom att vara lite skojiga, genom att spela spel och så vidare. De använder sitt kulturella kapital, det vill säga sig själva och sina liv, och försöker göra detta intressant för andra för att därigenom omvandla detta till ett ekonomiskt kapital. Syftet med att skaffa dessa ”vänner” är att få dem att köpa något, exempelvis en bok de skrivit, en parfym de satt sitt namn på eller smink, eller också försöker de få ”vännerna” att köpa någon produkt från ett företag som de är ”samarbetspartners” med eller representant för. Det måste i och för sig framgå att det handlar om ”sponsrade” inlägg (även om det fuskas mycket med det), men detta spelar mindre roll eftersom hela konceptet går ut på att få ”vännerna” att tro dessa influencers skulle ha använt produkten, även om de inte fått betalt för att göra det.

Denna försäljningsteknik är i sak inte ny. Reklam finns överallt i samhället och ”redaktionellt”, material i till exempelvis reklamfinansierad tv och tidningar har alltid haft som syfta att locka tittare och läsare till att ta dela av den reklam som materialet är inbäddat i. Det nya är att vi idag ”trollar” bort säljarna och kallar dem för influencers vilket ger dem en legitimitet och roll som döljer deras verkliga avsikt. Denna legitimering hjälper tyvärr i princip hela samhället till med och detta bidrar till att följarna litar på dessa personer och ser dem som vänner i stället för att se att deras verkliga syfte, att kränga på dem sina produkter.

I går, när jag var hemma med sjukt
barn, tillbringade jag lite tid i TV-soffan. Där tittade jag bland
annat på delar av TV3:s program Lyxfällan. Har sett programmet
tidigare och har alltid tyckt att detta är ett cyniskt sätt för
TV-bolaget att tjäna pengar på olyckliga människor som förmodligen
inte förstår vilka konsekvenser deltagande i programmet kan komma
att få för dem i framtiden, bland annat för deras framtida
yrkesliv. Men det jag nu främst reagerade på var reklamen som
visades i programmets reklampauser. Syftet med reklam är ju att få
oss att konsumera, i detta fallet ville man bland annat kränga
träningsutrustning, byggmaterial och nytt kök till oss tittare. Om
man nu inte har råd att köpa detta så gjorde ett företag reklam
för hur man enkelt kan låna pengar till ”förmånliga” villkor.
Detta tycker jag är rätt magstarkt. Man visar hur illa det kan gå
om man konsumerar för mycket, sedan försöker man locka tittarna
att agera på det sätt som lett till olycka för huvudpersonerna i
programmet; konsumera så mycket som möjligt, gärna med lånade
pengar. Vill TV3 försäkra sig om att Lyxfällan ska bli en
evighetssåpa?

Mitt första
inlägg på denna blogg handlade om Hennes och Mauritz (H&M) etiska profil. Inlägget
handlade om att Folksam hade rankat H&M högt bland börsbolagen vad gällde
att arbeta med etiska riktlinjer. Resultatet byggde på en jämförelse mellan
bolagen om hur de jobbar kring frågor som exempelvis, mänskliga rättigheter,
arbetsvillkor, öppenhet och korruption.

En förklaring
till H&M:s höga betyg var företagets snabba reaktionsförmåga när det hettade
till. När det kommer skandaler kring, barnarbete, låga löner, bomull, ull,
gåsfjädrar eller vad det än är, då är man väldigt snabb med att ta tag i
problemet, rapportera tillbaka till aktieägarna och också verifiera att man har
gjort det man säger att man ska göra.

Min poäng i
inlägget var att H&M lever på att utnyttja lågavlönade textilarbetare, det
är därför de har produktionen förlagd i
låglöneländer. Där kan de betala svältlöner till sina arbetare eller indirekt
till underleverantörer. Detta är själva fundamentet till företagets höga
vinster, man kan nästan säga att detta är deras affärsidé. Om missförhållanden uppmärksammas så tar man
itu med problemet och framstår då som ett hyvens företag. Detta köper vi
konsumenter (för vi vill ju handla billigt). Vi kan köpa kläder med ”gott”
samvete, även när priset tydligt visar att de som tillverkar dem inte kan ha
fått en skälig lön, eftersom företaget uppvisar en god etisk profil.

Men varför tar
jag upp detta igen? Jo frågan är åter aktuell.
Enligt en rapport från Human Rights Watch (HRW) begår leverantörer och
underleverantörer till stora internationella klädkedjor, bland annat till H&M,
arbetsrättsliga brott i Kambodja. Denna typ av nyheter dyker upp med jämna
mellanrum och kommer att fortsätta komma så länge vi konsumenter köper kläder
som egentligen är alldeles för billiga. För så länge som vi gör detta så kommer
klädföretagen att producera billiga kläder i låglöneländer där arbetarna
behandlas illa och får svältlöner.

Slutligen så skulle
det vara intressant att veta hur stor budget H&M:s kommunikations/mediaavdelning
har. Den är nog ansenlig.

Hörde i morse på
radion om att Folksam har gjort
en ny ranking av börsbolagens arbete med etiska riktlinjer. Exempelvis får två
av börsens största bolag, Ericsson och HM, höga betyg. Resultatet bygger på en
jämförelse mellan bolag om hur de jobbar kring frågor som exempelvis,
mänskliga rättigheter, arbetsvillkor, öppenhet och korruption.

En förklaring till HM:s höga
betyg är företagets snabba reaktionsförmåga när det ”hettar till”, när det kommer skandaler kring
bomull, ull, gåsfjädrar eller vad det än är, då är man väldigt snabb på att ta
tag i problemet, rapportera tillbaka till aktieägarna och också verifiera att
man har gjort det man säger att man ska göra.

Och detta låter ju lovvärt, men HM har flera gånger kritiserats för
att utnyttja lågavlönade textilarbetare och att de har sin
produktionsverksamhet förlagd i låglöneländer med arbetskraft till svältlöner
är ju själva fundamentet till företagets höga vinster.

Men detta är inget specifikt
för HM. Detta företag måste göra som andra klädföretag, sälja sina produkter och det som säljer är det som är billigt och det som är billigt får inte kosta
mycket att tillverka (alla större klädföretag, exempelvis Kapp Ahl och HQ, agerar mer eller mindre på samma sätt). Detta styrs av oss konsumenter. Vi köper det som är
billigt. Vi frågar inte efter, och vill egentligen inte veta, hur och under
vilka omständigheter som kläderna vi köper blivit producerade. Men ibland blir
vi påminda genom någon skandal i media och då kräver vi att något görs åt det
omoraliska som uppdagats. Och här har HM hittat ett smart sätt att agera, att
ta itu med det oundvikliga på ett resolut och direkt sätt. På detta sätt skapar
man sig en etisk profil som inte behöver krocka med deras vinstintresse. Man
tar itu med det uppenbara. Man fortsätter med ”business as
usual” fram tills någon upptäcker
vad man håller på med för utan slavarbetare så skulle man inte kunna sälja
några kläder alls, de skulle vara för dyra. Denna etiska profil som strategin
ger kan till och med skapa en konkurnsfördel för vi konsumenter vill ju trots
allt känna att vi inte utnytjar männsikor i tredjevärlden.

Men det vore ju fel att anklaga
företagen för detta förhållande för det är ju vi
konsumenter som styr utbudet. För de flesta av oss är priset på en vara
centralt. Etiska överväganden väger oftast mycket lätt.Vi vill helt enkelt
maximera antalet produkter och tjänster som vi kan få för våra löner och
företagen anpassar sig till detta. Detta gäller allt från kläder och mat till
restaurangbesök och besök hos frisören. När det gäller kläder så hjälper
företag som HM oss att kunna konsumera billigt med gott samvete genom sin till
synes etiska profil.