Dessa båda begrepp myntades av den franske sociologen Pierre Bourdieu för många år sedan och har sedan dessa tolkats och omtolkats av oräkneliga sociologer och filosofer. Som den värdenihilist jag själv är så tolkar och använder jag begreppen på mitt sätt och ser dessa som sammanhängande i en loop där syftet med det kulturella kapitalet är att omvandla detta till ett ekonomiskt kapital. En del av detta ekonomiska kapital, det som blir över efter borträkning av det som behövs för att överleva och det som kan investeras på andra sätt för förräntning, investeras åter i att försöka ytterligare utöka sitt kulturella kapital för att därigenom skapa mer ekonomiskt kapital och så vidare. Det ekonomiska kapitalet är här det överordnade kapitalet, slutmålet, eftersom detta är det kapital som kan ”mätta magen”. Detta blir dock inte lika tydligt i vårt välfärdssamhälle där det kulturella kapitalet även har som roll att ”mätta” den ångest om själva livet som tränger fram när vi inte behöver lägga fokus på den mer omedelbara överlevnaden. Kulturellt kapital skapar erkännande från andra och detta upplevs som ett värde i sig.  

Omvandling, växling, av kulturellt kapital till ekonomiskt, sker hela tiden. Extra tydligt blir detta i reklamens värld när en person som har ett kulturellt kapital lägger detta kapital i en produkt genom att ge sken av att denne tycker produkten är bra och värd att köpa. För detta får personen ekonomiskt kompensation av produktägaren. Det kulturella kapitalet har personen byggt upp genom att ha gjort något som vi beundrar och som därför gör att vi uppfattar denne som speciell, trovärdig eller att vi vill efterlikna denne.  

Men varje gång en person genomför denna typ av transaktion förlorar personen en del av sitt kulturella kapital, vi övriga ser och uppfattar personen lite annorlunda. Om personen inte kontinuerligt kan fylla på sitt kulturella kapital, exempelvis om en idrottsman avslutat sin karriär, så riskerar detta kulturella kapital att urholkas och till slut helt ta slut.

Det finns dock undantag här, fall där det kulturella kapitalet omvandlats till ett nytt och mer bestående kulturellt kapital som kontinuerligt kan växlas till ett ekonomiskt men dessa exempel är ovanliga. Två sådana är René Lacoste och Fred Perry, båda tennisspelare, som lyckades använda sina namn till att starta företag som än idag förknippas med varor med kvalitet och exklusivitet.

Två svenska före detta idrottsprofiler som det kanske inte kommer att gå lika bra för är den svenske ishockeymålvakten Henrik Lundkvist och fotbollsspelaren Glen Hysén. Två idrottsporfiler vars aktiva karriärer nu är över. Vad gäller Henrik Lundkvist kommer han nu mer och mer att förknippas med sin urfåniga reklam för schampo som han hållit på med i många år. Så länge han kunde fylla på sitt kulturella kapital genom att vara en bra ishockeyspelare så har han kunnat upprätthålla sitt kulturella värde, men nu när han avslutat sin karriär så kommer hans roll som ishockeyspelare sakta att blekna bort, framförallt för de yngre generationerna. Han kommer mer och mer att förknippas med detta schampo och till slut kommer frågan att ställas varför just hans ord ska väga så tungt när vi ska välja schampomärke. Detta kommer troligen att leda till att ägaren till produkten hittar någon annan reklampelare att hänga upp produkten på.

Glen Hysén är en än mer tragisk figur. Hans produkt, ett spelbolag, är endast ute efter att sno åt sig mina pengar, att lura mig till att spela bort min lön, vilket i sin tur blir Glens lön. När man idag ser Glen försöka spexa i andra sammanhang så förknippar man detta enbart med hans roll som reklampelare för spelbolaget. Detta kommer att leda till att han, när hans kulturella kapital ebbat ut – det vill säga minnet av hans bedrifter på fotbollsplanen bleknat, kommer att bli utan både kulturellt och ekonomiskt kapitel. Han har satsat kortsiktigt och på fel produkt vilket kommer innebära att han tappar allt på lite längre sikt.

Personligen tycker jag det är tragiskt att dessa båda idrottsmän för mig alltmer förknippas med tvivelaktiga produkter i stället för dras idrottsliga prestationer. Idrottsmän, skådespelare och andra kändisar försöker ständigt omvandla sina kulturella kapital till ekonomiska. Att satsa fel här kan innebära att det slutar med att man mister allt. Hysén och Lundkvist tror jag tyvärr är två sådana exempel. Det som skiljer dem åt är att Lundqvist troligen har betydligt mer ekonomiskt kapital på banken än Hysén och kommer klara sig bättre.