Detta
tycker jag är oerhört intressant. Vad försiggår i huvudet på
alla dem som jag möter i tunnelbanan när dessa, med tillsynes tomma
blickar, jäktar fram mot sina mål, eller när min bänkgranne i
tunnebanevagnen slött tittar ut genom fönstret på kolmörkret som
råder därutanför i tunneln.
Det
enda jag vet är att det pågår en massa därinne, för våra
hjärnor arbetar hela tiden. Vi tänker alla ständigt och jämt på
något, men ingen av oss vet vad som pågår i någon annans hjärna.
Alla lever vi i våra egna världar och vi ska förmodligen vara
tacksamma för att vi inte behöver se in i andras världar. De
flesta har nog tankar och idéer som de inte vill dela med sin
omgivning, det är bara att gå till sig själv… De som sedan pratar
mycket och ofta, sådana som “pratar innan de tänker”,
visar nog upp mer av sin inre tankevärld än de som är försiktiga
och väger varje ord på guldvåg.
En
annan fundering är hur vi som lever idag skiljer oss åt från de
som levde för länge sedan, säg 150 år sedan och ännu längre
tillbaka i tiden. Idag använder vi betydligt mindre del av vår tid
till att bara sitta och tänka än tidigare. När vi inte har något
att göra idag så tar vi upp telefonen och surfar, tittar på TV
eller lyssnar på radion, ringer någon, läser eller lyssnar på
musik. Vi dövar oss med externa intryck. För 150 år hade man
oftast bara sina egna tankar och idéer när inget särskilt hände.
Detta bör bidra till att forma oss och vår inre tankevärld till
något annat än tidigare generationers. Jag undrar hur?