Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Krisen är här och vi alla, åtminstone de allra flesta av oss, kommer att behöva ändra våra liv till något som många kommer att uppfatta som både fattigare och tråkigare än det liv vi levt de senaste 15 åren. Men hur dramatiskt behöver detta bli?

Våra ekonomier krymper, vi blir ”fattigare”.  Under en relativt lång period har de flesta av oss haft historiskt mycket pengar att röra oss med och vi har roat oss kungligt. Vi har vant oss vid att resor är den nya vardagen, vi har lagt oss till med att konsumera dyra matvanor, exklusiva viner och ”ute” middagar, och en inte oansenlig del av mångas välståndet har lagts på att skaffa tatueringar, tatueringar som kan kosta 10 000-tals kronor. Går jag på en strand en sommardag så känns det som att jag är den ende vuxne som inte är tatuerad.

De allra flesta av oss har med andra ord en ”överflödsbudget” som vi enkelt kan skära ner på utan att detta drabbar våra liv på ett existentiellt plan. Genom att sluta besöka Systembolaget, sluta röka/snusa, sluta tatueras sig, börja se mat och dricka som föda och inte som statusmarkörer samt resa mindre kommer de allra flesta klara av vardagen alldeles utmärkt, även med en ”sämre” ekonomi. Många kommer att uppleva livet som lite tråkigare i jämförelse med det liv man vant sig  vid att leva under de senaste åren men detta kanske egentligen bara är en tillbakagång till ett mer ”normalt” tillstånd, likt det som rådde före tiden med en ”dopad” ekonomi. Om något är för bra för att vara sant så brukar det oftast vara det. Det liv vi levt under de senaste 15 åren har kanske varit för bra för att vara sant och nu är det dags att betala räkningen.      

Lite oroande att så många fortfarande bokar utlandsresor för sommaren (2023). Detta kommer nog för många att i efterhand visa sig vara ett dyrköpt misstag när plånboken ekar tom i höst. Jag tror att den verkliga krisen för de allra flesta kommer att slå till efter sommaren. Det är då som många på allvar kommer få klart för sig att de kommer behöva ställa om sina liv och då även kommer att inse att detta nya liv kommer att bli det nya ”normala”.

Kopplat till detta är hur vi blivit vana att använda vår tid. Idag klagar många över att de har svårt att få ihop ”livspusslet”. Samtidigt sitter de i timtals och tittar på serier, lyssnar och läser deckare och spelar spel på dator och telefon. Om man inte får tiden att räcka till handlar detta i många fall därför om hur man prioriterar att använda den. För att få tid över till att titta på serier och spela spel lägger många dessutom en stor del av sitt överflöd på att hyra in städhjälp och leja bort reparationsarbeten som man ofta gjorde själv tidigare. Därtill äter vi oftare ute på restaurang eller köper dyra halvfabrikat för att slippa lägga tid på matlagning. Med andra ord har vi med hjälp av det överflöd som den dopade ekonomin genererat köpt oss ledig tid som vi sedan blivit tvungna att skapa tidsfördriv för att fylla.

Så även här kan vi hitta lösningar för att klara en vardag med sämre ekonomi. I stället för att använda vår tid till att titta på serier och spela spel så får vi börja städa själva, laga mer mat från grunden och äta mindre på restaurang och försöka reparera saker i stället för att hyra in hantverkare. Får vi tid över så kan vi ju skaffa ett extrajobb. Detta är ju inte ett sämre sätt att slå ihjäl tid på än att sitta och titta på någon Netflix-serie eller lägga tid på spel.  

Mitt sätt att ta mig ann det som jag tror kommer bli en oundviklig förändring i mitt liv framöver är genom anpassning. Det man inte kan påverka måste man acceptera och anpassa sig till, det är det enda konstruktiva sättet att gå vidare.

De allra flesta människor i Sverige idag hävdar att de står bakom värderingen att alla människor har ett lika stort värde, oavsett nationalitet, etnicitet, kön eller annat som gör oss lite olika. Även alla politiska partier i landets riksdag skriver under på detta.   

Detta ställningstagande är dock rätt ihåligt och gäller sällan i praktiken. Till att börja med så tycker de flesta att det egna livet har ett större värde än andras och att vi därmed har rätt att ta någon annans liv om denne hotar att döda oss. Vi sätter därmed ett större värde till vårt eget
liv än till den andres. Vi sätter även ett högre värde till våra egna barns liv än till andra barns liv. Vi betalar till exempel hellre en dyr semesterresa till våra egna barn än räddar ett antal andra barn med dessa pengar från att dö i svält, och vi bjuder våra överviktiga vänner på middag i stället för
tiggaren utanför Konsum som verkligen skulle behöva ett mål mat. De flesta i Sverige stod även bakom regeringens beslut att begränsa flyktinginvandringen 2015 vilket innebar att vi förhindrade
medmänniskor från att få leva ett drägligt liv och vi i Europa tillåter varje år att 1 000-tals människor drunknar i småbåtar på Medelhavet när de försöker ta sig till Europa.

I praktiken står vi egentligen för att människor har olika värden. För
att försöka upprätthålla vår föreställning om att vi är goda och lösa den dissonans våra praktiska handlingar för med sig så skapar vi ursäkter, myter och förklaringar till varför det ibland ändå är rätt av oss att behandla människor olika, även om detta indirekt innebär döden för en del av dem.

Det är till exempel flyktingsmugglarnas fel att folk drunknar på Medelhavet, tiggarna på våra gator är organiserade och egentligen inte så fattiga som de utger sig för att vara och
eftersom vi inte kan ta emot flyktingar på ett bra sätt i landet så är det
bättre att inte låta flyktingarna komma hit överhuvudtaget, vi gör dem i praktiken en tjänst genom att inte släppa in dem i.

Om vi verkligen skulle leva efter att alla människor har ett lika stort värda så skulle det göra lika ont i oss när ett barn i Somalia svälter som om våra egna barn skulle fara illa, vi skulle självklart
hjälpa tiggaren utanför Konsum och så vidare. Vi skulle se enskilda individer i stället för anonymiserande grupperingar. Vi skulle alla göra allt vi kan och dela allt vi har för att hjälpa våra medmänniskor utifrån resonemanget att ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa
någon…

För att möta den dissonans vi kan uppleva när den självbild vi försöka upprätthålla inte motsvaras av våra handlingar tror jag att den lilla svenska nazistiska organisationen Nordiska
motståndsrörelsen (NMR) spelar en viktig roll. Att de får en så stor uppmärksamhet som de hela  tiden får tror jag beror på att de i kontrast med oss andra och till övriga partier är öppna med att de står för att människor inte har ett lika värde. De fyller härmed funktion av att vara det som alla kan enas om är ont och fungerar som avledare av uppmärksamhet från att vi andra egentligen står för samma åsikter och politik.

Denna lilla organisation med ett 500-tal personer måste vara oerhört nöjda med att hela tiden
hamna i fokus på det sätt som de gör. De skulle behöva oerhört mycket
resurser för att köpa sig till denna uppmärksamhet. Tyvärr blir konsekvensen att detta lilla sektliknande parti får ett oproportionerligt stort utrymme i debatten och kanske genom detta kan växa.

Två av de största nyheterna i USA den sista tiden har handlat om liv. Den ena om rätten att ta liv genom abort, den andra om rätten till att bära vapen som möjliggör att döda.Det absurda är att det är samma grupp av människor som motsätter sig kvinnans rätt till abort med hänvisning till att man vill rädda liv som förespråkar rätten för i princip alla att alltid kunna och få bära skjutvapenvapen. Skjutvapen vars enda användningsområde är just att döda andra människor. Även om det inte är vapnet som dödar utan den som använder det så möjliggör dessa massakrer som aldrig annars skulle ha kunnat genomföras. Man skulle kunna säga att denna grupp vill att så många som möjligt ska födas men har egentligen inga synpunkter på om dessa sedan blir dödade av skjutvapen, bland annat i masskjutningar. Dessa båda perspektiv går självklart inte ihop vilket leder tankarna till att det finns helt andra agendor till dessa ställningstaganden.   

Framtiden är oförutsägbar. Men trots att historien ständigt och med eftertryck visar detta fortsätter vi att med självsäkerhet försöka förutsäga den. Metoden vi oftast använder är att extrapolera historien; så som det är idag kommer det att vara i morgon. Ofta kommer detta att stämma om man ser till den allra närmaste framtiden och om inget särskilt inträffar, men metoden är inte särskilt framgångsrik i att förutsäga de stora och viktiga händelserna. ”Experterna” har så att säga rätt fram tills de har fel men det är det som de har fel om som oftast är det som förändrar världen och som vi skulle haft nytta av att kunnat förutse. Det är dock enklare att extrapolera än att försöka förutse de stora och radikala förändringarna då antalet möjliga sådana är många och de allra flesta av dessa inte kommer att inträffa.

Idag så förutspår de allra flesta ”experter” att Rysslands krig i Ukraina kommer att pågå länge. Jag förutspår att det kommer att vara över senast den 1 juni genom att Ryssland drar sig ur kriget. Denna framtidsprognos gör jag utifrån bedömningen att ett maktskifte kommer att ske i Ryssland. Exakt hur är svårt att säga, men en kombination av västs sanktioner mot Ryssland, västs bistånd och vapenleveranser till Ukraina och västs uppvisade beslutsamhet att fortsätta stödja Ukraina över tid, den extrema inkompetens som den ryska armén uppvisat, Ukrainas tappra och kompetenta försvar samt den beslutsamhet som befolkningen i övrigt visat i sin vilja att försvara landet kommer sammantaget leda till att Putin avsätts och nya ledare tar vid. Dessa ”kuppmakare” har insett vilka allvarliga följder kriget fått för landet och att följderna på sikt kommer att bli katastrofala, både för dem personligen och för landet. De kommer att göra allt de kan för att minimera denna skada och Putin och ett fåtal kring honom kan nog räkna med att få ta hela skulden för kriget och, om de överlever, kan de nog förvänta sig få stå till svars för sina krigsbrott vid domstolen i Haag. De som tar över har allt att vinna på att förlägga hela skulden hos Putin och att samarbete med väst. En diktator har inga vänner. Sedan kommer, som ett resultat av detta, övriga diktatorer som Putin hållit om ryggen att falla. Lukasjenko i Belarus, al-Assad i Syrien och Kadyrov i Tjetjenien är några som går en osäker framtid till mötes.