Detta har gett oss ämbetsmän av den typ som exemplifieras av de som representerat Folkhälsomyndigheten i Coronafrågan under våren, personer som inte agerar i egen sak. Personer som vågar följa en strategi man tror på men även prestigelöst är beredda att ändra denna strategi utifrån ny kunskap. Personer som inte låter sig lockas in i den trygghet det innebär att agera som alla andra och som inte försöker inkassera kortsiktig popularitet hos omgivningen. Ämbetsmän som kan förefalla både ”torra” och tråkiga men som framstår på ett sådant sätt eftersom de låter ”frågan” stå i centrum och inte har behov av att ”glänsa” för egen skull.
Vid pressträffen den 10 juni 2020 angående mordet på Olof Palme blev jag dock mycket förvånad över en svensk ämbetsmans agerande, en person som dessutom väl stämmer in på alla kriterier av en pålitlig ämbetsman och som tidigare visat prov på både kompetens och gott omdöme. Det handlar här om chefsåklagare Krister Petersson.
Den viktigaste frågan om dennes agerande vid pressträffen är om han som åklagare bör peka ut en gärningsman om detta inte kan vägas upp av att denne kan bemöta och förklara det som åklagaren lägger honom till last. Här handlar det inte enbart om den enskildes rättigheter utan kanske framförallt om den rättssäkerhetsmässiga aspekten. En åklagares måste ses som en del i en helhet bestående även av ett försvar och en domare. Tar man bort ett av dessa ben så faller stolen omkull. Ett utspel om skuld måste ses som en partsinlaga och måste därför alltid bemötas för att ge den oberoende domstolen en solid grund att fatta beslut utifrån.
Petersson tar över hela rättsprocessen och dömer den så kallade Skandiamannen utifrån sina egna påståenden, oavsett hur han än försöker slingra sig runt detta genom att säga att det bara handlar om misstankar. Genom att som åklagare presentera Skandiamannen som Palmes mördare utan de två övriga delarna i rättsprocessen så blir åklagaren sista och slutliga statliga instans i rättskedjan. Den utpekade fråntas även sin rätt att överklaga eftersom det inte finns någon dom att överklaga. Det finns här uppenbara paralleller med det så kallade Kevin-fallet i Arvika.
Jag menar att Petersson överträtt sina befogenheter när han, iklädd sitt ämbete, som vilken privatspanare som helst, spekulativt och på vaga indicier, pekar ut en person som skyldig till mord och sedan utövar sitt ämbetes befogenhet genom att lägga ner utredningen.
Det finns därtill en uppsjö med anmärkningsvärda resonemang som Peterson sedan bygger sin indiciekedja kring. Den mest anmärkningsvärda är hans resonemang kring mordvapen. Här för han ett resonemang som är misstänkt likt en cirkelargumentation. Petersson säger att eftersom det inte går att knyta något vapen till Skandiamannen så får man ändå utgå ifrån att han hade tillgång till ett sådant. Med andra ord så blir beviset för att han hade ett vapen själva mordet. Han hade ju inte kunnat mörda Palme om han inte hade ett vapen… det blir som att säga till en misstänkt ”bevisa att du inte hade tillgång till ett vapen när x blev mördad”. I fallet med utpekandet av Skandiamannen försvåras detta ytterligare av att denne inte längre är i livet.
Andra graverande resonemang i Peterssons indiciebygge är klädfrågan. Här blir det nästan plågsamt att ta del av hur Petersson plockar ihop en klädsel utifrån olika vittnesuppgifter så att det stämmer överens med hur Skandiamannen var klädd denna kväll. Lägg därtill att det är Skandiamannens eget vittnesmål om sin egen klädsel som till stor del ligger till grund för hur polisen sedan har utgått ifrån att han var klädd vid mordtillfället… När en part kan misstänkas för att välja ut bitar från olika vittnesmål för att få det att stämma med sin hypotes är det särskilt viktigt att det finns en motpart som kan granska detta.
Den tyngsta biten i indiciebygget verkar vara föreställningen om att Skandiamannen ljugit om sitt förehavande under de aktuella minuterna kring mordet. Här kan man läsa in olika förklaringar beroende av vilka ”glasögon” man har på sig. Petersson har på sig ett par där han ser en av dessa möjliga förklaringar. Han borde ha prövat ett par andra, eller låtit någon oberoende komma in i utredningen och spela ”djävulens advokat”, en roll som i normala fall en försvarsadvokat skulle ha haft. Skandiamannen kan ha ljugit av många olika orsaker förutom den att han försökte dölja att det var han som mördat Palme. Exempelvis kanske han ville framhäva sig själv på grund av att han upplevde sig som feg på grund av att han inte vågat gå fram och ingripa vid mordet. Detta skulle kunna ligga bakom att han sedan fortsatte att hävda sin ”hjälteroll”, kanske främst för att försöka övertyga sig själv… Skandiamannen kan ha ljugit för att dölja att han var berusad på arbetet och var rädd att förlora sitt jobb. Han kan även ha kommit ihåg fel utifrån att han var mycket stressad (och kanske berusad). Det han säger kan ju även stämma och att det är andra vittnen som kommer ihåg fel utifrån att dessa uppfattat och mindes selektivt på grund av mycket hög stress. Jag skulle kunna räkna upp ytterligare minst fem alternativa mer troliga förklaringar…
Det verkar för övrigt finnas åtminstone två centralt vittne, den så kallade ”Chevamannen” Leif Ljungqvist och Inge Mårelius, som lämnat vittnesuppgifter som motsäger att det var Skandiamannen som mördade Palme. Detta borde ha nämnts och bemötts vid pressträffen. Nu öppnar detta tyvärr upp för misstanken om att dessa vittnen sållats bort utifrån ett liknande resonemang som det som förs i vapenfrågan; eftersom Skandiamannen är mördaren så måste dessa vittnen ha fel. Hur många fler uppgifter som talar emot hypotesen kan ha sållats bort på liknande sätt?
Ytterligare en viktig punkt är frågan om varför Lisbeth Palme och vittnet Jeppson, som verkar ha sett mördaren relativt tydligt, inte kände igen Skandiamannen efteråt. Skandiamannen var relativt mycket exponerad i media och satt med på rättegången mot Christer Pettersson. Vid något av dessa tillfällen borde de sett honom.
Min slutsats är att Krister Petersson begick ett mycket alvarligt misstag när han pekade ut en namngiven person som mördare av Sveriges statsminister utifrån de oerhört svaga och spekulativa indicier som han presenterade. Men han borde framförallt ha tagit sig en rejäl funderare över om detta agerande var förenligt med hans roll som åklagare samt över det etiskt problematiska i att den utpekade är avliden och därmed inte kan bemöta anklagelserna. För min personliga del så fick sig tyvärr min tro på den svenske kompetente ämbetsmannen en rejäl törn.