Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Ibland tar det ett tag tills polletten trillar ner. Jag har ända sedan jag läste Borgnäs bok haft svårt att förstå hur en etablerad och i vanliga fall duktig journalist tillåter sig att släppa en så undermålig bok. Resonemangen han för i boken hänger inte ihop och slutsatserna är ologiska.  Borgnäs snöar även in på detaljer som inte tycks leda någonstans. Men så helt plötsligt stod det klart för mig vilken slutsats Borgnäs vill leda mig fram till, utan att själv behöva uttrycka den. Hans grundhypotes är att Lisbeth Palme var inblandad i mordet, inte att hon bara visste vem mördaren är.

Han framför minst fem argument för detta utan att själv sätta ihop dessa till ett utpekande. Detta överlåter han åt läsaren. Det tyngsta argumentet för hypotesen är Lisbeths påstådda lögner om själva mordtillfället. Borgnäs hävdar här att hon visste vem mördaren är. Denna slutsats drar han utifrån att paret, enligt ett av vittnena, haft sällskap med mördaren innan mordet. Detta förnekar Lisbeth vilket leder Borgnäs till slutsatsen att hon ljuger.    

Det är dock orimligt att anta att mördaren skulle ha låtit Lisbeth leva om hon känt igen denne. Borgnäs menar att förklaringen här är att hon hade mycket starka skäl att tiga om mördarens identitet och att denne visste om detta och därför lät henne leva. Det enda rimliga motiv där mördaren i princip kan vara helt säker på att Lisbeth inte ska avslöja denne är att hon själv är inblandad i mordet. Detta nämnder inte Borgnäs men torde vara det motiv han har i åtanke, annars blir hans resonemang i denna del ohållbar. Borgnäs gör sedan stor sak i att det var Lisbeth som inte ville att sonen och dennes flickvän skulle följa med dem hem på te och att det var hon som ville gå över gatan mot mordplatsen och titta i ett släckt skyltfönster, trots att detta blev en omväg på deras väg hem mot gamla stan. Hon låter inte heller någon undersöka hennes skottskada och hon vägrar att tala med någon annan än personal från Säpo.

Borgnäs hypotes är med andra ord att Lisbeth berättat för någon vid Säpo om det stundande biobesöket. Hon fick i uppdrag att leda Olof mot mordplatsen efter biobesöket. Där träffade de en person från Säpo som de båda kände, kanske en av deras livvakter. Denne sköt Olof och ett skott mot Lisbeth, mer för syns skull, när de kommit fram till den utvalda platsen. Att hon ropade efter mördaren ”vad gör du” eller liknande kan vara med anledning av att hon var nära att själv träffas, vilket inte var en del av planen. Av någon anledning vill hon inte visa upp sin skottskada. Det kanske i själva verket inte fanns någon skottskada? Hon ville sedan bara prata med personal från Säpo. Kanske var någon av de som hon pratade med på sjukhuset mördaren? Det finns säkert fler utlagda ledtrådar mot hypotesen i texten som jag här missat. Om man läser in denna hypotes i Borgnäs text så blir hans resonemang mer logiska. Han vill dock inte själv uttrycka hypotesen utan låter läsaren själv dra slutsatsen efter snyggt utplanterade ledtrådar.  I sak är dock detta ett luftslott som man måste vara extremt konspiratoriskt lagd för att ta på allvar. Hypotesen saknar helt substans

Under några dagar har jag ägnat mig åt att läsa Lars Borgnäs senaste bok om mordet på Olof Palme, ”Olof Palmes sista steg”. Borgnäs arbetade under många år som journalist vid Sveriges television och har genom åren gjort många reportage och granskningar kring detta mord. Som journalist har jag alltid uppfattat honom som ambitiös, seriös och noggrann. När jag sprang på denna bok, som jag missat trots att den kom ut 2020, blev jag såklart nyfiken. Särskilt när Borgnäs påstår att han i boken, genom att tolka gammalt material, kommer fram till helt nya slutsatser om hur mordet gick till och vem som kan ligga bakom det.

Det nya i sak som han kommit fram till är att Olof Palme troligen sköts med den andra kulan, inte den första som tidigare tagits som utgångspunkt. Denna slutsats drar han utifrån att Olof fortfarande stod upp när den andra kulan avlossades, cirka en till tre sekunder efter att det första skottet avlossats. Hade han blivit träffad av det första skottet på det sätt som det träffade honom hade han sjunkit ihop före att det andra skottet avlossats.  Inget vittne och framför allt inte Lisbeth Palme, vittnar om detta. Alla här relevanta vittnen påstår att han sjönk ihop efter det andra skottet. Att man faller ihop omedelbart om man blir träffad i ryggraden, som Olof blev, har Borgnäs fått bekräftat av flera läkare.

Med utgångspunkt i detta påbörjar Borgnäs ett spekulativt hypotesbygge som blir allt ihåligare ju längre fram i boken man kommer. Det första steget på denna resa är slutsatsen han drar utifrån att Lisbeth blev skjuten med det första skottet. Han menar att detta var planerat. Gärningsmannen sköt först mot Lisbeth. Av detta drar han slutsatsen att han ville skrämma Lisbeth till tystnad, det vill säga att Lisbeth visste vem mördaren var eller att hon förstod vad motivet var för mordet. Att mördaren inte dödade Lisbeth beror på att denne visste att hon inte skulle komma att avslöja mördaren, att ett avslöjande skulle innebära något ännu allvarligare för landet eller för Olofs eftermäle än om mordet inte skulle bli uppklarat. Att skottet mot henne skulle vara ett misstag utesluter Borgnäs då han tolkar att skytten är för professionell för att göra ett sådant misstag. Hela detta resonemang faller dock på sin orimlighet. Ingen mördare eller organisation som genomför ett mord på en statsminister skulle låta ett vittne leva som skulle kunna identifiera och avslöja mördaren eller mördarna. Även om det fanns skäl att tro att Lisbeth inte skulle vilja avslöja mördaren så skulle mördaren inte kunna få sinnesfrid om han visste att hon visste… Hon kan ju försäga sig, få samvetskval, bli religiös, avslöja på sin dödsbädd osv. Mördaren skulle med andra ord se till att hon inte skulle kunna avslöja mördaren om hon visste vem denne var.  Det troliga är i stället att det hände något i skottögonblicket. Kanske vände sig Olof häftigt om när mördaren lade handen på hans axel och kom ur skottriktningen. Skottet rågade i stället träffa Lisbeth.   

Med bland annat detta som grund påstår sedan Borgnäs att Lisbeth Palme ljuger om hur mordet gått till och om bakgrunden till mordet. Han påstår att hon visste vem mördaren var, eller vilka som låg bakom mordet och att det var därför som hon obstruerade mordutredningen. Genom att omtolka vittnenas utsagor kommer Borgnäs fram till att mördaren gick tillsammans med paret Palme före mordet och att de troligen pratade med varandra.

Lisbeth beskriver dock inte detta och därför drar Borgnäs slutsatsen att hon ljuger. Men Borgnäs drar slutsatsen utifrån en sammanvägd tolkning av olika vittnesutsagor som i sig ofta är motstridiga. Med ett kritiskt perspektiv på hans tolkningar kan man komma till helt andra slutsatser. Borgnäs argumenterar övertygande, som den duktige journalist han är, men det blir efterhand allt tydligare att han söker en bekräftelse för sin huvudhypotes, att Lisbeth Palme ljuger. Olika delar av vittnesmålen fogas samman så att dessa passar med Borgnäs hypotes. Men vittnen kan till exempel ha missbedömt hur nära mördaren faktiskt gick paret innan mordet. Minne är inget man ”tar fram” utan minne skapas och omtolkas varje gång man tänker på något. Många studier finns som visar att vi kommer ihåg fel även när det gäller relativt tydliga detaljer.

Det är nog i det närmaste omöjligt att i efterhand försöka omtolka vittnesmål och försöka få ut något nytt av dessa. Slutsatsen Borgnäs drar är att paret Palme pratade med mördaren före mordet och att de på något sätt skulle känt honom eller på något annat sätt haft en relation till honom och att Lisbeth sedan undanhållit detta.

Slutsatsen att Lisbeth har ljugit dra Borgnäs från dels att hon inte berättat att de pratade med gärningsmannen före mordet och att hon inte nämner att första kulan gick mot henne. Det sistnämnda kan mycket väl bero på att hon uppfattade skeendet på ett annat sätt. Att vara utsatt för denna typ av extrem händelse kan mycket väl leda till att man blandar ihop tidsperspektiv. Borgnäs är i sin tolkning av hennes reaktion och perception mycket oinsatt i hur vi människor reagerar vid extrema situationer. Allt tolkas utifrån perspektivet att hon vet vem mördaren är.

Därefter tolkar han hennes uppfattade ovilja att samarbeta i utredningen som att hon vill dölja något. Detta skulle i stället kunna tolka som överlägsenhet mot ”enkla” poliser på grund av sin adliga bakgrund och sin utbildning som psykolog. Hon var kanske även rädd att beslås med att inte var den gode observatören som hon själv utgett sig vara. Eller hon kanske bara inte ville att någon annan skulle tala om för henne vad hon skulle göra. Det skulle även kunna ligga skuldkänslor bakom. Kanske bråkade paret om något just när mördaren kom fram vilket skulle kunna ha format hennes reaktioner efter mordet. Så här i efterhand är det inte möjligt att få reda på vad som rörde sig i Lisbeth Palmes hjärna efter mordet men man kan nog utgå ifrån att om hon var smart och hade något att dölja så skulle hon nog ha agerat på ett annat sätt för att inte väcka misstankar.

Det finns oerhört många svagheter och tveksamheter i Borgnäs redogörelse. Han diskuterar bland annat det underliga i att de valde att promenera hem efter biobesöket i stället för att ta en taxi. Detta skulle kunna förklaras med att de suttit stilla i två timmar och tyckte det skulle vara skönt med en promenad. De hade ju trots allt bara en och en halv kilometer hem. Borgnäs gör även en stor sak av en eventuell tidslucka på 40 sekunder under promenaden före mordet. Detta skulle kunna förklaras med att någon av dem knöt sina skosnören, att de tittade i ett skyltfönster eller att de bråkade eller argumenterade och därför stannade eller gick lite saktare. Han gör även stor sak av var de blev skjutna och varför de inte gick den snabbaste vägen mot sitt hem. Detta menar han kan förklaras med att de var på väg mot ett hemligt möte… Men detta skulle kunna förklaras med att man inte hade någon större brådska hem. Om man tog en väg som var ett par hundra meter längre kanske inte uppfattades spela någon större roll… Borgnäs tar inte hänsyn till att vi människor inte alltid agerar på det till synes mest logiska sättet. Vi går inte alltid den rakaste vägen mellan punkt A och punkt B. Vi kan ”vingla” fram av tusentals olika anledningar som vi tänker på eller observerar. Vi som människor agerar ofta inte enligt en betraktares logik tolkad i efterhand. För den enskilde individen finns dock alltid en logik med beteende men denna logik kommer en utomstående troligen aldrig att förstå eller få kunskap om. Det är vanskligt att i efterhand bygga en hypotes utifrån hur man själv skulle ha agerat om man varit helt rationell i stunden. Det är lätt att bygga en logisk kedja utifrån sina tolkningar av information om man redan från början har ett ”facit”.

Som motiv har Borgnäs valt ut Olof Palmes av många uppfattade ryssvänlighet eller att han varit otrogen. De som genomfört mordet var Säpo. Här har han inget nytt att komma med utan här lutar han sig mot rykten och spekulationer, samhällsklimatet och att det borde ha varit Säpo då man där kan ha haft tillgång till unik och komprometterande information.    

Han använder även tankar som en tidigare mordspanare skrivit ner om mordet. Denna har inte haft någon roll i utredningen av mordet. Detta blir mycket spekulativt och tillför inget substantiellt till berättelsen förutom att Borgnäs försöker använda resonemang härifrån till stöd för sin hypotes.

Borgnäs blir alltmer konspirativ ju längre fram man kommer i boken. Att mordutredningen sköttes oerhört illa från första stund berodde inte på inkompetens utan var en del i mörkläggningen kring mordet.      

Borgnäs nämner i efterordet att de etablerade bokförlagen refuserat hans bok och tolkar detta som att de inte vågar ge ut något som antyder att Lisbeth Palme har ljugit och att Säpo ligger bakom mordet. Det kan dock mycket väl finnas andra anledningar till att de flesta bokförlag inte har velat ge ut denna bok…

Bakgrund

Våren 2018 beskrevs det i media att mordet på Olof Palme var löst! Lösningen fanns publicerad i tidskriften Filter. Jag gick på detta och tog en onlineprenumeration på tidningen och satt mig att läsa. Min besvikelse blev dock oerhörd, de nya uppgifter som man menade var de sista pusselbitarna som gjorde lösningen komplett var att en tidigare i utredningen avfärdad person hade umgåtts i kretsar av personer som inte gillade Palme och att han hade en bekant som samlade på vapen. Det var allt… Eftersom vapensamlaren hade sina vapen noggrant inlåsta så måste även denne varit inblandad. Hela teorin bygger på spekulationer, vaga indicer, selektiva tolkningar och bortseende från det som kan tala mot. Det finns inte något som konkret pekar ut personen. Båda de utpekade personerna är dessutom döda och kan inte försvara sig.

Jag kände mig lurad. Det kändes nästan som en scam, ett sätt att lura till sig nya prenumeranter och jag skrev detta till chefsredaktören på tidskriften. Han svarade och höll självklart inte med mig. Jag tänkte dock att detta var så vagt och snurrigt att det nog snabbt skulle falla i glömska. Men där bedrog jag mig. Teorin resulterade i en bok som sedan låg till grund för chefsåklagaren i Palmemålets avslutningshypotes några år senare och nu till grund för en TV-serie. Om Palmeåklagarens utpekande har jag skrivit om tidigare på denna blogg.

Det positiva med att jag kände mig lurad var dock att jag själv på allvar började fundera kring hur Palmemordet kan ha gått till. Detta resulterade i ett PM som jag skickade till Filter, Palmeåklagaren och några kvällstidningar under sommaren 2018. Mitt PM ligger på min hemsida. De enda reaktionerna jag fick var från Filters chefredaktör som avfärdade min teori samt en kort passus i den efterkommande boken som indirekt avfärdade min teori som för komplicerad. I min version till chefsåklagaren lade jag även till några konkreta utredningsförslag. Detta var dock för tre och ett halvt år och mycket har nu efter detta hänt. Men i nästa inlägg lägger jag in hela min teori.  

——————————————————————————————————————

2018-06-07

Mordet på Olof Palme – det perfekta brottet?

Inledning

Den 28 februari 1986, sent på kvällen, mördades Sveriges statsminister Olof Palme i centrala Stockholm. Även hans fru Lisbeth skadades av gärningsmannen. I juni 2018, det vill säga över 32 år senare, har vi fortfarande ingen aning om vem eller vilka som ligger bakom brotten, trots att händelsen resulterat i den största brottsutredningen i Sverige någonsin tillika en av de största i världen. Det är som om en vålnad med ett dödligt uppdrag ett kort ögonblick materialiserades för att efter fullbordat värv åter försvinna tillbaka in i en annan dimension, efterlämnande sig en död och en skadad person samt två deformerade pistolkulor. En vålnad som ingen riktigt kan beskriva trots att relativt många såg den.

Nu tror jag dock inte på vålnader som materialiseras ur alternativa skuggvärldar utan på mördare av kött och blod och i det följande ska jag beskriva vad jag tror ”vålnaden” var för något och hur mordet gick till. Min hypotes utgår inte ifrån vem som begick mordet men leder fram till en hypotes om var man bör söka efter mördaren, dock utan att peka ut specifika individer. De flesta hypoteser och teorier som florerat under åren har tagit som utgångspunkt i att peka ut en specifik gärningsman (eller gärningsmän) och därefter försökt knyta denne eller dessa till platsen och själva händelsen. Min utgångspunkt är den motsatta, att utgå ifrån händelsen. Jag börjar dock med att beskriva varför jag avfärdar hypotesen om en ensam gärningsman som utfört handlingen utifrån ett hatmotiv.

En ensam gärningsman med ett hatmotiv

Vid tidpunkten för mordet fanns det många personer som tyckte mycket illa om, eller till och med hatade, Olof Palme. Min utgångspunkt är dock att det var mycket få av dessa som kunde tänka sig att gå så långt som till att mörda honom. De flesta människor är helt enkelt inte beredda mörda en annan människa, oavsett hur mycket man ogillar eller hatar denne.

Antalet personer som skulle ha kunnat tänka sig att mörda Olof Palme utifrån ett hatmotiv och som sedan verkligen skulle ha gjort ”slag i saken” om tillfälle uppstått, var vid mordtillfället troligen mycket få. Här handlar det dessutom om en hatfull person som skulle ha utfört brottet på ett rationellt och planerat sätt; avvakta i nästan två timmar på rätt tillfälle, följa efter offret som en skugga (som ingen ser) till lämplig plats, skjuta två skott och försvinna. Brott som bygger på hat utförs oftast inte planerat på detta sätt utan utifrån stundens ingivelse och i interaktion med offret. En full och påtänd person skulle ha hoppat på Palme vid första bästa tillfälle…

Men bortsett från att en person som drivs av hat mot en annan troligtvis inte skulle begått mordet på det sätt som det utfördes på finns ytterligare ett stort problem med denna typ av hypotes. Man förlitar sig på slumpen. Att en av dessa ytterst fåtaliga möjliga gärningsmän med den i detta fall rätta profil av en tillfällighet skulle ha träffat på Palme på gatan denna kalla vinterkväll och dessutom ha haft tillgång till ett vapen och ammunition är så osannolik att det är häpnadsväckande att detta kunde komma att bli polisens huvudhypotes. Detta innebär dock självfallet inte att denna typ av scenarier kan uteslutas, osannolika saker händer hela tiden, men eftersom hypotesen har så många svagheter och brister borde polisen i större utsträckning ha koncentrerat sig på mer troliga hypoteser.   

Hypotesen

Min hypotes tar sin grund i att ”vålnaden” som träder fram på Tunnelgatan inte är en vålnad utan att det vi ser är det enda ”publika” inslaget av ett mycket välplanerat och skickligt genomfört mord utfört av kompetenta och mycket diskreta gärningsmän.  

Med utgångspunkt i att mordet inte begåtts av en ensam gärningsman som av en slump träffat Palme på gatan finns det tre kritiska moment i samband med mordet som måste förklaras:

Min hypotes utgår ifrån att lösningen på dessa tre frågor, tillsammans med det faktum att gärningsmannen ännu inte gripits, sammantaget tyder på att brottet var planerat och begicks av en grupp gärningsmän.

1 – Hur visste gärningsmannen att paret Palme skulle gå på bio denna kväll utan personskydd?

Om gärningsmannen inte träffat på paret Palme av en slump måste denne antingen ha vetat om att paret skulle besöka just denna biograf under denna kväll eller så har gärningsmannen följt efter paret från deras hem i Gamla stan.

Få personer visste om att paret Palme skulle gå på bio på kvällen. Kunskapen kan ha funnits på Säpo men gjorde det troligtvis inte. Säpo lämnade paret i deras hem utifrån tron om att de inte skulle lämna lägenheten under kvällen. Om de vetat om att paret skulle gå på bio så skulle troligen Säpo ha tillsett att de haft personskydd.

Gärningsmannen kan ha fått kunskap om planen genom att lyssna av deras telefon och snappat upp parets plan när de pratade med sonen Mårten Palme. Hur enkelt det var att vid denna tidpunkt avlyssna en telefon, dessutom Sveriges stadsministers telefon, vet jag inte men jag utgår ifrån att polisen noggrant undersökt detta. Avlyssningen måste dessutom ha genomförts på ett sätt som inte blandade in andra personer än gärningsmännen.

Den förklaring som jag finner mest trolig är att paret stått under bevakning under en tid av en grupp gärningsmän som haft tillgång till en lägenhet eller lokal där de haft uppsikt över paret Palmes port och lägenhet. När de såg att paret lämnade sitt hem följde någon eller några efter. Att ingen verkar ha observerat någon förföljare när paret förflyttade sig från hemmet till biografen tyder på att förföljaren eller förföljarna hade spaning som del i sin profession. Gärningsmännen hade sedan gott om tid på sig att planera mordet under tiden som filmen pågick.

2 – Hur visste gärningsmännen att paret Palme skull promenera hem från bion denna kalla vinterkväll?

Detta kunde gärningsmännen inte veta och de var förmodligen inte säkra på att kunna genomföra mordet just denna kväll. Troligen hade de inväntat rätt tillfälle under en tid och att alla pusselbitar skulle falla på plats just denna kväll visste de inte i förväg. Gärningsmännen hade förmodligen övervakat och följt efter Olof Palme under en tid utan att rätt tillfälle yppat sig.

3 – Hur visste gärningsmännen att paret skulle korsa Sveavägen?

Min hypotes är att det fanns åtminstone två beväpnade attentatsmän, en på var sida om Sveavägen. Hade det bara varit en attentatsman så hade denne varit tvungen att gå före paret och anpassa sig efter deras promenadväg vilket skulle kunna innebära en risk att i efterhand bli ihågkommit av vittnen. I stället så är min hypotes att gärningsmännen inväntade Palme med fru på lämpliga platser på båda sidor av Sveavägen. Det kan även ha funnits en gärningsman utplacerad i tunnelbanan i det fall som paret skulle valt detta alternativ att ta sig hem på och/eller utanför lägenheten i Gamla stan. Att paret var ute på stan utan personskydd kan inte ha inträffat särskilt ofta så när nu detta inträffade kan man tänka sig att gärningsmännen försökte maximera sina chanser att genomföra mordet.   

Reträttvägen var troligen noggrant planerad. En eller flera bilar med förare eller kanske en eller flera bilar som gärningsmännen hade nycklar till stod parkerad på lämplig eller lämpliga platser för att möjliggöra för gärningsmännen att snabbt kunna lämna staden efter mordet alternativt lämna sina vapen till en chaufför som körde ut vapnen ur staden för destruktion. Det fanns troligen en plan för vad som skulle ske med vapnen. Kanske hade man tillgång till en verkstad där man kunde sågade upp vapnen i småbitar eller smälta ner dem. Att gå ner i tunnelbanan eller gå omkring på stan med ett mordvapen i fickan måste ha setts som riskabelt.  De kunde ju inte utgå ifrån att polisen så totalt skulle misslyckas med att sätta igång jakten på mördaren direkt efter mordet. Troligen så lämnade samtliga inblandade, tillsammans med vapnen, Stockholm lugnt och diskret i enlighet med en plan direkt efter mordet.

Slutsatser om gärningsmännen utifrån ovanstående hypotes

Utifrån ovanstående hypotes om hur mordet utfördes kan man dra sex slutsatser om gärningsmännen:

• Det handlar om en grupp av gärningsmän. En enskild person kan knappast både hållit uppsikt över Palme och genomfört mordet på det sätt som det utfördes.
• Åtminstone några av gärningsmännen var mycket kompetenta spanare.
• Gärningsmännen har haft uppsikt över paret Palmes hem under en tid. För detta ändamål har de haft tillgång till en lägenhet eller lokal med uppsikt över parets lägenhet och port. Att hålla uppsikt genom att vara ute på gatan under en längre tid hade troligen varit både svårt och komplicerat samt inneburit att någon i efterhand kunde ha kommit ihåg detta. Kvällar vintertid är det få personer som rör sig ute på gatan och det torde ha varit mycket kallt att spana utomhus mordkvällen. 
• Gärningsmännen har haft tillgång till ospårbara vapen. Vapnen kan ha blivit stulna från kriminella eller inköpta utomlands. Vapnen har troligen inte införskaffats i närtid till mordet och har införskaffats på ett sätt som gjort att de inte går att sätta i samband med mordet.
• Gärningsmännen var mycket kompetenta och målmedvetna när de begick brottet och hade planerat det under en längre tid. Gärningsmännen var och är troligen en mycket sammansvetsad grupp som kände varandra väl före mordet och som litar fullkomligt på varandra.
• Gärningsmännen är troligen inte kända som Palmehatare och har inte utmärkt sig på något annat sätt, vare sig före mordet eller efter. De har agerat mycket diskret både före och efter mordet och har aldrig kopplats till händelsen på något sätt.

De båda sista slutsatserna drar jag på utifrån att gärningsmännen ännu inte gripits.

Gärningsmännen

Den profil som passar in på gärningsmännen är antingen poliser eller militärer.  Gärningsmännen måste vara både kalla och beräknande, bra på att planera, ha uthållighet samt duktiga på att spana och på att hantera skjutvapen. Mördaren har troligen inte dödat tidigare. Att denne endast sköt två skott kan tyda på att han hamnade i ett chocktillstånd av den kraftiga och troligen ekande knallen av skotten. Att mördaren sköt Palme i ryggen kan även tyda på att denne inte var en erfaren attentatsman. För att vara säker på en dödlig utgång så borde gärningsmannen skjutit offret i huvudet. Att gärningsmannen valde att skjuta offret i ryggen kan tyda på att denne blivit nervös och skakig och därför valde att skjuta Palme i ryggen som är en betydligt större träffyta. Huvudet blev ett för osäkert mål i denna situation för gärningsmannen. Hade det handlat om en van gärningsman så hade denne troligen även skjutit ytterligare ett skott mot Palme för att säkerställa att denne var död. En erfaren gärningsman hade heller inte lämnat ett vittne, Lisbeth Palme, vid liv. Gärningsmannen verkar även, enligt vittnesuppgifter, ha stått kvar en kort stund efter skotten. Även detta kan tyda på att han hamnat i ett chocktillstånd, personen i fråga hade ju just skjutit Sveriges statsminister.

Mördarens flyktväg uppför trappen var troligen planerad. Genom denna flyktväg hade gärningsmannen en bra uppsikt över eventuella förföljare och skulle i nödfall kunna skjuta ett hot längre ner i trappan. Språngmarschen uppför trappan tyder på att gärningsmannen hade en relativt bra kondition. Flyktbilen stod troligen på en lämpligt relativt dold plats en bit från trappan. Flyktbilen kan ha stått på en plats dit även andre potentiella skyttar relativt enkelt och diskret kunde ta sig. 

Motivet

Min utgångspunkt om motiv för mordet är som tidigare beskrivits att det inte handlade om hat mot Olof Palme. Min utgångspunkt är även att det inte handlar om ett ”internationellt” motiv. Även om Palme väckte starka reaktioner utomlands för sina uttalanden och för den internationella politik som den svenska regeringen med Palme i spetsen vid denna tidpunkt förde, så var detta knappast av en så stor vikt att en internationell aktör skulle motiveras att döda honom. Ingen skulle helt enkelt få en så stor fördel eller nytta av hans frånfälle att detta i sig skulle uppväga de risker ett mord på honom innebar.  

Min hypotes är att motivet är nationellt och att mordet begåtts av personer som drivits av uppfattningen att Palme var ett allvarligt säkerhetshot mot Sverige, troligen genom att han misstänktes agera för Sovjetunionens räkning, något som diskuterades allmänt vid tiden för mordet. Ytterligare fyra år med Palme som stadsminister uppfattades innebära en risk för oåterkalleliga skador för Sverige. Den sammansvetsade gruppen av gärningsmän ansåg sig troligen ha “säker” kunskap om Palmes koppling till Sovjet som vi vanliga medborgare inte hade tillgång till. Jag tror att gärningsmännen såg sig och fortfarande ser sig som nationens räddare. De resonerade, och resonerar säkert fortfarande, på samma sätt som idén om att om någon på 1920-talet vetat om Hitlers kommande illdåd så skulle det ha varit rätt och kanske till och med en skyldighet för denne att mörda honom för att ändar på historien så att säga i förväg. Breivik resonerade troligen på samma sätt när han mördade en stor del av Norges troliga socialdemokratiska framtida ledarskikt. Breivik såg dessa som ett framtida hot mot Norge och genom att mörda dessa ungdomar så menar han att något icke önskvärt har förhindrats att inträffa.

Även Palmes mördare, tro jag, lever i denna typ av föreställningsvärld. De förstår nog att de troligen aldrig kommer att få ett erkännande för sin gärning men lever med en föreställning om att de gjort något gott.

Gärningsmännen har varit och är mycket planerade och strukturerade. De utmärker sig inte på något sätt som kan göra dem misstänkta. Men just tanken på att de gjort något mycket gott kan innebära att gärningsmännen, eller någon av dem, tror och hoppas att de i framtiden, under sina liv eller efter, ändå kan komma att få ett erkännande för sin gärning. De hoppas kanske att det ska komma fram otvetydiga bevis på att Palme var en förrädare, att han var en sovjetisk agent. Inför en sådan eventuell situation är det möjligt att någon av gärningsmännen sparat något som denne då ska kunna använda för att bevisa sin delaktighet i mordet, kanske till och med att vapnet sparats på en ”säker” plats i stället för att ha förstörts.

Gruppen som utförde mordet är mycket sammansvetsad. Det skulle kunna handla om några barndomskompisar som senare i livet blivit poliser (eller militärer), om några som träffades på polisskolan (eller militärhögskolan) och som sedan hållit ihop eller en grupp som arbetat tillsammans under en längre tid. Individerna i gruppen har troligen gjort kriminella/omoraliska handlingar tillsammans tidigare. Dock inget som väckt någon större uppmärksamhet. Dessa handlingar har från början bidragit till att binda ihop och skapa lojalitet i gruppen. Individerna i gruppen har före mordet gått vidare till olika tjänster inom polisen eller det militära men fortsatt att hålla ihop. Några har specialiserat sig och blivit duktiga spanare. Med andra ord är individerna inte helt unga utan har troligen arbetat under ett antal år efter sina grundutbildningar.

Kanske var det så att gruppen träffades och någon slängde ur sig något av typ ”Har ni hör vad Palme gjort/sagt…” Därefter så började man diskutera och prata om Palme och rykten som fanns och kanske hade någon en bekant som hade några ”säker uppgift” om något skumt kring Palme. Någon uttryckte då kanske att ”någon borde skjuta den djävulen”. Efter detta möte så gick det sedan några veckor och medlemmarna gick och tänkte var och en för sig på Palmehotet. När de sedan åter träffades så utvecklade och diskuterade de sina tanken och idéer, men mer som en hypotetisk utmaning. Hur skulle man utföra ett mord. Sedan fortsatte planeringen, inte nödvändigtvis för att man egentligen tänkte genomföra brottet. Utmaningen i det hela kan ha varit en lika stor drivkraft i planeringen som själva huvudmotivet. En utmaning, att överlista systemet, men genom detta göra något ”gott” för samhället. Vid någon punkt bestämmer man sig för att försöka genomföra det man planerat men det blev troligen inte på allvar för samtliga förrän skotten avfyrats. Gärningsmännen har nog i efterhand upplevt en tillfredsställelse i att ha lyckats så väl. Ingen har varit i närheten av att avslöja dom. Men det kan finnas någon av dem som tvivlat och har mått dåligt, som kanske till och  med tagit sitt liv …

För att undvika att dra uppmärksamhet till sig så umgås individerna inte mycket privat men träffas troligen fortfarande ibland för att fira ”segern”. Personerna är mycket säkerhetsmedvetna.  

Avslutning

Den hypotes som jag här framlägger bygger på en rad antaganden och är spekulativt, detta är jag fullt medveten om. Delarna i hypotesen är heller inte helt nya. Mitt sätt att resonera, att utgå ifrån vad man de facto vet (som en normal polisutredning) och inte börja bakvägen med att utse en gärningsperson eller grupp som man sedan försöker knyta till brottet, borde dock ha varit den gängse metoden från början av utredningen men blev det tyvärr inte. Jag ser dock denna hypotes som ett möjligt tillvägagångssätt, mer trolig än de flesta andra hypoteser som finns om mordet som jag sett. Ett första viktigt steg är dock att diskutera logiken i den gängse teorin om att mordet begåtts av en ensam gärningsman utifrån ett hat mot Palme. Detta ser jag som tidigare beskrivits som en orimlig hypotes och något som för utredningen på villovägar.

Jag tror att mordet kommer att klaras upp och att lösningen kommer att skaka om oss och vår syn på Sverige.

Min bild av Sverige som ett rättssäkert och icke korrupt samhälle bygger på min tilltro till den svenske ämbetsmannen som en trygg och pålitlig byråkrat, agerande för medborgarnas bästa och utifrån det uppdrag ämbetsmannen tilldelats av dessa. En tjänsteman som blir belönad för ett väl utfört arbete och som inte har något att vinna på att eftersträva kortsiktig popularitet hos medborgarna. Detta är, som jag ser det, en fantastisk modell även om det inte föreligger en garanti mot inkompetens och korruption. Min uppfattning är dock att de allra flesta ämbetsmän ser sig ha mer att förlora på att utnyttja sin ställning för egen vinnings skull och därför undviker att begå oegentligheter. Detta har lett till Sveriges mycket låga grad av korruption.

Detta har gett oss ämbetsmän av den typ som exemplifieras av de som representerat Folkhälsomyndigheten i Coronafrågan under våren, personer som inte agerar i egen sak. Personer som vågar följa en strategi man tror på men även prestigelöst är beredda att ändra denna strategi utifrån ny kunskap. Personer som inte låter sig lockas in i den trygghet det innebär att agera som alla andra och som inte försöker inkassera kortsiktig popularitet hos omgivningen. Ämbetsmän som kan förefalla både ”torra” och tråkiga men som framstår på ett sådant sätt eftersom de låter ”frågan” stå i centrum och inte har behov av att ”glänsa” för egen skull.

Vid pressträffen den 10 juni 2020 angående mordet på Olof Palme blev jag dock mycket förvånad över en svensk ämbetsmans agerande, en person som dessutom väl stämmer in på alla kriterier av en pålitlig ämbetsman och som tidigare visat prov på både kompetens och gott omdöme. Det handlar här om chefsåklagare Krister Petersson.

Den viktigaste frågan om dennes agerande vid pressträffen är om han som åklagare bör peka ut en gärningsman om detta inte kan vägas upp av att denne kan bemöta och förklara det som åklagaren lägger honom till last. Här handlar det inte enbart om den enskildes rättigheter utan kanske framförallt om den rättssäkerhetsmässiga aspekten. En åklagares måste ses som en del i en helhet bestående även av ett försvar och en domare. Tar man bort ett av dessa ben så faller stolen omkull. Ett utspel om skuld måste ses som en partsinlaga och måste därför alltid bemötas för att ge den oberoende domstolen en solid grund att fatta beslut utifrån.

Petersson tar över hela rättsprocessen och dömer den så kallade Skandiamannen utifrån sina egna påståenden, oavsett hur han än försöker slingra sig runt detta genom att säga att det bara handlar om misstankar. Genom att som åklagare presentera Skandiamannen som Palmes mördare utan de två övriga delarna i rättsprocessen så blir åklagaren sista och slutliga statliga instans i rättskedjan. Den utpekade fråntas även sin rätt att överklaga eftersom det inte finns någon dom att överklaga. Det finns här uppenbara paralleller med det så kallade Kevin-fallet i Arvika.

Jag menar att Petersson överträtt sina befogenheter när han, iklädd sitt ämbete, som vilken privatspanare som helst, spekulativt och på vaga indicier, pekar ut en person som skyldig till mord och sedan utövar sitt ämbetes befogenhet genom att lägga ner utredningen.

Det finns därtill en uppsjö med anmärkningsvärda resonemang som Peterson sedan bygger sin indiciekedja kring. Den mest anmärkningsvärda är hans resonemang kring mordvapen. Här för han ett resonemang som är misstänkt likt en cirkelargumentation. Petersson säger att eftersom det inte går att knyta något vapen till Skandiamannen så får man ändå utgå ifrån att han hade tillgång till ett sådant. Med andra ord så blir beviset för att han hade ett vapen själva mordet. Han hade ju inte kunnat mörda Palme om han inte hade ett vapen…  det blir som att säga till en misstänkt ”bevisa att du inte hade tillgång till ett vapen när x blev mördad”. I fallet med utpekandet av Skandiamannen försvåras detta ytterligare av att denne inte längre är i livet.

Andra graverande resonemang i Peterssons indiciebygge är klädfrågan. Här blir det nästan plågsamt att ta del av hur Petersson plockar ihop en klädsel utifrån olika vittnesuppgifter så att det stämmer överens med hur Skandiamannen var klädd denna kväll. Lägg därtill att det är Skandiamannens eget vittnesmål om sin egen klädsel som till stor del ligger till grund för hur polisen sedan har utgått ifrån att han var klädd vid mordtillfället… När en part kan misstänkas för att välja ut bitar från olika vittnesmål för att få det att stämma med sin hypotes är det särskilt viktigt att det finns en motpart som kan granska detta. 

Den tyngsta biten i indiciebygget verkar vara föreställningen om att Skandiamannen ljugit om sitt förehavande under de aktuella minuterna kring mordet. Här kan man läsa in olika förklaringar beroende av vilka ”glasögon” man har på sig. Petersson har på sig ett par där han ser en av dessa möjliga förklaringar. Han borde ha prövat ett par andra, eller låtit någon oberoende komma in i utredningen och spela ”djävulens advokat”, en roll som i normala fall en försvarsadvokat skulle ha haft. Skandiamannen kan ha ljugit av många olika orsaker förutom den att han försökte dölja att det var han som mördat Palme. Exempelvis kanske han ville framhäva sig själv på grund av att han upplevde sig som feg på grund av att han inte vågat gå fram och ingripa vid mordet. Detta skulle kunna ligga bakom att han sedan fortsatte att hävda sin ”hjälteroll”, kanske främst för att försöka övertyga sig själv… Skandiamannen kan ha ljugit för att dölja att han var berusad på arbetet och var rädd att förlora sitt jobb. Han kan även ha kommit ihåg fel utifrån att han var mycket stressad (och kanske berusad). Det han säger kan ju även stämma och att det är andra vittnen som kommer ihåg fel utifrån att dessa uppfattat och mindes selektivt på grund av mycket hög stress. Jag skulle kunna räkna upp ytterligare minst fem alternativa mer troliga förklaringar…   

Det verkar för övrigt finnas åtminstone två centralt vittne, den så kallade ”Chevamannen” Leif Ljungqvist och Inge Mårelius, som lämnat vittnesuppgifter som motsäger att det var Skandiamannen som mördade Palme. Detta borde ha nämnts och bemötts vid pressträffen. Nu öppnar detta tyvärr upp för misstanken om att dessa vittnen sållats bort utifrån ett liknande resonemang som det som förs i vapenfrågan; eftersom Skandiamannen är mördaren så måste dessa vittnen ha fel. Hur många fler uppgifter som talar emot hypotesen kan ha sållats bort på liknande sätt?  

Ytterligare en viktig punkt är frågan om varför Lisbeth Palme och vittnet Jeppson, som verkar ha sett mördaren relativt tydligt, inte kände igen Skandiamannen efteråt. Skandiamannen var relativt mycket exponerad i media och satt med på rättegången mot Christer Pettersson. Vid något av dessa tillfällen borde de sett honom.

Min slutsats är att Krister Petersson begick ett mycket alvarligt misstag när han pekade ut en namngiven person som mördare av Sveriges statsminister utifrån de oerhört svaga och spekulativa indicier som han presenterade. Men han borde framförallt ha tagit sig en rejäl funderare över om detta agerande var förenligt med hans roll som åklagare samt över det etiskt problematiska i att den utpekade är avliden och därmed inte kan bemöta anklagelserna. För min personliga del så fick sig tyvärr min tro på den svenske kompetente ämbetsmannen en rejäl törn.

---

  

---

---