Författare: SAM

Jag läste för en tid sedan en biografi av en relativt känd person. En person som, utifrån sett, måste anses som både framgångsrik och lyckad. Hens upplevelse av sitt liv är dock en helt annan.

Hen beskriver ett liv präglad av en ständig rädsla från att bli fråntagen sin värdighet och ett liv alltid under attack från andra som haft makt att förnedra och avslöja den bluff hen alltid upplevt sig vara.

Hen beskriver en oförmåga att kommunicera och att trivas i andras sällskap och därför alltid sökt sig till ensamheten. Hen har dock varit rädd för att ensamhet ska uppfattas av omgivningen som ett misslyckande och har därför känt sig tvingad att söka sig till andras sällskap. Hen upplevs som en social person.

Hen har alltid upplevt sig som osäker och misslyckad, som om hen kämpat i en sport som hen inte behärskar och har därför alltid förlorat alla viktiga matcher. Om hen vunnit någon match så har det alltid mot för ”svagt” motstånd och därför inte räknats.

Hen har alltid legat vaken om nätterna och ältat sitt tidigare livs upplevade misslyckanden och dissekerat varje samtal och kontakt hen haft: varför gjorde jag så, varför sa jag så…

Hen har aldrig varit lycklig för hen vet inte vad lycka egentligen är.

Jag kan relatera till hens beskrivning av sitt liv på många sätt. Dels så känner jag igen mig i mycket av det hen beskriver (även om jag inte på något sätt kan sägas vara framgångsrik), dels sätter beskrivningen ljus på min oförmåga att känna mina medmänniskor, jag har ju ingen aning om vad andra tänker på och hur de uppfattar världen. Den tredje frågan som hen sätter fingret på är frågan om huruvida lycka finns och om det finns lyckliga människor?  

Varje dag räknas! Varje dag är en dag som är förbrukad. Hur jag utnyttja mina dagar är upp till mig, jag är ensam ansvarig. Vi kan aldrig jämföra med varandra hur vi utnyttjar våra dagar eller bedöma vem som nyttjar sina dagar bäst. Vi kan enbart ”tävla” mot oss själva. Vi lever alla under olika förutsättningar vilket kan begränsa våra möjligheter. Kan eller vill vi inte påverka dessa måste vi acceptera de ramar vi lever inom och göra det bästa av vår situation. Detta kan se ut på miljarder olika sätt, men jag är bara ansvarig över mina dagar. I slutändan suddas dock tavlan ut och det enda som kan var viktigt är här och nu för mig, även om detta egentligen inte heller spelar någon roll. Men det är mitt ansvar att ta tillvara de dagar jag av någon outgrundlig anledning fått till mitt förfogande och tro på att det finns en mening med dessa, trots att jag vet att så inte är fallet.

I Amnesty internationals senaste rapport pekas Ukraina ut för att ha begått krigsbrott. Det de pekar på är att ukrainarna placerat sitt försvar där det även finns civila så att ryssarna ”tvingas” skjuter mot civila. Om civila då dödas är detta ukrainarnas fel och ses som ett krigsbrott. Detta är ett mycket märkligt resonemang som Amnesty försvarar med att de försöker vara neutrala… Detta för dock misstankarna mot att ryssarna nu har infiltrerat Amnesty.

Ukraina har all rätt i världen att placera sitt försvar var de vill på sitt eget territorium. Det är Ryssland som attackerar, skjuter och dödar människor i Ukraina. Om man resonerar som Amnesty gör så blir slutsatsen att ryssarna har rätt att föra krig i Ukraina och att Ukrainas försvar och Rysslands ockupationsförsök därmed blir två likvärdiga typer av handlingar utförda av två likvärdiga partners. Tyvärr Amnesty, en tidigare viktig part i fredsdebatten, här har ni här gått helt vilse eller alternativt blivit infiltrerade av ryssarna. Ett ockupationsförsök och ett försvar mot ett sådant kan aldrig ses som likvärdiga handlingar. Varje land har rätt att försvara sitt land och sitt territorium. Krigsbrotten begås av den som attackerar.    

De allra flesta människor i Sverige idag hävdar att de står bakom värderingen att alla människor har ett lika stort värde, oavsett nationalitet, etnicitet, kön eller annat som gör oss lite olika. Även alla politiska partier i landets riksdag skriver under på detta.   

Detta ställningstagande är dock rätt ihåligt och gäller sällan i praktiken. Till att börja med så tycker de flesta att det egna livet har ett större värde än andras och att vi därmed har rätt att ta någon annans liv om denne hotar att döda oss. Vi sätter därmed ett större värde till vårt eget
liv än till den andres. Vi sätter även ett högre värde till våra egna barns liv än till andra barns liv. Vi betalar till exempel hellre en dyr semesterresa till våra egna barn än räddar ett antal andra barn med dessa pengar från att dö i svält, och vi bjuder våra överviktiga vänner på middag i stället för
tiggaren utanför Konsum som verkligen skulle behöva ett mål mat. De flesta i Sverige stod även bakom regeringens beslut att begränsa flyktinginvandringen 2015 vilket innebar att vi förhindrade
medmänniskor från att få leva ett drägligt liv och vi i Europa tillåter varje år att 1 000-tals människor drunknar i småbåtar på Medelhavet när de försöker ta sig till Europa.

I praktiken står vi egentligen för att människor har olika värden. För
att försöka upprätthålla vår föreställning om att vi är goda och lösa den dissonans våra praktiska handlingar för med sig så skapar vi ursäkter, myter och förklaringar till varför det ibland ändå är rätt av oss att behandla människor olika, även om detta indirekt innebär döden för en del av dem.

Det är till exempel flyktingsmugglarnas fel att folk drunknar på Medelhavet, tiggarna på våra gator är organiserade och egentligen inte så fattiga som de utger sig för att vara och
eftersom vi inte kan ta emot flyktingar på ett bra sätt i landet så är det
bättre att inte låta flyktingarna komma hit överhuvudtaget, vi gör dem i praktiken en tjänst genom att inte släppa in dem i.

Om vi verkligen skulle leva efter att alla människor har ett lika stort värda så skulle det göra lika ont i oss när ett barn i Somalia svälter som om våra egna barn skulle fara illa, vi skulle självklart
hjälpa tiggaren utanför Konsum och så vidare. Vi skulle se enskilda individer i stället för anonymiserande grupperingar. Vi skulle alla göra allt vi kan och dela allt vi har för att hjälpa våra medmänniskor utifrån resonemanget att ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa
någon…

För att möta den dissonans vi kan uppleva när den självbild vi försöka upprätthålla inte motsvaras av våra handlingar tror jag att den lilla svenska nazistiska organisationen Nordiska
motståndsrörelsen (NMR) spelar en viktig roll. Att de får en så stor uppmärksamhet som de hela  tiden får tror jag beror på att de i kontrast med oss andra och till övriga partier är öppna med att de står för att människor inte har ett lika värde. De fyller härmed funktion av att vara det som alla kan enas om är ont och fungerar som avledare av uppmärksamhet från att vi andra egentligen står för samma åsikter och politik.

Denna lilla organisation med ett 500-tal personer måste vara oerhört nöjda med att hela tiden
hamna i fokus på det sätt som de gör. De skulle behöva oerhört mycket
resurser för att köpa sig till denna uppmärksamhet. Tyvärr blir konsekvensen att detta lilla sektliknande parti får ett oproportionerligt stort utrymme i debatten och kanske genom detta kan växa.

Hjältar kommer, hjältar går. Så är det och så kommer det alltid att vara. För min del så finns det en uppsättning hjältar som betytt och betyder oerhört mycket för mig. Detta är ett antal musikartister som startade sina karriärer under 1960-talet och som fortfarande är aktiva. Även om många av dem skapade sina odödliga mästerverk under 60- och 70-talen så är dessa människor fortfarande någon form av livlina för mig och deras verk är i princip allt jag fortfarande lyssnar på i musikväg. Dessa artister är originalen, här skapades grunden för all efterkommande populärmusik. Detta var en tid med få regler och pekpinnar, en tid när inget facit fanns, när allt var musik skapad ur en blandning av blues, jazz och Elvis. Dessa artister vandrade i stiglöst land. Världen kommer att bli tom och öde när artister som Bob Dylan, Neil Young, Van Morrison, Robbie Robertson, Paul McCartney, Mick Jagger, Eric Clapton, Jimmy Page, Robert Plant, John Paul Jones och Ritchie Blackmore går ur tiden. Alla dessa är runt 80 år gamla och ingen finns ju för evigt. Få artister idag kommer att göra samma avtryck för eftervärlden som dessa har gjort.  

En sädescell kan förflytta sig med hjälp av en kroppsdel och verkar medvetet sträva mot ett mål. För att ha en möjlighet att uppnå detta mål måste den ha någon form av sinne som kan hjälpa den att orientera sig i sin omgivning och därmed uppfatta denna omgivning. Är inte detta en form av primitivt liv?

Detta innebär dock inte någon praktisk skillnad för hur jag ser på sädescellen. Den lever sitt korta liv på det sätt som den är skapt för. De har ingen möjlighet att ”överleva” eller att utvecklas (förutom ett litet fåtal som transformeras till människor, men dessa är så få att de knappast räknas). Jag tycker bara att det är fascinerande att tänka på dessa celler, som min kropp skapar miljarder av varje dag, som liv som existerar en kort tid som oftast avslutas med en dramatisk resa. En del av cellerna får till och med avsluta sina liv med ett besök på en exotisk och farlig plats.         

 Detta pekar på det komplexa i att förstå och definiera vad liv är för något. Nästa fråga blir hur ”död” materia, sammansatt på ett speciellt sätt, under en kort tid kan bli till något som har ett medvetande och som kan observera och reflektera över sig själv och sin omgivning? Hur kan detta ske utan att någon ”byggare” finns, hur kan detta ske på samma sätt, om och om igen. Och varför sker detta? Varför sätts denna ”döda” materia ihop på ett speciellt sätt och blir till ”liv” för att sedan strax återgå till att vara ”död” materia?

Svaret på dessa frågor söker många i religionen, något som jag inte gör. Att det skulle finnas en ”magiker” som genom trolleri skapar liv, och att denne har ett ”högre” syfte med sin skapelse, löser inget av problemen kring vad liv är. Jag tror att den första frågan, hur uppstår liv och vad är liv, aldrig kommer att kunna besvaras. Liv kanske är något helt annat än det vi tänker oss, något som vi aldrig kan förstå. Den andra frågan, vad är meningen med livet, tror jag dock har ett svar. Jag tror att livet inte har någon mening förutom den mening jag själv kan hitta under den korta tid jag lever.         

Hur många orkar se på partiledardebatter på tv nuförtiden och vilket syfte fyller dessa, egentligen? En partiledardebatt är som att se en dålig pjäs med undermåligt manus och urusla skådespelare. Ibland blir det lite roligt och man kan skratta åt eländet, ibland blir det obehagligt för att de usla skådespelarna eller de roller dessa spelar, är osympatiska. Ibland blir det bara tråkigt… Manuset som de dåliga skådespelarna läser upp är förutsägbart och beskriver polariserade och förenklade bilder av verkligheten där all komplexitet i tillvaron slipats bort. Karaktärerna framstår som patologiskt omnipotenta med borderlinedrag.  Alla roller är alltid övertygade om sin egen förträfflighet, att man alltid har rätt och att man alltid har lösningar på alla problem i världen. De flesta av medspelarna beskylls däremot för att alltid ha helt fel och vara inkompetenta. Det måste dock erkännas att det finns viss klasskillnad bland skådisarna… Men det hela slutar alltid med att publiken går ifrån pjäsen utan att ha tillförts någon ny information, nytt perspektiv på tillvaron eller en ökad kunskap, och med en känsla av att ha blivit lurad på några timmar av sina liv. Det vi vill höra, och det vi alla innerst inne vet, är att världen är komplex, att man kan se problem utifrån olika synvinklar och att de enkla lösningar på problem som pjäsen försöker lura oss att tro existerar, bara är illusioner.

Två av de största nyheterna i USA den sista tiden har handlat om liv. Den ena om rätten att ta liv genom abort, den andra om rätten till att bära vapen som möjliggör att döda.Det absurda är att det är samma grupp av människor som motsätter sig kvinnans rätt till abort med hänvisning till att man vill rädda liv som förespråkar rätten för i princip alla att alltid kunna och få bära skjutvapenvapen. Skjutvapen vars enda användningsområde är just att döda andra människor. Även om det inte är vapnet som dödar utan den som använder det så möjliggör dessa massakrer som aldrig annars skulle ha kunnat genomföras. Man skulle kunna säga att denna grupp vill att så många som möjligt ska födas men har egentligen inga synpunkter på om dessa sedan blir dödade av skjutvapen, bland annat i masskjutningar. Dessa båda perspektiv går självklart inte ihop vilket leder tankarna till att det finns helt andra agendor till dessa ställningstaganden.