En sädescell kan förflytta sig med hjälp av en kroppsdel och verkar medvetet sträva mot ett mål. För att ha en möjlighet att uppnå detta mål måste den ha någon form av sinne som kan hjälpa den att orientera sig i sin omgivning och därmed uppfatta denna omgivning. Är inte detta en form av primitivt liv?

Detta innebär dock inte någon praktisk skillnad för hur jag ser på sädescellen. Den lever sitt korta liv på det sätt som den är skapt för. De har ingen möjlighet att ”överleva” eller att utvecklas (förutom ett litet fåtal som transformeras till människor, men dessa är så få att de knappast räknas). Jag tycker bara att det är fascinerande att tänka på dessa celler, som min kropp skapar miljarder av varje dag, som liv som existerar en kort tid som oftast avslutas med en dramatisk resa. En del av cellerna får till och med avsluta sina liv med ett besök på en exotisk och farlig plats.         

 Detta pekar på det komplexa i att förstå och definiera vad liv är för något. Nästa fråga blir hur ”död” materia, sammansatt på ett speciellt sätt, under en kort tid kan bli till något som har ett medvetande och som kan observera och reflektera över sig själv och sin omgivning? Hur kan detta ske utan att någon ”byggare” finns, hur kan detta ske på samma sätt, om och om igen. Och varför sker detta? Varför sätts denna ”döda” materia ihop på ett speciellt sätt och blir till ”liv” för att sedan strax återgå till att vara ”död” materia?

Svaret på dessa frågor söker många i religionen, något som jag inte gör. Att det skulle finnas en ”magiker” som genom trolleri skapar liv, och att denne har ett ”högre” syfte med sin skapelse, löser inget av problemen kring vad liv är. Jag tror att den första frågan, hur uppstår liv och vad är liv, aldrig kommer att kunna besvaras. Liv kanske är något helt annat än det vi tänker oss, något som vi aldrig kan förstå. Den andra frågan, vad är meningen med livet, tror jag dock har ett svar. Jag tror att livet inte har någon mening förutom den mening jag själv kan hitta under den korta tid jag lever.