Jag läste för en tid sedan en biografi av en relativt känd person. En person som, utifrån sett, måste anses som både framgångsrik och lyckad. Hens upplevelse av sitt liv är dock en helt annan.

Hen beskriver ett liv präglad av en ständig rädsla från att bli fråntagen sin värdighet och ett liv alltid under attack från andra som haft makt att förnedra och avslöja den bluff hen alltid upplevt sig vara.

Hen beskriver en oförmåga att kommunicera och att trivas i andras sällskap och därför alltid sökt sig till ensamheten. Hen har dock varit rädd för att ensamhet ska uppfattas av omgivningen som ett misslyckande och har därför känt sig tvingad att söka sig till andras sällskap. Hen upplevs som en social person.

Hen har alltid upplevt sig som osäker och misslyckad, som om hen kämpat i en sport som hen inte behärskar och har därför alltid förlorat alla viktiga matcher. Om hen vunnit någon match så har det alltid mot för ”svagt” motstånd och därför inte räknats.

Hen har alltid legat vaken om nätterna och ältat sitt tidigare livs upplevade misslyckanden och dissekerat varje samtal och kontakt hen haft: varför gjorde jag så, varför sa jag så…

Hen har aldrig varit lycklig för hen vet inte vad lycka egentligen är.

Jag kan relatera till hens beskrivning av sitt liv på många sätt. Dels så känner jag igen mig i mycket av det hen beskriver (även om jag inte på något sätt kan sägas vara framgångsrik), dels sätter beskrivningen ljus på min oförmåga att känna mina medmänniskor, jag har ju ingen aning om vad andra tänker på och hur de uppfattar världen. Den tredje frågan som hen sätter fingret på är frågan om huruvida lycka finns och om det finns lyckliga människor?