Kategori: Om kultur och underhållning

Har
på sistone börjat lyssna på The Rolling Stones och titta på klipp
som finns på bandet på Youtube. Stones är ett märkligt fenomen
som haft en stor och trogen publik under sex decennier. Det märkliga
består i att de aldrig har levererat, vare sig på skiva eller
scenen! Studieinspelningarna låter ofta hafsiga och ogenomarbetade,
man kan bara ana att det bakom detta ofta finns bra låtar eller
låtidéer som tyvärr slarvas bort. Live låter det sällan bra.
Ibland till och med riktigt hemskt. Otajmat och slarvigt, framförallt
under de sista 10 åren då det stundtals låter riktigt hemska när
inte de inhyrda studiemusikerna tillåts dominerar ljudbilden. Den
enda riktigt bra musikern som varit medlem i Stones är Mick Taylor,
men hans fina gitarrspel utnyttjades tyvärr aldrig riktigt.

Mest
bedrövlig är Keith Richard. Hans gitarrspel har blivit allt sämre
med åren och han sänker tyvärr standarden på bandet till i nivå
med ett källarband där man varit tvungen att ta med gitarristen på
grund av att hans pappa äger ett hus som råkar ha en replokal.

Jag
tycker detta är riktigt tragiskt. Keith Richards var en talangfull
gitarrist på 60 och början av 70-talet och en lysande begåvning på
att skapa enkla och odödliga gitarriff. Hela denna talang och
potential har nu supit och knarkat bort… Vad kunde inte The Rolling
Stones ha blivit om han hade satsat på musiken på ett mer seriöst
sätt? Nu kan man bara ana att bakom de ofta rätt ofokuseerade
låtarrangemangen och spretiga och otajmade utförandena på de gamla
studieinspelingarna finns riktigt bra idéer och potential. Det som
man försökt tolka som charmigt och spontant tror jag i stället
beror på att man inte orkat lägga ner tid på att göra något
riktigt klart. Jämför man inspelningar med andra stora band och
artister från den perioden, till exempel Led Zeppelin, Beatles, Deep
Purple, Black Sabbath och Bob Dylan så framträder en milsvid
skillnad vad gäller seriositet. Att Keith Richard har drogat bort
hela sin musikaliska genialitet tycker jag är en av de största
tragedierna i den moderna musikens historia.

Stones
har dock trots detta lyckats skapa förhållandevis intressant och
bra musik (ofta dock med hjälp av studiemusiker) och blivit ett
legendariskt band (dock inte enbart på
grund av sin musik). Mycket beror detta på Mick Jaggers karrisma och
utstrålning (dock ej så mycket på hans sångröst).

Jag
tycker det är synd att Stones inte har utnytjat hela sin potential
som band. Hade man gjort detta så tror jag att de hade kunnat skapa
musik av en helt annan klass och bli mer av ett betydande rockband
och inte främst ett fenomen.

Så var Eurovision Song Contest
över för i 2015. Även i år har jag överraskats av att det var så
många bra låtar som deltog och jag tyckte som en stor del av det
övriga Europa och Australien att det svenska bidraget var bäst. Det
fanns ytterligare några låtar som jag tyckte stack ut, på ett positivt sätt, lite extra. Till dessa hörde framförallt bidragen från Norges, Estlands och Schweiz och så självklart
Australiens bidrag. Bara några få bidrag tyckte jag utmärkte sig
åt andra hållet. För att kunna uppskatta bidragen har det åter
hjälpt mig att titta på de program som Svt sänder före
evenemanget där låtarna presenteras. Många av låtarna behöver
några lyssningar för att man ska ”upptäcka” dem. Problemet för
mig i år var att jag tyckte att programledarna och personerna som
utgjorde panelen i detta program, Sarah Dawn Finer med bisittare
Christer Björkman samt Kristin Amparo, Tess Merkel och Eric Saade var
så dåliga. Jag gillade inte deras överlägsna och ofta plumpa
kommentarer. Det blev ibland till och med lätt komiskt som när Eric Saade kallade en av artisterna för en ”hittepåartist”
när han själv knappast kan kallas för en riktig artist. Saade
plockas ju bara fram till den svenska schlagerfestivalen där
han får någon menlös låt att sjunga uppbyggd kring en enkel refräng. För att försöka skylla över låtens kasshet så
bygger man numret kring en spektakulär scenshowen. Sist han var med
var det viktigaste i numret att han slog sönder en glasruta. Mellan
festivalerna så åker denne Saade riket runt och sjunger ”singback”
i köpcenter… Om dessa panelmedlemmar inte gillar låtarna så
kanske detta beror på att de just inte gillar låtarna… Mer
komplicerat än så är det inte. Deras smaker är ju inte av annan beskaffenhet än min eller någon annans.

Sen tycker jag ju att denna typ av
musikevenemang egentligen inte är någon tävling. Det finns ju inget
tävlingsmoment i evenemangen. Medborgarna i Europa säger ju bara
vad man tycker, inte att något är bra eller dåligt. Om artisterna
genomför sina nummer på ett bra sätt kan de ju heller aldrig
misslyckas, det är ju medborgarna i det land som skickade bidraget som bestämt att
bidraget ska skickas.

Såg igår en filmrecension av den
nya ungdomsfilmen Cirkeln på Svt:s Kulturnytt. Vad jag ur mitt
konstruktionistiska perspektiv tycker rent generellt om fenomenet kulturrecensioner
kan ni läsa på min hemsida och det är inte detta jag tänker ta upp här. Nej det
jag reagerade på igår var att det var en medelålders man, Fredrik Sahlin, ointresserad
av den litertur som ligger bakom filmen, som stod för recensionen. Hur kommer
det sig att han ska bedöma en film som i huvudsak riktar sig till en helt annan
målgrupp än vad han kan sägas representera; tjejer i tonåren? Frågorna här blir
två, kan Fredrik verkligen ”förstå” denna film och vem riktar sig recensionen
till?

Det är inte ofta
man sätter kaffet i vrångstrupen av chock när man tittar på familjeunderhållningsprogram
i Sveriges television men i går morse gjorde jag det. Programmet jag råkade slå
på var en repris från den klassiska serien ”Här är ditt liv”. Jag har nog sett
de flesta avsnitten i denna serie när de gick på 80- och 90-talen men just det avsnitt
som visades på morgonen den 24 januari (2015) från 1988 hade jag missat. När jag kom
in i programmet sitter programledaren Lasse Holmqvist och samtalade med
kvällens huvudperson – den kidnappade –
Olof Buckard. Jag personligen har ingen
relation till denne Olof Buckard förutom att jag sett honom uppträda som
imitatör i TV några gånger och tyckt att han varit rätt duktig som imitatör och
rätt träffsäker i sina provokationer.

Programledaren
och Olof sitter i sina fåtöljer och småpratar och skrattade och har det så där patenterat
gemytligt och trevligt som programmen i denna programserie kunde vara. Lasse
Holmqvist var ju en mästare på att skapa en sådan stämning. Publiken var
självklart med på noterna.

Nästa gäst som
kommer in är konstnären och regissören Marie Louise De Geer Bergenstråhle, längre
fram maka till Gösta Ekman, med blåmålade läppar och tuggande som om hon just
stoppat munnen full med kola eller fått i sig något annat som man inte kan köpa
i vanliga kiosker… Hon börjar med att säga att
hon suttit och lyssnat på de tidigare gästerna när de berättat om Olofs liv
innan hon träffade honom och att han framstår som en väldigt fin och trevlig människa
men att hon tvärt om tycker att han är en osedvanligt obehaglig människa. Detta
säger hon helt lugnt, och man förväntar sig att hon strax ska avslöja att de
egentligen är bästa vänner och att hon skämtade. Men denna ”dementi” kommer
inte. Hon håller fast vid att hon tycker han är obehaglig men att hon tycker
detta är intressant och spännande och att det är därför hon har arbetat med
honom och hoppas kunna göra detta igen. Hon uttrycker, även om det är
skrattande, att intrycket av obehag bara stärkts med åren.

Sedan var samtalet
över och hon lämnade intervjufåtöljen och scenen utan sedvanliga kramar eller
handslag och programmet fortsätter men jag tyckte nog att Olof Buckard såg lite
stukad ut. Trots den relativt ”trevliga” stämningen under inslaget var kritiken
mot hans person svidande.

Tyvärr kunde jag
inte se resten av programmet men ska försöka göra detta framöver (finns på
Svt-play). För mig som inte sett detta avsnitt tidigare och inte heller känner till Olof
Buckard särskilt väl kom detta inslag som en liten chock. Det var ju ett par rejäla örfilar som den som skulle hyllas
för sin livsgärning i ett av Sveriges största familjeunderhållningsprogram någonsin fick.

Efter programmet
har jag läst lite om Olof Buckard och förstått att han inte var/är speciellt
populär i alla kretsar och att han uppfattas som dryg, arrogant och otrevlig,
men även att han verkar vara en rätt tragisk människa som lever med psykisk
ohälsa som han ofta har talat om offentligt.

Fyra reflektioner
som jag gjort efter programmet är:

–
Visste
programledningen vad Marie Louise skulle säga? Om de visste, ville de medvetet i
så fall få in lite kritik och därmed dramatik i programmet, eller ville någon i
programledningen bara tvåla till Olof på grund av någon tidigare upplevd oförrätt? Han verkar ju ha (eller har haft) många ovänner.

–
Vilken
oerhörd skicklig programledare Lasse Holmqvist var. Oavsett om han kände till
rallarsvingarna i förväg eller inte så lyckades han fortsätta programmet som om
ingenting hade hänt.

–
Vilken
oerhört intressant och modig person Marie Louise visade sig vara både genom hennes
reflektioner kring sitt arbete och hennes förhållningssätt till andra samt genom
det mod hon visade när hon uttryckte det ingen annan vågade säga (som jag har förstått i efterhand).

–
Slutligen,
hur kunde Filip och Fredrik missa detta inslag när man listade 100 roliga
ögonblick i Sveriges historia (100 höjdare).

Alice
Bah Kuhnke har fått det hett om öronen under sin första tid som kulturminister.
En av många kritiker är Expressens Gunilla Brodrej som anser att Bah Kuhnke inte har tillräcklig
kompetens för detta uppdrag. Att hon blir så hårt ansatt tror jag beror på två
faktorer. Den första är att Bah Kuhnke varit programledare för ett barnprogram.
Trots att detta var längesedan och att hon sedan dess arbetat med mycket annat
så är det programledarrollen som det skrivs om. Många av kritikerna tycker nog
att stadsministern kunde ha utnämnt någon ”riktig” kulturpersonlighet för detta
uppdrag. Men den viktigaste orsaken till kritiken tror jag dock är att
uppdraget som kulturminister i sig är omöjligt. Varför ska vi ha ett kulturdepartement
överhuvudtaget? Varför ska vi ha en ”kulturpolitik”? Varför ska staten med
hjälp av skattepengar vara smakdomare och definiera vilka företeelser i
samhället som ska anses vara värda att definieras som kultur? Varför ska staten fungera som en ”idoljury”?
Det kommer alltid att finnas olika åsikter inom kulturområdet och de som staten
inte stödjer kommer alltid att hävda att kulturministern saknar kompetens och
att kulturpolitiken är felaktig. Kulturpolitik är alltid ideologisk!

Jag tycker att vi ska sluta använda skattemedel till att
gynna vissa uttrycksformer eller skapare. Vi medborgare ska istället välja vad
vi ska ta del av för skapande och själva betalar för detta. Inget skapande är i
sig ”bättre” än något annat och bara för att något är gammalt betyder detta
inte att det ska bevaras på artificiell väg (med hjälp av skattepengar). Det
som medborgarna anser vara värt att bevara kommer att finnas kvar.
Kulturområdet bör vara en marknad som vilken annan marknad som helst. Detta
tror jag skapar en dynamik på kulturområdet.

SD-riksdagsledamot
Margareta Larsson uttryckte i går (17 juni 2014) i en riksdagsdebatt att konstnärer
som målar kvinnliga könsorgan på skolor ska straffas med fängelsestraff. Det
konstnärerna bör dömas för är enligt Larsson sexuellt ofredande av minderårig.
Det som föranlett Larssons ilska är konstnären Carolina Falkholt som avbildat
vaginor i färgstarka verk på högstadieskolor i Halmstad och Nyköping. Verken
har blivit mycket omdebatterade. Vänsterpartiets förre partiledare Lars Ohly
svarade Larsson att den konstsyn och kultursyn som hon företräder är densamma
som den som rådde på 30-talet i Tyskland och att det är avskyvärt och mycket
anmärkningsvärt att detta framförs av en ledamot i Sveriges Riksdag.

Jag håller
fullständigt med Lars Ohly men jag tycker även att det här finns likheter med
Rysslands förbud mot ”propaganda” för homosexualitet riktad mot barn. Man
använder argumentet att man vill skydda barnen när man vill förbjuda något som är
både helt normalt och ofarligt – i dessa fall homosexualitet och bilder på
kvinnliga könsorgan, men som vissa i samhället känner sig obekväma med.

När det gäller bilderna
kan jag heller inte förstå vem som ska ”skyddas” från att behöva se dessa
bilder. Hälften av befolkningen (inklusive skolbarnen) har själva en sådan som
bilderna man vill förbjuda visar, den andra hälften av befolkningen blir
knappast upprörda eller skrämda av att se det som bilderna visar. Och med tanke
på alla våldsskildringar som finns överallt i samhället och som är allmänt
accepterade, så borde bilder på våra kroppar aldrig kunna bli speciellt
upprörande. För övrigt är det svårt att förstå hur Larsson tänker när hon vill
fängsla konstnärerna. Dessa har i uppdrag att utsmycka skolorna med sina verk men
det är ju skolledningen som köper in deras konst och är ansvariga för att den
visas. Hon borde argumentera för att rektorerna borde fängslas eftersom det är
dessa som är ansvariga för skolmiljön.

En intressant
fråga är varför det inom konsten finns så många verk där manliga könsorgan
avbildas men inga verk med kvinnliga. Tänk bara på alla gamla statyer från
antiken och Romariket och andra statyer som försöker efterlikna dessa, så många
snoppar… men så få vaginor. Det var kanske inte så konstigt att det var bilder
på just kvinnliga könsorgan som väckt dessa upprörda känslor…

Men Margareta
Larsson får självklart ha vilken åsikt som helst i denna fråga. Problemet i
hennes fall är att hon uttalar sig som riksdagsledamot. När hon här (dessutom i
Riksdagen) uttalar sig om att domstolarna bör ändra praxis i hur de ska döma
gör hon sig skyldig till något mycket allvarligt, hon som en del av den
lagstiftande makten försöker påverka den dömande makten vilket är förbjudet i
Sverige. Oavsett om hon gör detta medvetet eller om hon inte förstår allvaret i
det hon gör så tycker jag att hon visat sig olämplig som riksdagsledamot genom
att inte respektera de demokratiska spelreglerna. SD bör därför inte ge henne
nytt förtroende att kandidera till Riksdagen i höstens val.

Årens första val,
valet till EU-parlamentet, är nu avslutat och ”firades” i sedvanlig ordning med
en valvaka i public service TV. En valvaka som inleddes klockan 20:00 och var ett
märkligt skådespel på fem timmar, indelad i tre akter och följande sin helt
egna dramaturgiska logik.

I första akten introducerades aktörerna, det
vill säga programledare, experter och de olika scenerna (studion och partiernas
egna valvakor) och dramats grundhandling. För att höja spänningen och därmed
hålla kvar tittarna introducerades en klocka i bild som räknade ner sista
timmen inför föreställningens första klimax, den stora vallokalsundersökningen,
som utgjorde temat för dramats andra akt. Under första akten har experterna i
studion och andra ”förståsigpåare” spekulerat om resultatet som nu i akt två ska
redovisades. Denna vallokalundersöknings resultat diskuteras och analyseras sedan
som om det vore det riktiga valresultatet. Ibland garderade sig någon av
aktörerna med att säga ”…om detta resultat håller sig så…”, men i analysen är
man tydlig med att vallokalundersökningen i princip är detsamma som
valresultatet. Den bygger på ett mycket stort och representativt underlag och
är gjord enligt all tänkbara vetenskaplig metod och beprövade erfarenheter. Så
detta kan man lita på. Under akt två skruvas åter spänningen upp genom att en nedräkningsklocka
åter visas i bild. Denna räknar ner tiden inför att akt tre, upplösningen, ska
inledas, presentationen av det verkliga resultatet.

När så akt tre slutligen
startar så visar det sig dock inte gå helt enligt manus, valresultatet visar
sig inte stämma så bra överens med vallokalundersökningen som man tidigare tagit
för given. Det diffar lite väl mycket för flera av partierna. Här får
experterna improvisera och snabbt hitta på förklaringar till detta rätt
pinsamma och odiskutabla faktum.

För att
ytterligare höja dramats underhållningsvärde kryddade man alla tre akterna med
underhållning i form av lustiga personer som sa lustiga saker (direkt från partiernas
valvakor). Dessa ”komiker” var av mestadels låg kvalitet och borde till nästa valvaka
ersättas av annan underhållning, exempelvis i form av några breda och folklig
musikartister som Lill Lindfors och Christer Sjögren.

Efter att ha sett
detta drama är det framförallt tre saker som jag funderar över. Den första är
varför Sveriges television sänder en valvaka som inleds redan klockan 20:00 när
man inte får redovisa några riktiga resultat förrän 23:00. Varför försätter man
sig i en situation att behöva fylla tre timmars TV tid på bästa söndagstid med
kvasiinnehåll? Kanske tycker man att
detta är billig TV-underhållning. Men i stället för detta skulle Sveriges
television kunna visa en repris på någon gammal deckare. Detta skulle vara
betydligt bättre underhållning och förmodligen ännu billigare.

Det andra som jag
funderar över och som förvånar mig är att Sveriges television är med och samproducerar
vallokalsundersökningen tillsammans med bland annat Göteborgs universitet. Vad
man får för dessa pengar är en skakig prognos några timmar innan det verkliga
resultatet kommer. Är det inte bättre att vänta dessa timmar och få det riktiga
resultatet direkt? Visst, man får någon form av bild av hur olika
befolkningsgrupper röstat med mera, men är detta intressant (och hur pålitliga
är dessa resultat när prognosen visade sig vara så opålitlig)?

Den tredje saken
som jag funderar över är varför det inte finns någon i debatten som ifrågasätter
vallokalsundersökningens värde när den visar sig vara så felaktig. I stället
söker alla, både experter och journalister efter förklaringar till att det blev
som det blev. Var har journalisternas granskande och ifrågasättande ådra tagit
vägen?

Lite inaktuellt
kanske, men jag måste skriva några kommentarer kring denna musiktävling.

Jag har alltid
tyckt att det som produceras till detta evenemang, med några få undantag, varit
dåliga ”kopior” av ”riktig” musik. Att dessa alster varit tråkiga, förutsägbara
och ofta igenkännbara (genom att de är mer eller mindre tydliga plagiat av andra
låtar).

Under de senaste
åren har jag sporadiskt tittat på de svenska uttagningarna och själva finalerna
och den enda låten som fastnat och som jag har tyckt varit riktigt bra är Tysklands
bidrag 2010, Lena Meyer-Landruts ”Satellit”.

Men i år har det
hänt något, jag tyckte i princip alla bidrag i ESC var bra, några var till och
med riktigt bra! Österrikes ”Rise Like a Phoenix” tycker jag var en värdig
vinnare. Bara det att avslutningsackordet fick mig att för mitt inre se James
Bond kliva in på ”M”s kontor i inledning av en James Bond film är värt många
poäng. Bästa låten tyckte jag dock var Nederländernas ”Calm After The Storm”.
Även Armeniens ”Not Alone” tyckte jag var bra. Men som sagt, jag gillade även
många av de övriga låtarna.

Vem som vann tävlingen
tycker jag dock är helt ointressant. För mig har låtarna samma värde oavsett
placering. Det viktiga för mig är att jag fått tillfälle att höra låtar som jag
troligen inte skulle ha fått höra om de inte varit med i ESC. Att
tävlingsmomentet är larvigt säger sig självt. För det första så kan man fråga
sig varför resultatet överhuvudtaget är intressant och för det andra vad det är
man egentligen mäter. Det är ju lite konstigt att ett land som San Marino med
cirka 30 000 innevånare har samma inflytande över resultatet som Ryssland med
sina 143 miljoner innevånare. Men även jag får vika mig för att det är själva
tävlingsmomentet, och så som detta är upplagt, som gör ESC så populärt i hela
Europa.

Det jag tycker är
intressant är varför jag själv helt plötsligt i år tyckte att det fanns så
många bra bidrag i tävlingen. Och min slutsats är att detta beror på,
åtminstone delvis, att jag lyssnat fler gånger på bidragen i år än vad jag har
gjort tidigare år. Jag har både tittat på programmet ”Inför melodifestivalen”,
där man spelat upp bidragen, samt sett båda semifinalerna. Dessutom har jag fått
höra en del av bidragen via nätet. Detta sammantaget tror jag varit en viktig
skillnad för mig. Jag har lärt känna låtarna. Denna insikt har fått mig att bli
mer ödmjuk inför all sorts musik, det mesta kan bli bra bara man ger det tid. Jag
kan här inte låta bli att undra hur många bra låtar jag missat i ESC genom
åren genom att jag inte lyssnat ordentligt.

Insikten denna
upptäckt lett till för mig är att jag nu försöker släppa de ”finkulturella”
ambitioner jag haft för att visa upp inför andra, och i stället frossa
i det som skänker mig glädje och njutning.