Det är inte ofta
man sätter kaffet i vrångstrupen av chock när man tittar på familjeunderhållningsprogram
i Sveriges television men i går morse gjorde jag det. Programmet jag råkade slå
på var en repris från den klassiska serien ”Här är ditt liv”. Jag har nog sett
de flesta avsnitten i denna serie när de gick på 80- och 90-talen men just det avsnitt
som visades på morgonen den 24 januari (2015) från 1988 hade jag missat. När jag kom
in i programmet sitter programledaren Lasse Holmqvist och samtalade med
kvällens huvudperson – den kidnappade –
Olof Buckard. Jag personligen har ingen
relation till denne Olof Buckard förutom att jag sett honom uppträda som
imitatör i TV några gånger och tyckt att han varit rätt duktig som imitatör och
rätt träffsäker i sina provokationer.

Programledaren
och Olof sitter i sina fåtöljer och småpratar och skrattade och har det så där patenterat
gemytligt och trevligt som programmen i denna programserie kunde vara. Lasse
Holmqvist var ju en mästare på att skapa en sådan stämning. Publiken var
självklart med på noterna.

Nästa gäst som
kommer in är konstnären och regissören Marie Louise De Geer Bergenstråhle, längre
fram maka till Gösta Ekman, med blåmålade läppar och tuggande som om hon just
stoppat munnen full med kola eller fått i sig något annat som man inte kan köpa
i vanliga kiosker… Hon börjar med att säga att
hon suttit och lyssnat på de tidigare gästerna när de berättat om Olofs liv
innan hon träffade honom och att han framstår som en väldigt fin och trevlig människa
men att hon tvärt om tycker att han är en osedvanligt obehaglig människa. Detta
säger hon helt lugnt, och man förväntar sig att hon strax ska avslöja att de
egentligen är bästa vänner och att hon skämtade. Men denna ”dementi” kommer
inte. Hon håller fast vid att hon tycker han är obehaglig men att hon tycker
detta är intressant och spännande och att det är därför hon har arbetat med
honom och hoppas kunna göra detta igen. Hon uttrycker, även om det är
skrattande, att intrycket av obehag bara stärkts med åren.

Sedan var samtalet
över och hon lämnade intervjufåtöljen och scenen utan sedvanliga kramar eller
handslag och programmet fortsätter men jag tyckte nog att Olof Buckard såg lite
stukad ut. Trots den relativt ”trevliga” stämningen under inslaget var kritiken
mot hans person svidande.

Tyvärr kunde jag
inte se resten av programmet men ska försöka göra detta framöver (finns på
Svt-play). För mig som inte sett detta avsnitt tidigare och inte heller känner till Olof
Buckard särskilt väl kom detta inslag som en liten chock. Det var ju ett par rejäla örfilar som den som skulle hyllas
för sin livsgärning i ett av Sveriges största familjeunderhållningsprogram någonsin fick.

Efter programmet
har jag läst lite om Olof Buckard och förstått att han inte var/är speciellt
populär i alla kretsar och att han uppfattas som dryg, arrogant och otrevlig,
men även att han verkar vara en rätt tragisk människa som lever med psykisk
ohälsa som han ofta har talat om offentligt.

Fyra reflektioner
som jag gjort efter programmet är:

–
Visste
programledningen vad Marie Louise skulle säga? Om de visste, ville de medvetet i
så fall få in lite kritik och därmed dramatik i programmet, eller ville någon i
programledningen bara tvåla till Olof på grund av någon tidigare upplevd oförrätt? Han verkar ju ha (eller har haft) många ovänner.

–
Vilken
oerhörd skicklig programledare Lasse Holmqvist var. Oavsett om han kände till
rallarsvingarna i förväg eller inte så lyckades han fortsätta programmet som om
ingenting hade hänt.

–
Vilken
oerhört intressant och modig person Marie Louise visade sig vara både genom hennes
reflektioner kring sitt arbete och hennes förhållningssätt till andra samt genom
det mod hon visade när hon uttryckte det ingen annan vågade säga (som jag har förstått i efterhand).

–
Slutligen,
hur kunde Filip och Fredrik missa detta inslag när man listade 100 roliga
ögonblick i Sveriges historia (100 höjdare).