Kategori: Om brott och kriminalpolitik

I samband med firandet av att Las Vegas Knights vann Stanley cup i ishockey för första gången (juni (2023) genomfördes en ceremoni för att hylla de 60 personer som dödades och 413 som skadades i Las Vegas den 1 oktober 2017 av Stephen Paddock. Han hade förskansat sig i ett hotellrum på Mandalay Bay hotell och därifrån urskillningslöst skjutit med automatvapen på människor som samlats för att se en konsert bredvid hotellet. När jag läste om ceremonin i samband med segerfirandet kom jag åter att tänka på händelsen, en händelse som jag genom åren tänkt mycket på.

Paddock hade noggrant planerat dådet. Han hade tagit upp 47 vapen, varav flera avancerade halvautomatiska, på det rum han under en vecka hyrt på hotellet och placerat ut övervakningskameror i korridoren utanför rummet, skickat iväg sin flickvän till sitt hemland (Filipinerna) samt gjort noggranna beräkningar för hur han skulle sikta för att träffa människor på den festplats där offren skulle komma att befinna sig. Allt tyder på att han planerat dådet under lång tid.  

Men det märkliga är att det inte framkommit något motiv till dådet. Vi vet inte varför han genomförde det. Han har inte skrivit något brev eller manifestation eller uttalat något motiv i förväg. Det spekulerades om islamistisk terror eller att han ansett sig vara dåligt behandlad på kasinon men detta har avfärdats.

Paddock verkade även ha varit en relativt vanlig och normal man på 64 år (han tog sitt liv i samband med dådet). Han var inte kriminellt belastad, verkar ha varit relativt omtyckt i sin omgivning, hade flickvän, varit gift två gånger och verkar ha haft en relativt bra kontakt med sina före detta fruar. Han var inte religiös eller politiskt engagerad. Han var försiktig med läkemedel och droger men verkade ha ätit ångestdämpande medicin vid några tillfällen. Han hade dock inte haft kontakt med psykvården. Man hittade inget avvikande i hans hjärna när man undersökte den efter hans död. Han hade flygcertifikat och ägde två flygplan och verkade ha haft en ordnad ekonomi, även om det framstår som att den hade blivit något sämre.  

Han samlade dock på vapen och spelade relativt mycket (och hade från och till varit framgångsrik i sitt spelande). Detta är dock inget speciellt utmärkande i en stad som Las Vegas.

Inte ens i efterhand har det dykt upp några speciella konstigheter kring honom, vilket det annars brukar göra kring gärningsmän när man har facit på hand (det vill säga när de genomfört sina brott). Det enda som framkommit är att några personer som kände honom sett honom som relativt tystlåten och kanske lite reserverad.

Jag ser denna händelse som en påminnelse om vad lite vi vet om vad som pågår i våra medmänniskors hjärnor. Paddock hade troligen under lång tid planerat detta dåd, kanske i flera år eller kanske till och med i större delen av sitt liv. Detta innebär att han, som en till synes vanlig och normal man, gått omkring i samhället med dolda idéer om mord i sina tankar. Frågan är hur många fler sådana ”tickande bomber” vi har omkring oss.  

När en människa begår ett så bestialiskt dåd så behöver vi få någon form av förståelse och motiv för varför denne begick brottet, hur skruvat motivet än kan framstå som. Har vi ett motiv så kan vi, åtminstone i teorin, vidta åtgärder och förhindra framtida liknande brott. Vi får någon form av kontroll över hotet. Bättre att ett dåd kan kopplas till terror, politiska idéer, svartsjuka eller gäng än att vi inte har en aning om varför det begicks. 

Detta kommer mig osökt att tänka på en gren inom sociologin som kallas etnometodologi. Den går i stor ut på att vi inte kan känna till varandras tankevärldar och att vi därför hela tiden måste lägga tid och möda på att försöka skapa någon typ av förståelse för andas handlingar, något som är omöjligt då vi alla är små isolerade öar i ett oändligt hav. Men vi försöker hela tiden genom att tolka in andas handlingar i våra egna tolkningsramar, det vill säga utifrån hur det ser ut på var och ens egen lilla ö. Vi arbetar ständigt med att göra världen omkring oss begriplig. Oftast är vi relativt framgångsrika i detta arbete (vi konstruerar en bild som gör att världen framstår som begriplig och förståelig) men när en person som Paddock träder ut ur skuggorna funkar inte vår metod. Paddock illustrerar med tydlighet att den förståelse vi tror oss ha bara är en illusion, att vi egentligen inte kan känna våra medmänniskor. Världen blir därmed en mycket osäkrare plats och vi lämnas ensamma med vår skräck. Vem som helst i vår omgivning kan vara en massmördare.  

Detta kan nog bero på i vilken kontext morden begåtts och vem som skriver historien. För oss här i Sverige kan vi dock konstatera att våra egna berömda massmördare, Vikingarna, passerat denna magiska gräns för många år sedan.

Vikingarna, som när det begav sig för drygt 1000 år sedan, mördade och massakrerade försvarslösa män, kvinnor och barn, slog ihjäl munkar, brände ner byar och kloster, rövade och stal. Förfäder till oss som har större likheter med Tysklands nazister under 1930- och 40-talen än med den bild av att vara ett fredsälskande folk som vi svenskar idag gärna vill kännas vid.

Det absurda är att vi, trots detta, ser på dessa vikingaförfäder med stolthet. Vi matas ständigt, i skola, litteratur, film och genom tv-dokumentärer, med deras bravader, inte med fokus på att de åkte runt och begick hemska våldshandlingar, utan utifrån att de var tuffa globetrotters som väckte respekt runt om i världen. Detta perspektiv för vi vidare mellan generationer, bland annat genom att vi ger våra barn vikingahjälmar och svärd att leka med.

När Sveriges populäraste dansband genom tiderna, dansbandet Vikingarna, har varit uppkallat efter dessa massmördare och ingen reflekterar över det absurda och morbida i att de framförde sitt kärleksbudskap med en koppling till dessa förfäder, då kan man nog det sägas att omvandlingen är fullbordad. 

Mycket av fokus om brott idag handlar om det ökade antalet gängrelaterade skjutningar, ofta som en upplevd följd av att tillgången till illegala vapen i samhället ökar. Hur det egentligen står till med tillgången av illegala vapen vet vi dock relativt lite om och denna fråga kanske egentligen inte är så intressant som förklaring till det ökande antalet skjutningar.

Det ökande antalet skjutningar kan förklaras på i huvudsak två sätt. Antingen finns det många personer som kan tänka sig att mörda om de bara får tag i ”rätt” vapen. Denna grupp har nu fått tillgång till sådana vapen genom att antalet illegala skjutvapen i samhället ökat och utövar nu det våld de tidigare inte hade möjlighet att utöva. Det andra alternativet är att det har skett en ökning av antalet personer som kan tänka sig att använda dödligt våld. Förklaringar till detta kan dels vara att antalet personer som kommer från krigsdrabbade länder ökat och att det bland dessa finns personer som deltagit i krigshandlingar och som genom detta redan inlett en våldskarriär, och dels att en generation av ungdomar som vuxit upp med föräldrar som upplevt eller deltagit i krig nu blivit äldre. Dessa oftast traumatiserade föräldrar kan ha haft svårt att ge sina barn en harmonisk och trygg uppväxt utan snarare i stället en uppväxt präglad av kaos och våld.

Det som logiskt talar för den sistnämnda förklaringen är att även om skjutningarna ökat så handlar det fortfarande om exceptionella händelser och i miljöerna där skjutningarna begås kan vi utgå ifrån att det alltid funnits tillräckligt med vapen för att utföra den mängd skjutningar som idag förekommer. Det verkar mer troligt att det istället handlar om att det idag finns fler som är villiga att använda vapnen till att döda med.

Att bara fokusera på kriminella miljöer, gäng och skjutvapen riskerar här att bli en förenkling och man skulle till och med kunna misstänka att detta fokus är ett sätt för polisen och politikerna att visa handlingskraft utan att behöva ta itu med de verkliga och mycket komplexa problem som ligger bakom denna typ av brottslighet.

Under den sista tiden har ett stort fokus, både medialt, politiskt och polisiärt, riktats mot så kallade gängskjutningar och den grova gängbrottsligheten. Denna brottslighet har resulterat i ett antal mord, några med offer som varit totalt oskyldiga men för det mesta med offer involverade i brottslig verksamhet och med troliga motiv som hämnd eller vedergällning. De flesta av morden klaras inte upp och kunskapen omkring dem är begränsad. Polisen lägger oerhört mycket resurser på dessa brott och politikerna engagerar sig genom att hålla partiöverskridande samtal om problemet och tillsammans har politikerna lagt fram ett antal förslag på åtgärder som man hoppas ska leda mot att denna typ av brottslighet ska minska. I media får dessa skjutningar ett stort utrymme, även om uppmärksamheten verkar minska något då dessa skjutningar mer och mer blivit ett allt mer normaliserat tillstånd. Jag tycker nu inte att det är konstigt att dessa skjutningar väcker uppmärksamhet och att polisen lägger stora resurser på att lösa dessa brott, även om deras resultat är magert.

Det som jag dock tycker är intressant och olustigt är att inte morden i nära relationer väcker samma engagemang. Här är det i huvudsak en kvällstidning som kartlägger problemet och driver frågan och  kunnat visa att det i genomsnitt mördas 15 kvinnor per år av sin man, pojkvän eller före detta man eller pojkvän. I många av dessa fall har polisen, sociala myndigheter och/eller psykiatrin vetat om att kvinnan svävat i livsfara och till och med vetat om vem den hotande personen är. Omkring dessa mord blir det sällan braskande rubriker och politikerna håller inga partiöverskridande samtal för att ta fram lösningar. Här behövs inga nya åtgärder för att ta fast gärningsmännen, de åker nästan alltid fast. De finns ofta kvar på brottsplatsen och kan till och med vara de som larmat om dådet. Här handlar det i stället om att hitta sätt att förhindra att fler kvinnor blir mördade. Dessa mord borde rimligen ses som ett oerhört misslyckande för samhället. Hur kan vi acceptera att det nästa år, år 2020, troligen kommer att mördas 15 kvinnor i Sverige vars utsatthet ofta varit väl känt av samhället? För varje mord av detta slag går det dessutom ett stort antal misshandelsfall och i många av fallen finns det barn med i bilden som förlorat sin mamma och som kanske även har vuxit upp i ett hem präglat av våld. Dessa barn kommer att vara märkta för livet av sin uppväxt och kommer kanske att bli ett problem för samhället i framtiden. 

Varje gång en kvinna blir mördad eller misshandlad av sin man, pojkvän eller före detta dito har samhället misslyckats. Detta bör vara något som helt enkelt inte ska accepteras och om det sker borde det ses som ett oerhört misslyckande för samhället.

”Ett pojkstreck som gått över styr”. Så förklarar advokat
Anders Tolke (Aftonbladet 2018-11-28) mordet på den Rumänske EU-migranten
Gheorge ”Gica” Hortolomei-Lupu i Huskvarna i augusti i år. De två
gärningsmännen, 14 och 16 år gamla, använde sig av diverse tillhyggen och slag
och sparkar för att ta livet av den försvarslöse mannen som brukade använda
parken där mordet begicks som sin sovplats. Mannen hade under en lång tid
blivit trakasserad av ungdomarna i trakten (det framgår inte om de båda
gärningsmännen deltagit i dessa trakasserier men detta verkar högst troligt).
Att beteckna ett systematiskt trakasserande av en hjälplös och sjuklig uteliggare
som ett pojkstreck som sedan råkar gå lite över styr och slutat med ett mord
tycker jag är mycket osmakligt, även om det uttrycks av den ene av
gärningsmännens advokat. En alternativ tolkning av vad advokat Tolke egentligen
menar skulle kunna vara att trakasserier av hemlösa EU-migranter egentligen
inte är så allvarligt, lite ”busigt” bara – pojkstreck. Otur bara att detta bus
nu gick lite överstyr och en tiggare råkade dö.

Är Sverige en rättsstat? Ja, det
skulle jag vilja påstå, man ibland så vill företrädare för
staten sätta centrala och grundläggande principer för en rättsstat
ur spel. Inte kanske främst för att de vill avskaffa dessa
principer utan av obetänksamhet. Det senaste exemplet är när
statsminister Stefan Löfven i Ekots lördagsintervju säger att
Ryssland hittills inte kunnat bevisa att de är oskyldigt till
nervgiftsattacken i Salisbury. Han säger att det inte behövt vara
så svårt att förklara hur ett nervgift som är tillverkat under
Sovjettiden hamnar i Salisbury (SvD 7 april 2018).

Här är det plötsligt den anklagade,
det vill säga Rysslands regim, som har ansvaret att bevisa att man
är oskyldig. Detta är anmärkningsvärt. Här är det för övrigt
inte endast Sverige som gör detta misstag utan i princip hela
västvärlden.

Huruvida det är Rysslands regim som
ligger bakom mordförsöken vet vi inte. De enda uppgifter vi har är
att Storbritannien påstår att Sergej Skrupal och hans dotter blivit
förgiftade med ett gift som utvecklats i gamla Sovjetunionen. Man
har dock inte presenterat några bevis och labbet som genomfört
testerna menar att de inte har peka ut var giftet är tillverkat. Det
verkar för övrigt rätt klantigt att försöka mörda en person på
detta sätt. Både för att man så tydligt skulle peka ut sig själv
genom att använda detta gift och dels genom att metoden måste
betraktas som mycket osäker. Om de skulle vilja döda honom, kanske
för att varna andra spioner, så skulle de kunna gjort detta på
många andra och säkrare sätt. Låter mer tycker jag som att det är
någon som vill få det att se ut som att det är Ryssland som
ligger.

Men det anmärkningsvärda är att vår
statsminister här lägger ansvaret på Ryssland själva att rentvå
sig. Han utgår ifrån, eller är till och med säkra på, att man
fångat rätt skurk men att man ännu inte har hittat bevis. Detta
ses dock bara som en tidsfråga. Samma förhållningssätt var
rådande i utredningen mot de båda för mord misstänkta bröderna i
Kevin-fallet i Arvika. Man ”visste” att de var skyldiga. Bara ett
svar från de båda pojkarna var giltiga för förhörsledarna, ett
erkännande. Allt annat de sade tolkades som att de talade osanning.

Vad händer nu om det skulle visa sig
finnas en annan förklaring till mordförsöken än att det är den
ryska staten som velat döda den före detta spionen och hans dotter?
Ja, jag tror att de stater som då felaktigt pekat ut Ryssland kommer
att ha svårt att erkänna att man haft fel. Man kommer i stället
att säga att ”ja de kanske inte var så skyldiga denna gång men
de har ju gjort så mycket annat, tänk på Krim, så det var ju inte
så konstigt att vi misstänkte dem. De får skylla sig själva trots
att de just i detta fall visat sig vara oskyldiga”.

Nu börjar snart
rättegången mot Akilov, personen som mördade fem personer och
skadade ett stort antal på Drottninggatan i Stockholm den sjunde
april förra året. Att han för dessa brott kommer att bli dömd
till livstids fängelse råder det knappast något tvivel om, han har
erkänt brotten och det finns gott om teknisk bevisning. Den stora
frågan är i stället om han kommer att bli dömd för
terroristbrott. Åklagaren har valt att åtala honom för detta brott
men det inte säkert att detta blir domstolens dom. Terroristlagen
(Lag (2003:148) om straff för terroristbrott) är skriven för att
fånga upp allvarliga brott som riktar sig mot hela samhället. I
lagens andra paragraf står det att:

2 § För terroristbrott
döms den som begår en gärning som anges i 3 §, om gärningen
allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och
avsikten med gärningen är att

1. injaga allvarlig
fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp,

2. otillbörligen tvinga
offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller
att avstå från att vidta en åtgärd, eller

3. allvarligt
destabilisera eller förstöra grundläggande politiska,
konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat
eller i en mellanstatlig organisation.

Frågan är om Akilovs
handlingar allvarligt har skadat staten Sverige och om hans motiv
varit att injaga allvarlig fruktan hos vår befolkning, påverkat
Sveriges offentliga organs beslutsfattande eller om hans motiv varit
att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande
politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i
Sverige. Detta blir domstolens uppgift att bedömma. Hans avsikt,
enligt honom själv, var att får Sverige att avbryta sin insats i
Irak. Detta skulle kunna falla under punkt 2. Men för övrigt är
det kanske tveksamt om hans allvarliga brott faller under just denna
lagstiftning. Jag har dock två andra mer generella synpunkter kring
Akilovs brott och om hur vi ska se på dessa.

För det första, spelar
det egentligen någon roll om han döms för ”bara” mord och
mordförsök eller enligt terrorbrottslagstiftningen? Han kommer att
bli dömd till livstidsfängelse i vilket fall som helst. Varför
lägger så många ner så mycket energi och tid på att diskutera
denna fråga, det vill säga att argumentera för att det ska ses som
ett terrobrott när detta avgörande är en fråga för domstolen?
Det är som om debattörerna på något sätt ser brottet som
allvarligare om det definieras som ett terrorbrott. Men handlingarna
i sig förändras ju inte, dessa är desamma oavsett vilken
lagstiftning gärningsmannen blir dömd i enlighet med. För de
anhöriga till de mördade och för de skadade spelar detta knappast
någon roll.

Men ändå, för det
andra, kanske detta, av mer principiella skäl, spelar en viss roll.
Jag ser en dom enligt terrorlagstiftningen som i praktiken en
förmildrande omständighet för Akilov. Han anses då ha begått
handlingarna utifrån ett politiskt eller ideologiskt syfte, han
mördande med ett ”högre” syfte som handlade om något annat än
de enskilda handlingarna. Han ville uppnå något med sitt dödande
och även om vi inte ser detta som ett legitimt skäl till
handlingarna så lyfter detta motivet upp Akilov till något mer än
att ”bara” vara en vanlig mördare. Att se handlingarna som
terrorrelaterade smetar även ut skulden till den
terrororganisationen som vi menar har påverkade honom och
radikaliserade honom samt till andra som på olika sätt bidragit
till att han begick handlingarna. Han är en del i något större som
även kan ses som att ha lurat honom, en viljesvag människa, till
att ha genomfört brotten.

Att döma honom för
terrorbrott kan även hjälpa honom att i fortsättningen lättare
leva med sina handlingar. Han kan rationalisera sina handlingar för
sig själv med att det var ett terrobrott och om även staten
definerar hans brott som ett sådant så kan detta styrka honom i
denna rationalisering.

Att döma honom för
terrorbrott innebär även att fokus mer kommer att läggas på det
hot mot staten som hans handling då ansets ha utgjort och mindre på
de faktiska morden och mordförsök mot de enskilda individerna som
drabbades av hans handlingar.

Jag hoppas att han fälls
för de faktiska handlingar han utfört och inte för något diffust
hot mot samhället där de enskilda handlingar då anses ha utgjort
ett medel för att uppnå detta mål.

Brås nationella trygghetsundersökning
som nyligen publicerades visar att vi medborgare i riket känner oss
allt otryggare och vårt förtroende för rättsväsendet och
däribland specifikt polisen blir allt lägre. Polisens egen
statistik visar att det finns fog för detta då andelen uppklarade
brott fortsätter sjunka om man bortser från två brottstyper som
polisen själva enkelt kan påverka genom att lägga lite mer
resurser på (narkotikabrott och trafikbrott). Polisen säger själva
att de tyvärr inte hinner prioritera den så kallade
vardagsbrottsligheten. Man måste prioritera den grova kriminaliteten
och där framförallt alla skjutningar som idag sker i riket, en typ
av brottslighet som man för övrigt är oerhört dålig på att
klara upp. Till råge på detta så lyckas inte
polisutbildningarna fylla sina platser vilket leder till att det blir
allt färre poliser i samhället, i stället för fler som
politikerna hela tiden lovar.

Rikspolischefen Dan Eliasson fortsätter
dock att hävda att det ljusnar för svensk polis. Problemen idag
beror på polisens omorganisering men detta är nu historia och han
pekar på att regeringen har skjutit till mer pengar och att det
kommer ut fler personer från polishögskolorna. Det sistnämnda är
dock tveksamt i och med svårigheterna att rekrytera polisstudenter.
Problemen inom polisen kommer, tror jag, i stället att bli allt
värre. Vi får färre poliser och dessa vill inte vara ute på stan
och jobba, de vill i stället bli chefer och tjäna mer pengar och
sitta på ett kontor med åtta och fem.

Detta är inte ett
specifikt problem för polisen utan ett problem för många
låglöneyrken där de potentiella tjänstemännen har andra, mer
lukrativa, alternativ. Varför ta studielån och plugga till polis
där du tjänar under 25 000 kronor i månaden när du är klar om du
har möjlighet att utbilda dig till något annat med bättre
förtjänster (man måste ju numera betala tillbaka hela sitt
studielån, oavsett vad man tjänar)? De som är kvalificerade och
går utbildningen vill göra karriär så fort som möjligt när de
är klara för att få en bättre lön. Detta innebär att de lämna
jobbet ute på fältet så snart möjlighet ges (att jobba ute som
polis lönar sig sämt). De som inte lyckas få mer kvalificerade
jobb lämnar kåren så snabbt som möjligt.

Samma porblem har
lärarskrået. Få vill idag bli lärare och lärarutbildningarna
saknar studenter. Vem vill bli lärare idag (även om lönerna för
en del lärare gått upp) om man har andra alternativ? Samma problem
har Försvaret som heller inte lyckas fylla sina utbildningsplatser
trots att soldaterna får betalt. Få vill idag utbilda sig till
yrkesmördare när andra mer fredliga och lukrativa alternativ finns.

Satsar man på en
eftergymnasial utbildning idag så vill man få betalt för detta när
man börjar jobba. Detta är inte speciellt konstigt. Vi behöver
alla pengar och har vi chansen att tjäna lite mer så tar de flesta
denna chans. Vi vill alla ha en bil, ett hus, kunna ge våra barn en
meningsfull fritid, resa, äta gott och så vidare. Vi matas ständigt
med hur man borde leva genom reklam, filmer och repotage om ”det
rika folket”. Vi vill alla ha lite guldkant på tillvaron. Om andra
har det borde även vi ha rätt till detta… Att vara en stolt och
ansvarstagande, men fattig, arbetare gäller inte idag.

Idag har många i Sverige
möjligheten att välja. Vi har haft högkonjungtur länge och
arbetslösheten är låg. Jag tror inte problemet med att rekrytera
poliser, lärare, militärer, förskolelärare, hantverkare med flera
kommer att lösas förrän
vi får en lågkonjungtur med högre arbetslöshet. Fram till dess så
kommer olika yrkesgrupper att konkurrera
med varandra för högre löner. Men de allt högre lönelägena
detta leder till inom framförallt de offentliga yrkena kommer att
innebära en konkurrens om
skattemedlen och antingen så kommer detta att drabba någon annan
yrkesgrupp eller också så måste skattetrycket öka.

Men hur vi än gör så
tror jag att krisen inom polisen kommer att bestå och att
brottsligheten i samhället kommer att öka. En ekvation
som jag finner mycket oroande. De befintliga resurserna inom
polisen måste utnyttjas på ett bättre sätt. Jag återkommer till
detta vid senare tillfälle.