Detta kan nog bero på i vilken kontext morden begåtts och vem som skriver historien. För oss här i Sverige kan vi dock konstatera att våra egna berömda massmördare, Vikingarna, passerat denna magiska gräns för många år sedan.
Vikingarna, som när det begav sig för drygt 1000 år sedan, mördade och massakrerade försvarslösa män, kvinnor och barn, slog ihjäl munkar, brände ner byar och kloster, rövade och stal. Förfäder till oss som har större likheter med Tysklands nazister under 1930- och 40-talen än med den bild av att vara ett fredsälskande folk som vi svenskar idag gärna vill kännas vid.
Det absurda är att vi, trots detta, ser på dessa vikingaförfäder med stolthet. Vi matas ständigt, i skola, litteratur, film och genom tv-dokumentärer, med deras bravader, inte med fokus på att de åkte runt och begick hemska våldshandlingar, utan utifrån att de var tuffa globetrotters som väckte respekt runt om i världen. Detta perspektiv för vi vidare mellan generationer, bland annat genom att vi ger våra barn vikingahjälmar och svärd att leka med.
När Sveriges populäraste dansband genom tiderna, dansbandet Vikingarna, har varit uppkallat efter dessa massmördare och ingen reflekterar över det absurda och morbida i att de framförde sitt kärleksbudskap med en koppling till dessa förfäder, då kan man nog det sägas att omvandlingen är fullbordad.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.