Kategori: Om inrikespolitik

Kristdemokraterna ska byta partiledare, det har nog ingen läskunnig i
Sverige kunnat missa. Nästan varje dag kan man läsa om detta på löpsedlarna eller
se inslag på TV-nyheterna. Men detta är egentligen ganska märkligt.
Kristdemokraterna är ett av riksdagens absolut minsta partier som sakta men
säkert håller på att tyna bort. Så, när så få personer i landet egentligen är
intresserade av partiet, hur kommer det sig att ett byte av dess partiledare får
så stor uppmärksamhet? Kan det bero på nyhetstorka? Knappast med tanke på vad
som händer i Syrien, Ryssland, Nigeria, terrordåd i Europa, skid-VM och så
vidare. Nej frågan om partiledare borde rimligtvis vara en intern angelägenhet
för partimedlemmar och andra som är intresserade av partiet. Kristdemokraternas
partiledarbyte borde inte vara en säljande nyhet men av någon anledning har den
blivit det. Kanske på grund av att det är så många som öppet vill ha posten och
att en och annan av dessa verkar kunna gå över lik för att bli partiledare. Få
kanske är intresserade av vem som kommer att bli partiledare eller vilken
politik denne kommer att driva, det de flesta kanske är intresserade av är vem
som kommer att knocka vem och hur skadad förloraren blir.

Håller den
svenska politiska kartan på att ritas om? Åtminstone tre av dagens partier förutspår
jag kommer att försvinna redan vid nästa val.

Häromdagen
meddelade KD:s partiordförande att han ska avgå, därefter meddelade partistyrelsen
att även den kommer att avgå. Jag undrar om nästa besked från partiet blir att man
beslutar lägger ner partiet. Partiet har samlat omkring fyra procent av
väljarkåren under hela den period man suttit i riksdagen som eget parti, sedan
1991, och har i princip i varje val under perioden varit nära att hamna utanför
riksdagen.

Att det gått dåligt
för partiet är ju i sig inte så konstigt. KD ska, så som namnet säger, vara ett
parti som värnar om kristna frågor och värderingar men detta har partiet i
princip helt slutat driva. Det som borde vara partiets profil och det som i så
fall skulle skilja partiet från de övriga borgerliga partierna har man successivt
rationaliserat bort utifrån några taktiska överväganden. Varför ska någon då
rösta på partiet?

Centerpartiet
lider av ett annat problem. Av detta partis traditionella väljargrupp,
bönderna, finns det nästan inga kvar av i Sverige idag. De fåtal lantbrukare om
finns idag identifierar sig mer som småföretagare än som bönder. Även
Centerpartiet har legat och balanserat runt riksdagens fyra procentspärr under lång
tid och det är troligen bara en tidsfråga innan de ramlar ur riksdagen.

Det tredje
partiet som jag tror kommer att försvinna från den politiska scenen är
Folkpartiet. För det första, jag har aldrig förstått mig på partiets namn. Hur
kan man kalla ett liberalt parti för Folkpartiet? Namnet anspelar ju på något
kollektivistiskt, på ett folk. Den liberala idén handlar ju tvärt emot om
individen och individens rätt att vara annorlunda. Hur kan man då välja ett
namn som anspelar på oss alla som en entitet, ett folk? Även de senaste
politiska utspelen rimmar rätt illa med en liberal profil. Både förslagen om en
mer restriktiv invandringspolitik och förslaget om betyg i skolan från årskurs
fyra, som man lagt fram under slutet av januari, går stick i stäv med vad som
borde kunna förväntas av ett parti som anser sig vara liberalt. Betyg skapar
elever, och i förlängningen vuxna, som strävar efter resultat i kollektiva mål
i stället för att värna om nyfikenhet, kreativitet och individualitet hos
medborgarna. När man anser att betyg är
det viktigaste för att motivera elever att anstränga sig så ser man eleverna
som lata och i behov av en piska för att anstränga sig. Detta andas knappast
någon tro på eller förtroende för individen och individens inneboende
möjligheter. Dessutom framstår ju Jan
Björklund som rejält korkad när han avfärdar all forskning och lärarnas
erfarenhet som visar att betyg inte gynnar lärande. I sitt hänvisande till att
flera av länderna med bra skolresultat har tidiga betyg visar han sin okunskap och
obildning genom att hävda ett kausalt samband när det i själva verket handlar
om en samvariation. Nästa reformförslag från Jan Björklund blir kanske att återinföra
barnaga eftersom detta är tillåtet i många av de länder som visat sig ha bättre
skolresultat än Sverige. Det är för övrigt underligt att man lägger så stor
vikt vid den undermåliga ”Pisa” studien när man pratar om kunskap och
skolresultat Denna studie bygger ideologiskt på tankar om kunskap och
utbildning som jag tror få i Sverige egentligen står bakom, men det är en annan
fråga.

När det gäller
partiledningens föreslagna förändringar i invandringspolitiken verkar man mena
att invandrarna är lata och inte vill jobba (och inte vill lära sig svenska).
De måste ha en rejäl piska över sig, att riskera att bli utslänga ur landet,
för att anstränga sig i att få ett arbete. Tanken att de inte får något arbete
hur mycket de än anstränger sig på grund av andra faktorer verkar inte ha slagit folkpartisterna
som lade fram förslaget. Även detta förslag om hot och piska andas en
kollektivistisk syn på individen som rimmar illa med den liberala tanken.

De partier som
blir kvar tror jag är de som har en tydlig profilfråga eller en ideologi att
luta sig emot. Partierna får då en trogen skara väljare i de som brinner för frågan
eller ideologin, eller som gynnas av den. Sossarnas politik gynnar låginkomsttagarna och
arbetare, Vänsterpartiet har de mer intellektuella med rättvisepatos som
väljarunderlag, Moderaterna har fångat in medelklassen, höginkomsttagare och de
egna företagarna. Slutligen har vi Sverigedemokraterna som fångat in alla som
är rädda för förändringar, bland annat genom influenser från andra kulturer och
länder. Dessa partier blir förutsägbara för medborgarna, deras politik blir
förståelig genom att de oftast följer en ”högre” och mer grundläggande idé.

Ska bli spännande
att se hur det politiska landskapet ser ut efter nästa val. En klok insikt är
att framtiden nästan aldrig blir som man förutspår…

Jag undrar vad Jimmy Åkesson tänkt i
sin sjuksäng de senaste månaderna. Han som jobbat så hårt med att
försöka få Sverigedemokraterna att framstå som ett ”vanligt”
parti som gärna vill diskutera politiska frågor inom olika områden,
även om deras roll framförallt varit som missnöjesparti inom
invandrings- och integrationspolitik. Denna fernissa över vad
partiet egentligen står för försvann snabbt när han lämnade
scenen. Jag undrar om han vill tillbaka som partiledare, eller om han
får komma tillbaka…

Jag tror att Sverigedemokraternas
ventilering av sina mer ”djupa” tankar och idéer kommer att
skrämma bort många som tidigare har röstat på partiet. Dels så
är deras idéer djupt obehagliga men dels tror jag att deras
”intellektuella” resonemang genomskådas av många som tokerier.
Mitt tips (och min förhoppning) om valresultat den 22 mars är att
Socialdemokraterna går kraftigt framåt, mycket på grund av att de
konsekvent företräder en generös asyl och invandringspolitik. De
borgerliga partierna (KD har börjat, de övriga partierna tror jag
kommer att följa efter) svänger i asyl och invandringsfrågan och
tar en stor andelar av Sverigedemokraternas väljare, de väljare som
tidigare röstade på Sverigedemokraterna på grund av deras
invandrings- och integrationspolitik. De borgerliga partierna tappar
dock många väljare på grund av denna omsvängning.
Sverigedemokraterna minskar kraftigt och samlar enbart de mer
renodlade nazisterna/fascisterna. Önsketänkande? Vi får se.

Vi har fått en andra chans!
Extravalet, som många har tyckt både är onödigt och dyrt har
visat sig bli något mycket värdefullt efter det att
Sverigedemokraterna nu så tydligt skyltat med sina ideologiska
idéer. När partisekreterare Björn Söder börjar prata om olika
icke svenska nationer i den svenska nationalstaten, exempelvis judar
och samer, och försöker förklara vem som är ”äkta” svensk
blir det mycket tydligt för alla att partiet inte har som ambitionen
att längre vara eller åtminstone framstå som ett missnöjesparti
med invandringspolitik som huvudfråga. I extravalet den 22 mars blir
det nu tydligare för alla vad man röstar på om man lägger sin
röst på Sverigedemokraterna. De som väljer att lägga sin röst på
partiet gör detta nu utifrån att de stöder en ideologi som ligger
nazismen mycket nära. Om denna grupp visar sig vara stor går vi en
obehaglig framtid tillmötes. Att skjuta på partiet är att skjuta
på budbäraren, det obehagliga är alla de som hyser dessa idéer
och åsikter i vårt samhälle.

I årets svenska val
till europaparlamentet ökade valdeltagandet i jämförelse med förra valet. Runt 50
procent av de röstberättigade gick och röstade i år. Detta har setts som något positivt,
även om detta samtidigt betyder att hälften inte gick och röstade.

Jag ser det som
något positivt att så få röstar i europaparlamentsvalet. Detta val är
egentligen ett nonsensval eftersom det vi väljer representanter till, är en
församling i princip helt utan makt. Europaparlamentet är i princip en diskussionsklubb.
Alla viktigare beslut och initiativ tas i ministerråden och kommissionen. Valet
kan nog ses i första hand som ett sätt att försöka skapa legitimitet åt
EU-projektet genom att låta medborgarna i EU rösta in representanter i något
som ska se ut som en riktig riksdag. Detta har medborgarna förstått och det är
därför som valresultatet ser så totalt annorlunda ut i detta val i jämförelse
med riksdagsval. Vi tar inte valet till europaparlamentet på allvar.

Demokratifrågan och
brist på demokrati är en ständigt viktig och aktuell fråga EU. Jag ser dock
personligen inget problem här. Det demokratiska inslaget finns genom varje
enskilt lands inhemska parlamentsval. Ministrarna i ministerrådet som fattar de
viktiga besluten och drar upp riktlinjerna för unionen gör detta med mandat
från sina respektive länders innevånare och detta tycker jag är en tillräcklig
demokratisk förankring.

De riktiga vinnarna
i valet är de som får representera Sverige i europaparlamentet. Dessa personer
kommer att tjäna mycket pengar och kommer att kunna leva ett bekvämt liv i Strasbourg utan
att behöva fatta riktiga beslut eller ta ansvar.

Brandmännen på en brandstation i Malmö har beslutat att bojkotta Sverigedemokraternas
ordförande Jimmy Åkesson när denne ska besöka deras arbetsplats som ett led i
sin valkampanj. Bojkotten genomför de genom att ta sina brandbilar och dra iväg
när Åkesson kommer. De försöker inte hindra honom att göra sitt besök men de
vill inte träffa honom. Detta tycker jag är ett sunt sätt att hantera
situationen på och då inte specifikt för att det handlar om just detta parti,
utan för att det är dessa brandmäns rätt att inte behöva träffa politiker som är
ute på valturné när man befinner sig på sin arbetsplats. Även om man arbetar
inom den skattefinansierade offentliga sektorn. Rätten att inte behöva träffa
politiker borde självklart gälla alla medborgare. Ingen politiker på valturné
borde få besöka sjukhusavdelningar eller andra inrättningar där medborgare bor,
tillfälligt eller permanent. Detta borde vara lika självklart som att politiker
inte får gå in i privatpersoners hus eller lägenheter utan tillåtelse av de som
bor där. Vill politiska partier besöka arbetsplatser eller inrättning som är
skattefinansierade, upplåt en samlingslokal åt dem och låt boende, intagna och
anställda själva välja om man vill gå dit och lyssna och träffa politikerna.

På skolorna borde samma sak gälla. Låt de barn och lärare som är
intresserade gå och lyssna. Att det blir en hätsk stämning när just
Sverigedemokraterna kommer på besök till skolan och den offentliga sektorns
arbetsplatser är inte så svårt att förstå eftersom deras politik går ut på att
en stor del av de som går i skolorna och arbetar på dessa arbetsplatser enligt
partiet inte borde få vara kvar i Sverige. Det är rätt provocerande… Men jag
tycker att även Sverigedemokraterna ska behandlas som andra partier som blivit valda
i enlighet med våra demokratiska principer till Riksdag, Landsting och
Kommunfullmäktige, men jag tycker det är viktigt att vi skapar enhetliga regler
som tar tillvara medborgarnas rätt att slippa träffa politiker och slippa
lyssna på politiska budskap, oavsett vem som står för budskapet.

I dag (31 januari 2014) kom en opinionsundersökning som
hävdar att Centerpartiets väljarstöd är det lägsta på 35 år. Detta är chockerande
för partiet, man riskerar ju att ramla ur riksdagen vid valet i höst. Om vi
utgår ifrån att opinionsundersökningen visar en korrekt och intressant bild av
opinionsläget (vilket inte är helt självklart, se tidigare inlägg) kan
resultatet leda till en av två olika strategier från partiet. Den första är att
man försöker hitta frågor att profilera sig genom för att locka tillbaka eller
locka nya väljare. Den andra strategin är att hålla fast vid sin ideologi och
sina frågor. Det första alternativet handlar om att överleva som parti,
ideologierna spelar här en mindre roll. Här handlar det om att det är många som
har både sin inkomst och identitet i partiet. Det får stora konsekvenser för ett
antal människor om man åker ut ur riksdagen och kommunfullmäktige. Det andra
alternativet handlar om en helt annan strategi. Man bygger upp partiets
existens på att försöka övertyga väljarna om en ideologi och om vissa viktiga
sakfrågor som man själva tror på. Om denna ideologi och dessa frågor inte
längre har något stöd bland medborgarna så förlorar partiet sitt
existensberättigande och kommer att tyna bort. Jag tror att partierna rent
generellt skulle öka i anseende hos medborgarna om man konsekvent intog den
andra av dessa båda strategier. Politikerna skulle då framstå som både
ärligare, mer engagerade och kanske intressantare. För Centerpartiet är det nog
i längden kört vilken strategi man än väljer. Det finns inte längre någon
”landsbygdsklass”, specifika ”landsbygdsintressen” eller
särskilda ”landsbygdsfrågor”. De få bönder som finns kvar
identifierar sig idag mer som egna företagare än som bönder. Partiet har helt
enkelt blivit obsolet och det skulle vara en mycket snyggare sorti från den
politiska scenen om man håller fast vid sina ideér och värderingar än om man in
i det sista desperat försöka ragga röster med populistiska frågor.