Håller den
svenska politiska kartan på att ritas om? Åtminstone tre av dagens partier förutspår
jag kommer att försvinna redan vid nästa val.

Häromdagen
meddelade KD:s partiordförande att han ska avgå, därefter meddelade partistyrelsen
att även den kommer att avgå. Jag undrar om nästa besked från partiet blir att man
beslutar lägger ner partiet. Partiet har samlat omkring fyra procent av
väljarkåren under hela den period man suttit i riksdagen som eget parti, sedan
1991, och har i princip i varje val under perioden varit nära att hamna utanför
riksdagen.

Att det gått dåligt
för partiet är ju i sig inte så konstigt. KD ska, så som namnet säger, vara ett
parti som värnar om kristna frågor och värderingar men detta har partiet i
princip helt slutat driva. Det som borde vara partiets profil och det som i så
fall skulle skilja partiet från de övriga borgerliga partierna har man successivt
rationaliserat bort utifrån några taktiska överväganden. Varför ska någon då
rösta på partiet?

Centerpartiet
lider av ett annat problem. Av detta partis traditionella väljargrupp,
bönderna, finns det nästan inga kvar av i Sverige idag. De fåtal lantbrukare om
finns idag identifierar sig mer som småföretagare än som bönder. Även
Centerpartiet har legat och balanserat runt riksdagens fyra procentspärr under lång
tid och det är troligen bara en tidsfråga innan de ramlar ur riksdagen.

Det tredje
partiet som jag tror kommer att försvinna från den politiska scenen är
Folkpartiet. För det första, jag har aldrig förstått mig på partiets namn. Hur
kan man kalla ett liberalt parti för Folkpartiet? Namnet anspelar ju på något
kollektivistiskt, på ett folk. Den liberala idén handlar ju tvärt emot om
individen och individens rätt att vara annorlunda. Hur kan man då välja ett
namn som anspelar på oss alla som en entitet, ett folk? Även de senaste
politiska utspelen rimmar rätt illa med en liberal profil. Både förslagen om en
mer restriktiv invandringspolitik och förslaget om betyg i skolan från årskurs
fyra, som man lagt fram under slutet av januari, går stick i stäv med vad som
borde kunna förväntas av ett parti som anser sig vara liberalt. Betyg skapar
elever, och i förlängningen vuxna, som strävar efter resultat i kollektiva mål
i stället för att värna om nyfikenhet, kreativitet och individualitet hos
medborgarna. När man anser att betyg är
det viktigaste för att motivera elever att anstränga sig så ser man eleverna
som lata och i behov av en piska för att anstränga sig. Detta andas knappast
någon tro på eller förtroende för individen och individens inneboende
möjligheter. Dessutom framstår ju Jan
Björklund som rejält korkad när han avfärdar all forskning och lärarnas
erfarenhet som visar att betyg inte gynnar lärande. I sitt hänvisande till att
flera av länderna med bra skolresultat har tidiga betyg visar han sin okunskap och
obildning genom att hävda ett kausalt samband när det i själva verket handlar
om en samvariation. Nästa reformförslag från Jan Björklund blir kanske att återinföra
barnaga eftersom detta är tillåtet i många av de länder som visat sig ha bättre
skolresultat än Sverige. Det är för övrigt underligt att man lägger så stor
vikt vid den undermåliga ”Pisa” studien när man pratar om kunskap och
skolresultat Denna studie bygger ideologiskt på tankar om kunskap och
utbildning som jag tror få i Sverige egentligen står bakom, men det är en annan
fråga.

När det gäller
partiledningens föreslagna förändringar i invandringspolitiken verkar man mena
att invandrarna är lata och inte vill jobba (och inte vill lära sig svenska).
De måste ha en rejäl piska över sig, att riskera att bli utslänga ur landet,
för att anstränga sig i att få ett arbete. Tanken att de inte får något arbete
hur mycket de än anstränger sig på grund av andra faktorer verkar inte ha slagit folkpartisterna
som lade fram förslaget. Även detta förslag om hot och piska andas en
kollektivistisk syn på individen som rimmar illa med den liberala tanken.

De partier som
blir kvar tror jag är de som har en tydlig profilfråga eller en ideologi att
luta sig emot. Partierna får då en trogen skara väljare i de som brinner för frågan
eller ideologin, eller som gynnas av den. Sossarnas politik gynnar låginkomsttagarna och
arbetare, Vänsterpartiet har de mer intellektuella med rättvisepatos som
väljarunderlag, Moderaterna har fångat in medelklassen, höginkomsttagare och de
egna företagarna. Slutligen har vi Sverigedemokraterna som fångat in alla som
är rädda för förändringar, bland annat genom influenser från andra kulturer och
länder. Dessa partier blir förutsägbara för medborgarna, deras politik blir
förståelig genom att de oftast följer en ”högre” och mer grundläggande idé.

Ska bli spännande
att se hur det politiska landskapet ser ut efter nästa val. En klok insikt är
att framtiden nästan aldrig blir som man förutspår…