Jag har ända sedan jag insåg vad lite
substans det finns i en atom undrat över varför jag inte kan se
igenom min hand. Jag består av flera kvadriljoner atomer (en
kvadriljon är en etta följd av 24 nollor). Det låter mycket men
varje atom är bara i genomsnitt 0,0000001 mm i diameter, vilket är
det samma som en tiomiljontedels millimeter. Detta är rätt litet.
Det mystiska är dock att det är så väldigt långt avstånd
mellan atomkärnorna. Om atomkärnan i en väteatom, det vill säga
en ensam proton, representeras av en tennisboll skulle det vara
ungefär 3,5 kilometer ut till elektronmolnet, där det är stor
sannolikhet att den enda elektronen befinner sig. Sedan är det ännu
längre bort till nästa atomkärna. I tyngre atomer har kärnan
större positiv laddning och attraktionskraften mellan kärnan och
elektronerna är därför starkare vilket i praktiken betyder att
avståndet mellan kärnan och elektronerna är mindre i dessa atomer.
Men fortfarande handlar det om många kilometer mellan tennisbollarna om man använder samma skala som ovan. All materia består med andra
ord i princip bara av tomhet, över 99,9 procent av materian är
ingenting (även själva atomkärnorna är sedan i sin tur mest tomrum med några kvarkar i). Skulle man ta bort allt mellanrum mellan atomkärnorna,
som i en protonstjärna, så skulle en människa bli stor som ett
saltkorn. Alla människor på jorden idag skulle få plats i en
apelsin (som skulle väga rätt mycket…). Med tanke på det så är
min fundering över varför jag inte kan se igenom min hand inte så
konstig om man betänker att jag är ett saltkorn som blåses upp med
ingenting till mina 180 centimeter med viss rondör.