I
år gick Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Något oväntat för
de flesta av oss. Hur man ska förstå Svenska akademiens val är nog
för de flest rätt oklart. Vad man har uppnått med utnämningen är
dock tydligare, en förflyttning av gränsen för vad som ska
betraktas som “finkultur” inom litteraturens område. Om
man inte ifrågasätter Svenska akademiens omdömme, som ju är
själva grundfärgen bakom vår finkulturella förnissa, så är nu
låttexter att betraktas som jämförbara med annan poesi och lyrik.
Detta kan även innebära att vi tvingas omvärdera gränsen för vad
som ska definieras som “finkultur” inom musikschangern,
musiken är ju bäraren och en del i detta finkulturella element.
Att
pristagaren själv ännu inte har gett någon kommentar till priset
kan jag förstå. Att få Nobelpriset är att bli tagen som gisslan
av nobelstiftelsen. Man förväntas att vara tacksam och delta i
spelet. Jag kan tänka mig att Bob Dylan tycker att detta är ett
fånigt pris som inte säger något om hans gärning. Varför ska han
bry sig om vad 18 svenskar som han inte har någon relation till
tycker om hans texter? Och varför ska han vara tacksam för att
dessa 18 personer vill ge honom ett pris? Det är ju han som
presterat. Det är väl vi som konsumenter hans musik och texter som
ska vara tacksamma för att vi får ta del av hans verk? Jag tror att
Bob håller på att fundera på hur han ska förhålla sig till
priset, ska han spela med i spelet eller inte. Och han håller tyst
fram tills dess han fattat ett beslut i denna fråga. En aspekt är
väl pengarna, men han har nog så att han klarar sig utan
nobelpengarna.
Själv
så är jag ett stort Dylan fan. Har de flesta av hans skivor samt
hans samlade texter mellan 1962 och 2001 i bokform. En favorittext är
“Isis” från skivan Desire som kom ut 1976 (som han dock
skrev tillsammans med textförfattaren Jacques Levy).
Men
min instälning till kulturpriser rent generellt har jag skrivit om
tidigare här på min blogg, se inläggen “Kulturpriser”
och Kulturpriser igen” under rubriken Om
kultur och underhållning. Jag
skriver där om att jag tycker kulturpriser, och däribland
Nobelpriset, är konstiga företeelser. Det som faschinerar mig mest
är vårt behov av att få hjälp med vad vi ska tycka, att vi
behöver någons axlar att stå på. Varför lägger vi så stor vikt
vid vad andra helt vanliga människor tycker (för även akademien
och andra jurys är ju faktiskt inte annorlunda skapta än dig och
mig)? Varför litar vi inte på våra egna omdömmen?
Nu
försvåras och förvirras tillvaro för många på grund av Svenska
akademiens val av objekt och pristagare till Nobelpriset. Men tiden
kanske nu blivit mogen att slutligen sparka ut dessa “idoldomare”
och i stället för att förlita sig på deras omdömme börja
förlita oss på våra egna.