Jag
tycker användandet av begreppet populism inom politiken är
intressant och belyser något viktigt. Begreppet har blivit synonymt
med dumhet och oförstånd. Tittar man i stället på definitioner av
begreppet betyder det något annat. En definition, Wikipedias,
beskriver populism som en “politisk rörelse som vädjar till
folket och sunt förnuft samt angriper en politisk
eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi.”
Och
det är i just denna betydelse som begreppet används i dagens
politiska debatt, men nedsättande eftersom folket och
sunt förnuft ses (bland dem som inte anser sig
tillhöra det vanliga folket i samhället) som något
negativt. Vanligt folk ses som dumma och korkade.
En
mindre krets av samhällsmedborgarna “förstår” dock
samhällets komplexitet och anser sig därför ha legitimitet att
styra i samhället. Men denna mindre krets är beroende av att även
den dumma majoritet köper deras legitimitet att styra och
ställa i samhället för att de därmed ska kunna fortsätta med att
berika sig på de mindre bemedlade medborgarnas bekostnad. Det är
detta som jag nu tror börjar förändras. Medborgarna har börjat
ifrågasätta varför vissa har det bättre än andra och söker nya
politiska alternativ. Alternativen blir en ny typ av partier och
politiker som pratar om de problem som medborgarna ser och upplever
idag, exempelvis varför räcker inte min lön till att försörja
min familj, varför får jag så dålig pension, varför blir vården
sämre, varför fungerar inte skolan. Detta i kontrast mot att andra
blir allt rikare och kan köpa en massa privilegier.
De
etablerade partierna accepterar denna skillnad mellan folk och
folk och pratar bara om marginella förändringar, en hundring
mer i pension och små ekonomiska satsningar på vissa yrkesgrupper
när bristen på arbetskraft inom dessa områden blir akut. Partierna
är inte intresserade av förändringar. De låtsas bryr sig om och
arbetar för sina väljargrupper men egentligen så handlar det bara
om att upprätthålla partiets storlek, och helst växa, och därmed
föda dem som arbetar inom partiet. Det gäller bara att få oss
andra att tro att de gör nytta för oss så att vi fortsätter
betala deras ofta höga löner. Detta har de lyckats med under många
år genom att hänvisa till långsiktighet, ansvar, att man måste
samarbeta med andra och ideologiskt snömos som få förstår men har
haft svårt att ifrågasätta logiken i och därför många gånger
accepterat som sanningar. Det som hela tiden måste förklaras är
varför vissas tid är mer värdefull än andras och kanske än mer
specifikt, varför de roliga, inspirerande och kreativa jobben ofta
är välbetalda medans de tråkiga, skitiga, monotona och de som
sliter mest på människokroppen är lågbetalda. Detta har varit
medelklassen och de etablerade partiernas stora uppgift att förklara
(även om de tillsynes ibland ifrågasätter rättvisan i detta).
Men
idag har vanligt folk börjat förstå att detta inte alls är
en av naturen given ordning och nya så kallade populistiska partier
och politiker med andra typer av lösningar och som tar vanliga
människors oro på allvar poppar upp lite varstans i Europa (och
världen). Vi tror inte längre på den traditionella
politikerklassen och vi börjar ifrågasätta värdet av deras arbete
och den höga ersättning som de får för detta arbete. Som ett led
i att försöka behålla sin position så nedvärderar man då de nya
alternativen genom att bland annat kalla dessa populistiska och
oseriösa. De som gör detta är alla väletablerade i samhället
bland annat politiker, journalister, experter som inte är
intresserade av någon stor förändring då detta kanske skulle
påverka deras liv i negativ riktning. Vad vi ser kan dock vara
början på ett revolutionsförsök, underklassen reser sig genom att
skapa nya politiska alternativ och kastar ut de gamla uttjänta. Det
är dock inte någon självklarhet att dessa nya alternativ löser
några problem. Det de föreslår leder inte säkert till någon
förbättring i positiv riktning för de som röstar på dem och
många gillar egentligen inte deras budskap, men många medborgare
vill prova något nytt. De gamla alternativen har testats under många
år och funnits otjänliga. Risken är sedan stor att de nya
politikerna snart blir som de gamla. När de får vittring på
rikedomen och privilegierna på politikerfältet så sätter de sig
vid det dukade bordet och gör allt för att få sitta kvar där, vi
ser ju trots allt alla i första hand till våra egna intressen, vi
som människor är ju av naturen egocentriska och (tror jag)
egoister.