Hur många orkar se på partiledardebatter på tv nuförtiden och vilket syfte fyller dessa, egentligen? En partiledardebatt är som att se en dålig pjäs med undermåligt manus och urusla skådespelare. Ibland blir det lite roligt och man kan skratta åt eländet, ibland blir det obehagligt för att de usla skådespelarna eller de roller dessa spelar, är osympatiska. Ibland blir det bara tråkigt… Manuset som de dåliga skådespelarna läser upp är förutsägbart och beskriver polariserade och förenklade bilder av verkligheten där all komplexitet i tillvaron slipats bort. Karaktärerna framstår som patologiskt omnipotenta med borderlinedrag. Alla roller är alltid övertygade om sin egen förträfflighet, att man alltid har rätt och att man alltid har lösningar på alla problem i världen. De flesta av medspelarna beskylls däremot för att alltid ha helt fel och vara inkompetenta. Det måste dock erkännas att det finns viss klasskillnad bland skådisarna… Men det hela slutar alltid med att publiken går ifrån pjäsen utan att ha tillförts någon ny information, nytt perspektiv på tillvaron eller en ökad kunskap, och med en känsla av att ha blivit lurad på några timmar av sina liv. Det vi vill höra, och det vi alla innerst inne vet, är att världen är komplex, att man kan se problem utifrån olika synvinklar och att de enkla lösningar på problem som pjäsen försöker lura oss att tro existerar, bara är illusioner.