Det enkla svaret på denna fråga är att det inte kan finnas någon mening med någonting. Allt är, såvitt vi kan förstå, förgängligt. Allt kommer till slut att lösas upp i sina beståndsdelar. Vi som enskilda människor kommer att dö, jorden kommer att förintas, solen kommer att slockna, ja hela universum kommer att slockna i en avlägsen framtid. Vad som kommer att hända med universum i sin helhet kan vi inte veta, kanske slutar det som en mycket tunn soppa puttrande av lite energi som ibland omvandlas till någon partikel som strax därpå försvinna igen. Eller också ingår vårt universum i ett större mönster av ett oändligt antal universa i något för oss obegripligt samspel. Men troligare är det nog så att universum är något helt annat, något som vi aldrig kommer att kunna förstå eftersom vår förståelse av universum bygger på hur elementarpartiklar är sammansatta i just ”vårt” universum, eller vår del av universum. En sammansättning som är själva förutsättningen för att vi ska kunna finnas och ställa dessa frågor. De förutsättningar detta skapar blir då även den begränsning som förhindrar oss från att förstå universum. Vi kan aldrig ställa oss bredvid och titta på, vi är mitt i och en del av det vi vill förstå.
Så om det skulle finnas en mening med livet och universum så kommer vi nog aldrig kunna förstå detta då denna mening måste vara något helt annat än det vi människor lägger in i detta ords betydelse. När vi människor pratar om meningen med livet tänker vi ofta på att livet fortsätter efter döden, att vi har ett evigt liv och att detta är en belöning (eller ett straff) efter den kroppsliga döden. Meningen med livet lägger vi även i en allsmäktig Guds händer vilken gör någon form av koppling mellan vårt jordeliv och existensen av det som kommer efter. Detta löser dock inte frågan om mening med livet. Ett evigt liv kan i sig inte vara själva meningen. Vad skulle vi göra i detta eviga liv? Att existera kan aldrig vara själva meningen med livet. Detta blir ett cirkelresonemang, meningen med livet blir själva livet. Ett evigt liv blir här även det ultimata straffet. Att hänvisa meningen med livet till en gud blir även komplicerat på andra sätt. Är det guds universum, vem skapade i så fall gud, och varför och vad är meningen med gud? Varför har gud skapat människan och universum? Frågorna här är många.
Men frågan om mening med universum och mänskligheten är svår att komma bort ifrån, vi vill ju åtminstone förstå varför universum finns, för det finns ju ändå något och detta något borde ju ha skapats någon gång. Det enkla hade ju varit att det inte hade skapats något alls, men detta alternativ är lika omöjligt att föreställa sig som det är att föreställa sig själv som död. Och nu finns det ju ändå något och detta något vill vi ju ska betyda någonting, vi är ju vana att tänka och tolka vår omgivning i banor av kausalitet, ursprung, mål och mening.
Ett universum utan liv är svår att föreställa sig. Vi tänker på universum som en plattform eller en scen för liv att agera på. Och så är det ju för oss, vi finns ju här på jorden. Men tänk om jorden är det enda stället i universum där ”död” materia råkat klumpa ihop sig till något som kan dels reproducera sig och dels observera sin omgivning och ställa frågor om sitt eget varande. Detta är ett av två alternativ och det enda liv vi känner till är det som finns här på jorden. Det kanske krävs 1 000 miljarders miljarder försök för att liv ska skapas. Eller också händer detta hela tiden. Men tänk om vi är den enda platsen där detta skett? Vi är då de enda som vet om att universum existerar, vad händer när vi inte längre finns? Ingen kommer då att se universum, ingen kommer att vara medveten om dess existens. Finns universum då? Det är lätt här att hamna i fälla att tänka att universum ändå måste finnas men då tar man som utgångspunkt att någon ändå finns som kan observera detta, på samma sätt som när man föreställer sig sin egen död vilket även det är omöjligt för då finns man ju inte vilket innebär att man inte heller kan föreställa sig något. En slutsats kan här bli att universum enbart finns i våra hjärnor och när det inte finns någon som tittar finns heller inte universum. Tanken är svår att ta in då det är omöjligt att föreställa sig något utan en observatör.
Det är även intressant att ur ett mer fysiologiskt och biologiskt perspektiv fundera på hur tillvaron gestaltar sig. Ljus är inget som egentligen finns. Det måste finnas en mottagare för att omvandla elektromagnetisk strålning av vissa våglängder till ljus, i detta fall är det våra ögon. I ögonen har vi celler som känner av elektromagnetisk strålning med dessa våglängder och skickar signaler till hjärnan som “skapar” ljus och färger som vi sedan kan uppfatta. Om inga mottager finns så finns heller inget ljus i universum. Detta kan jämföras med radiovågor som även dessa är elektromagnetisk strålning. Har vi ingen antenn som mottar och radioapparat eller tv som tolkar dessa våglängder så vet vi inte att dessa existerar omkring oss. Vad är då ett universum där det inte finns någon som observerar? En omöjlig tanke i sig då detta förutsätter att det finns någon som kan observera utan att se. Men om vi bortser från detta, så blir universum något obegripligt och mörkt utan en observatör.
Så min fråga blir om universum existerar utan liv. Om det inte gör det, är då liv själva meningen med universum? Är universum en scen för oss som lever att agera på? Liv och universum blir förutsättningar för varandra, universum skapar liv, liv skapar universum. Detta löser inte frågan om varför men detta kanske är en för stor och annorlunda fråga för oss människor att förstå.