Författare: SAM

I krig är det
första offret sanningen. Detta är en vanligt använd klyscha som det säkert
ligger något i. Propaganda/information är alltid viktigt i en konflikt för att
rättfärdiga handlande och manipulera medborgare. I exempelvis Ukrainakonflikten har Ryssland och
ryska medier en helt egen tolkning av det som sker i jämförelse med den övriga
världen. Det är dock lätt att lura sig själv att tro att den bild som man själv
har är den korrekta och objektiva sanningen. Här i Sverige tror vi på Svt:s
nyhetsprograms beskrivningar av Ukrainakonflikten och personligen tror jag att
dessa nyhetsprogram beskriver händelserna mer korrekt än rysk medias
beskrivning. Men de ryska tittarna kanske tror tvärtom, att vi i Sverige är
utsatta för västerländsk propaganda medans deras nyhetsprogram visar den objektiva
”verkligheten”. Vem har rätt?

Den bild man har eller får av en händelse är
alltid en tolkning som gjorts av någon. Ett inslag i media är aldrig och kan aldrig
bli en objektiv beskrivning av något som skett. En journalist, liksom vem som
helst som ska berätta något, kommer alltid att göra sin tolkning och lägga till
nyanser och aspekter till det beskrivna. Tolkningen bygger på den förförståelse som
berättaren har och som utgör personens världsbild som denne sätter in händelsen
i. Ur dennes perspektiv blir berättelsen en korrekt bild av det inträffade men
för någon med andra utgångspunkter kanske det berättade uppfattas som
propaganda. Vi strävar alla efter att göra vår omgivning begriplig och
förståelig och gör detta genom att försöka införliva händelser i vår
världsbild. Eftersom vi alla har mer eller mindre olika världsbilder så kommer
vi att tolka händelser på lite eller mycket olika sätt.

Detta är inte riktigt
samma problem i Sverige idag som det var för 40 år sedan när informationen kom
från färre källor och informationen var svårare att kontrollera. Vi hade då ett
TV- och radiomonopol och tidningar som kom ut en gång om dagen. Idag uppdateras
nyheterna kontinuerligt och källorna är oftast betydligt fler. Det är därför
lätt att tro att vi idag har en mer ”objektiv” världsbild. Men problemet kvarstår
i grund och botten. Vi har alla fortfarande en världsbild som vi sätter in allt
det vi läser, ser och hör i.

De flesta av oss
svenskar har en i vissa aspekter liknande förförståelse av vår omvärld, till
exempel att Ryssland är ett ont land och vi tolkar händelsen i Ukraina utifrån
detta och allt som motsäger att Ryssland har onda avsikter ser vi som rysk
propaganda. Nu menar jag inte att detta behöver innebära att Ryssland har goda
avsikter med att blanda sig i Ukrainas inre angelägenheter, min poäng är att
vår bild här i Sverige inte nödvändigtvis är en objektiv bild av det som händer
i Ukraina. Vår bild kan mycket väl bygga på propaganda från intressen som vill
att vi ska ha just denna bild. Huruvida vår bild är styrd av propaganda eller
är en mer korrekt bild kan vi själva i nuläget inte avgöra. Stämmer en rapportering inte med vår
grundläggande bild så tror vi inte på rapporteringen, vi kanske till och med
undviker att läsa eller se på rapporteringen. Detta gäller alla människor. Vi behöver en världsbild, en kontext, att sätta in händelser i. Om vi
skulle behöva förstå alla händelser ”från grunden” skulle världen bli
obegriplig. Men den kontext vi har fått har vi fått någonstans ifrån, denna
kontext är inte objektiv. Detta förstår och tänker vi inte på i vardagen. Samma sak gäller
alla människor på klotet och det som förenar oss är att vi alla tror att vi har
en mer korrekt bild och förstår världen bättre än våra grannar. Jag har
tidigare skrivit om medias roll som en del i en artikel. Om du vill läsa detta
så finns det skrivna på min hemsida under Artiklar med rubriken ”Medias roll i samhället”.

Häromdagen delades Oskarsstatyetterna ut i Hollywood under sedvanlig
pompa och ståt. I media spekulerades det långt i förväg vilka filmer, regissörer,
skådespelare med mera som skulle få pris. De som får priserna får ett erkännande
som betraktas som det finaste man kan få inom filmvärlden. Men denna upphöjelse
innebär bara att vissa personer (juryn) har ansett att filmen, skådespeleriet och
så vidare varit bättre än konkurrenterna. Detta förändrar inte något och det är
fortfarande enbart personerna i juryns personliga åsikter som bedömningen
bygger på. Filmens faktiska värde för mig bestämmer jag fortfarande själv,
detta påverkas inte av vad andra tycker, oavsett om det är min grannes åsikt
eller personerna i Oskarsjuryn.

Nobelpriset i litteratur är ett annat märkligt kulturpris. Här utser en
liten grupp ”experter” vem som är årets bästa författare. Experterna,
som utgörs av medlemmarna i Svenska akademin, är i stort sett desamma år från
år. Nya väljs bara in när någon av ledamöterna dör. Här blir det ännu
märkligare för här gör akademin en gradering av pristagarna. Eftersom man
belönar vad författaren gjort under hela sin verksamma karriär och att författarna
som är aktuella för att få priset oftast skrivit sina mer betydande verk långt
tillbaka i tiden, bör detta innebära att årets pristagare rankas som något
sämre författare än förra årets pristagare. Förra årets pristagare konkurrerade
ju ut årets pristagare vid förra årets bedömning (under förutsättning att årets
pristagare var nominerad förra året vilket får betraktas som högst sannolikt).
Man betar med andra ord av Svenska akademins medlemmars favoritförfattare i tur
och ordning.

Det svenska musikpriset ”Polarpriset” är ännu ett märkligt
pris. En oberoende prisnämnd med 12
ledamöter bestående av bland andra representanter från Svenska
kompositörer av populärmusik (SKAP), Föreningen
svenska tonsättare (FST) och Svenska
musikförläggareföreningen (SMFF) ska utse pristagarna. Vilka dessa jurymedlemmar
är och vilken specifik kompetens dessa jurymedlemmar har som gör dem lämpliga
att sitta i nämnden framgår inte. Motiveringen till priset är även den mycket
luddig. Priset ska ”ges för betydande insatser inom musiken och/eller
musiklivet, eller för insatser som bedöms kunna bli av stor betydelse för
musiken eller musiklivet, och skall kunna avse alla områden inom eller med nära
anknytning till musiken”.

Vad man först och
främst kan konstatera är att de som får priset får det inte för att deras
insatser kan komma få stor betydelse framöver, utan priset delas ut för vad man
redan gjort, åtminstone när det gäller den mer så kallade ”populärmusik”
delen av priset. Även den mer ”finkulturella” delen av priset kan nog
även den till största delen sägas tilldelas personer på grund av vad man gjort
och inte för vad man förväntas göra i framtiden. Den gradering detta innebär (precis som när det gäller
Nobelpriset i litteratur) av pristagarna blir även här intressant.

Den förste som fick priset (jag bortser här från den ”finkulturella”
delen av priset) var Paul McCartney. Detta är märkligt i sig, Paul McCartney
har inte gjort något av betydelse för musikutvecklingen utanför Beatles. Det
hade varit rimligare att man belönat Beatles som grupp och inte en av
medlemmarna i gruppen. Det jag tycker blir ännu mer besvärande för juryn är att Bob
Dylan fick priset först det nionde året priset delades ut. Före honom i raden av
pristagare fanns bland annat Bruce Springsteen och Elton John, två artister som
Bob Dylan varit en av de största inspirationskällorna för. Det är märkligt när ”eleverna”
får priset före deras mer framstående lärare.

Oavsett vad man tycker om Bob Dylan så är det svårt att bortse från att
han varit en av de mest betydelsefulla musikerna från 60-talet och framåt. Han började
tidigt skriva egna låtar och banade genom detta vägen för andra artister att
skriva sina egna låtar. Han började tidigt experimentera med både formen för
musik och låttexter vilket förändrade musikscenen totalt. Han var även
nyskapande vad gäller själva konsertformen. Han var först med att turnera med
egen ljudanläggning och kunde spela på så hög volym att publiken faktiskt kunde
höra musiken. Han är även den enda som slog igenom i början av 1960-talet som
fortsatt att producera nytt material och hållit sig aktuell ända fram till i
dag. Han har varit en inspiration för många artister, inte minst för Beatles.
Det var efter att ha träffat Bob Dylan som Beatles började experimentera med sin
musik och skapa klassiska skivor som Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band. Att Bob
Dylan av juryn bedöms vara den 9:e mest betydelsefulla populärmusikern tyder på
att juryn är inkompetent eller att juryn har någon egen agenda som vi andra inte
känner till.

Rimliga pristagare i år borde för övrigt vara Rolling Stones. De är den enda
riktigt stora elefanten med rötter i 60-talet som ännu inte fått priset…

Men det märkliga vad gäller alla dessa tre priser är att de får så stort
utrymme och diskuteras och beskrivs som något intressant och viktigt.
Egentligen handlar dessa priser bara om att några personer tycker på ett visst
sätt. Detta påverkar inte mig i vad jag tycker. Att vi behöver dessa
”experter” måste innebära att vi själva inte har självförtroende nog
att stå för vår egen smak utan behöver stå på någon annans axlar.

Jag kan inte låta bli att förundras och förvånas över den betydelse som
diverse kulturpriser ges av oss kulturkonsumenter. Att få Nobelpriset i
litteratur, en Emmy, en Oskar, eller ett Polarpris förvandlar en
”nobody” till en ”somebody” på 20 sekunder utan att
personen i fråga gjort något som egentligen motiverar denna upphöjelse. Det de
får priset för har de ju redan skapat innan de fick priset. Priset i sig innebär
oftast enbart att några personer – en jury – säger att de tycker att det
personen ifråga presterat är bra. Detta förändrar inte i sig någon annans upplevelse
av kulturprodukten och det är ju enbart min egen upplevelse som har en betydelse
för mig. Det som skiljer alla dessa kulturrecensenters och juryers åsikter från
mina är att de får torgföra sina åsikter i media och att de får betalt för
detta. Deras åsikter är inte mer värda än andra kulturkonsumenters. Det
intressanta blir varför vi ger dem en så stor betydelse. Varför upphöjer vi
vissa människors åsikter till något heligt?

När statsvetare
och andra ”siare” försöker sig på att spå om framtiden har de nästan alltid fel.
Få förutspådde exempelvis Sovjetunionens fall och de konsekvenser detta skulle få för länderna
i Östeuropa och den övriga världen. Ingen förutspådde heller den så kallade arabiska våren, och när
regimerna började falla i Nordafrika så sa de flesta experter att regimerna i
Egypten och Libyen aldrig skulle falla. Men det gjorde de. Detta visar vad svårt det är att spå om framtiden, men de så kallade experterna inom området ger inte upp.
De är ju ändå experter, även om de ständigt har fel (precis som ”börsexperterna”).

Ett stort världsproblem
under uppsegling som få talar om är vad som kommer att hända när regimen i
Nordkorea faller. Precis som i exemplen ovan kan detta gå väldigt fort. Vad
händer då? Vad gör omvärlden med de cirka 24,5 miljoner invånare som bor där
och som levt hela sina liv i ohygglig svält och förtryck. Vad gör världen med
alla 100 000-tals, kanske miljontals, militärer, poliser, fångvaktare och
andra som tjänat regimen och i dess namn begått ohyggliga brott. Hur ska omvärlden ta omhand alla dessa
människor när de börjar söka sig ut i omvärlden? Detta kan komma att påverka hela världen under lång tid, inte bara Sydkorea och Kina. Dessa
människor är förmodligen betydligt mer ”skadade” än medborgarna i Sovjetunionen
och gamla Östeuropa var eftersom förhållandena i Nordkorea är så mycket hemskare än vad de
var i det gamla östblocket. I Nordkorea är förhållandena mer att likna med nazisternas koncentrationsläger. FN rapporten som kom för ett par dagar sedan beskriver dessa ohyggliga förhållanden. Vad händer när vi får en flyktingström av dessa människor till västvärlden?

Man kan fråga sig
vad omvärlden har för skyldighet att ingripa när vi känner till de hemska förhållandena. Kanske
kommer eftervärldens dom att bli hård för att vi av olika
anledningar ville hålla problemen innanför landets gränser så länge som möjligt.
Det är lätt att skylla på att landet har en stor armé, kärnvapen och stöd av Kina, men en
invasion skulle förmodligen kunna genomföras relativt enkelt. Den Nordkoreanska militärmakten kommer förmodligen att lägga ner sina gamla vapen och ansluta sig till motståndarsidan relativt snabbt och Kina skulle säkert kunna övertygas om nödvändigheten i att störta regimen om omvärlden garanterar att solidariskt dela på problemen som kommer att uppstå när regimen fallit.

Men trots de
problem som kommer att uppstå efter att regimen faller så är det primära att befria
medborgarna i Nordkorea från sina förtryckare. Och omvärlden är skyldig, ur ett
humanistiskt perspektiv, att hjälpa till.

“Time spent wishing is time wasted.”

Ibland hittar man visdomsord
på de mest oväntade ställen. Citatet ovan är hämtat
från den amerikanska TV-serien Scrubs, en komediserie som handlar om livet på
ett amerikanskt sjukhus. Den som uttalar visdomsorden är den sadistiske vaktmästaren
(The Janitor). Repliken är ett svar på den kvinnliga läkaraspiranten Elliots
fråga till honom om han aldrig önskat att han vore totalt annorlunda. Elliot är
en mycket osäker aspirant som försöker vara alla tillags och ständigt söker
erkännande hos framförallt de äldre läkarna på sjukhuset. Just den här dagen
känner hon sig extra misslyckad och söker tröst hos vaktmästaren. Direkt på
en fråga från henne svarar han att han inte vill vara annorlunda och att han är en
vinnare och att om hon vill vara annorlunda är det bara för henna att vara
annorlunda. Detta samtal får Elliot att ta itu med sitt liv och dagen efter
kommer hon tillbaka till sjukhuset som en ”ny” och självsäker Elliot.

I denna dialog pekar vaktmästaren
på ett träffsäkert sätt ut att det är vi själv som bestämmer om vi ska känna oss som vinnare
eller inte och att det är vi själv som har makten över att förändra våra liv om det är
detta vi vill och att drömma om, eller önska, förändring är bortkastad tid. Att drömma leder aldrig till någon faktisk förändring.

Att önska och drömma om hur
livet borde vara är det mest effektiva sättet att undvika förändring, men något
som vi alla håller på med i större eller mindre omfattning. Detta slukar både
tid och energi som vi i stället borde lägga på att antingen se till att vi
verkligen förändrar våra liv till något som vi skulle bli mer nöjda med eller att vi accepterar
det vi har och göra det bästa av den situation vi lever i. Man är en förlorare om
man är missnöjd med sin situation och inte gör något åt den utan bara drömmer
och fantiserar om hur det borde vara.

Vaktmästaren är en vinnare,
det avgör han själv. Elliot försökte däremot bli en vinnare genom att få andras
erkännande och ju mer hon försökte desto mer misslyckad kände hon sig, något
som nog de flesta av oss kan känna igen sig i. Det svåra tricket
för att må bra är att själv avgöra när man är en vinnare och att man inte
lämna över denna bedömning till någon annan.

Detta avsnitt av Scrubs gick
nu ikväll på TV. Jag har sett avsnittet åtskilliga gånger och tycker varje gång
att denna korta scen är briljant i sin enkelhet.

För två hundra år
sedan var det inget konstigt att vara full på jobbet. Det till och med
sanktionerades av arbetsgivaren genom att arbetarna ibland fick ut en del av
sin lön i brännvin, ibland som supar på arbetstid. Brännvin betraktades på den
tiden inte som en rusdryck utan tillhörde den dagliga kosten för de flesta
svenskar. 200 år senare förfasas vi över
detta. Den som idag dricker eller är berusad på arbetet blir omedelbart
inkallad till chefen och blir i bästa fall skickad på behandlingshem. Alkohol
på arbetet är lika illa som att köra bil med alkohol i blodet.

Men även dagen
svenska arbetare får ofta ut en del av sin lön i form av en drog, kaffe. Nu tycker säkert
vän av ordning att det inte går att jämföra alkohol med kaffe, självklart med all
rätt. Men även kaffe är en drog, nog så stark att ge en uppiggande effekt och
abstinens när man inte får sin dagliga dos.

Jag undrar vad man kommer att säga om detta kaffedrickande
om 100 år. Kanske kommer man att förfasas över detta på samma sätt
som vi i dag förfasas över alkoholanvändningen för 200 år sedan. Kanske kommer man att säga:
”… och på den tiden köpte arbetsgivarna till och med in dyr utrustning för tillagning av drogen och uppmuntrade dessutom arbetarna till missbruk på arbetstid genom att sanktionera särskilda ”kafferaster”… man använde kaffe för att hålla sig vakna när man körde bil… det fanns till och
med en särskild missbrukarkultur bland småbarnsmammor, så kallade ”lattemammor”… i städerna var det fullt med små kaféer
som även minderåriga fick besöka och kaffet såldes i vanliga mataffärer utan
åldersgräns… och för att locka in fler i missbruket så skapade producenterna olika sorters kaffe och särskilt smaksatt kaffet, framförallt för att locka in
ungdomar i missbruk… en majoritet av samhällsmedborgarna levde varje dag i ett
kafferus och blir desperata om de inte fick sin morgondos.”

Skillnaden mellan
kaffe och alkohol är stor, framförallt vad gäller skadlighet, men det finns även
klara likheter. Båda är beroendeframkallande droger. Brännvin betraktades på
1800-talet mer som mat än rusmedel, detsamma gäller kaffet idag. Kaffet
kanske är för integrerat i dagens samhället för att vi ska kunna se att denna
drog är jämförbar med illegala droger som finns i samhället. Att tugga KAT
beskrivs exempelvis ha en liknande effekt som kaffe men är förbjudet.

Men som sagts, om
100 år kanske vi omvärderat kaffet på samma sätt som vi omvärderat sprit, eller
så har vi omvärderat andra drogers farlighet. De som lever då får se.

Ytterligare en opinionsundersökning publicerades i dag.
Aftonbladet/United minds visar att det ser mycket illa ut för Reinfeldt vad
gäller förtroende. De senaste dagarna har nu tre undersökningar publicerats om
partiledarnas förtroende. Dessa visar helt olika bilder. Johan Lyhagen, professor i statistik vid Uppsala
universitet beskriver i Aftonbladet att skillnaderna uppstår på grund av två
anledningar: urval och metod och säger att skillnaderna ofta är betydelselösa. Undersökningarna säger egentligen inte så
mycket. Vad han inte går in på är den viktiga frågan varför man ändå håller på
med dessa mätningar och diskuterar dessa som om de visade sanningen.

Lyhagen påpekar
däremot att resultat av opinionsmätningar i sig kan påverka opinionen. Han exemplifierar
detta med:

– Människan
är ju ett flockdjur. Är man exempelvis tveksam till om man ska rösta på Sverigedemokraterna men
ser att fler och fler gör det, att detta blivit mer politiskt korrekt, så kan
man tendera att bli mer benägen att rösta på partiet.

Han diskuterar
dock inte det som jag tidigare varit inne på, att mätningarna kanske är beställda och
skräddarsydda för att få fram ett visst resultat för att påverka opinionen. Kan
det vara så?

Misshandel i
hemmet är en av våra vanligaste förekommande typer av våldsbrott. Oftast handlar det om
en man som slår sin fru/flickvän eller före detta fru/flickvän. Vi läser om
dessa brott varje vecka i tidningarna. Ett 20-tal av dessa våldsbrott resulterar varje år i mord. Med jämna mellanrum diskuteras hur man ska kunna förhindra dessa
brott och vid ett par tillfällen har man ändrat i lagstiftningen för att minska denna typ av brottslighet. En relativt ny brottstyp som skapats är
kvinnofridskränkning. Men våldsbrotten i hemmet har inte minskat nämnvärt trots alla ansträngningar.
Jag har tre konkreta förslag för hur vi skulle kunna minska dessa brott:

1 – Om en kvinna
är hotad eller misshandlad av en närstående är det samhällets ansvar att
skydda henne. Samhället måste skapa sätt att skydda kvinnan på. I värsta fall
kan det handla om skyddat boende, men kan även handla om att intensivt övervaka
den hotande mannen, exempelvis genom fotboja, eller att öka straffvärdet för
denna typ av brott så att den hotande mannen kan låsas in för en längre period. Om
mannen ändå lyckas att begå brott mot kvinnan så ska en ”haverikommission”
tillsättas för att utröna vad som gått fel.

2 – Utökat självförsvar.
Kvinnor som är utsatta för misshandel av
närstående ska ha rätt till att använda våld som självförsvar även om ingen
omedelbar fara föreligger. Kvinnan ska ha rätt att slå och oskadliggöra mannen när denne är
försvarslös, exempelvis berusad eller när denne sover. Kvinnan skyddar sig så
att säga preventivt för att undvika framtida misshandlar. Vetskapen om att
kvinnan får slå en stekpanna i huvudet på mannen när han sover kanske kan få
honom att tänka till en gång extra innan han misshandlar kvinnan. Han kan ju
inte alltid vara vaken och på sin vakt. Att ge kvinnor ett ökat självförtroende
genom att ge dem möjligheten att försvara sig och ta kontroll över sina liv
kommer även i förlängningen att leda bort kvinnor från att inta ett
offerperspektiv.

3 – Misshandlade
kvinnors skyldigheter. En kvinna som misshandlas i en relation kan förbjudas
att åter ha en relation med den misshandlande mannen. När samhället påtar sig
ansvaret för att skydda kvinnan kan samhället som motprestation ställa kravet att kvinnan
undviker så gott hon kan att försätta sig i fara, det vill säga att träffa
mannen. Om kvinnan eller kvinnan tillsammans med den misshandlande mannen har barn och
barnet har blivit vittne till misshandel ska barnet ses som ett brottoffer. Om
kvinnan genom sitt handlande försätter barnet i en situation där denne åter blir
vittne till misshandel ska samhället kunna frånta kvinnan barnet. Samhället har
en skyldighet att skydda barn från att bli misshandlade eller bli vittne till
att mamman blir misshandlad. Detta är inte bara en fråga om barnets bästa utan
även i förlängningen en fråga om samhällets bästa. Barn som utsätts för våld
eller blir vittne till våld växer upp till oharmoniska vuxna och kommer att
själva i större utsträckning bland annat begå våldsbrott och missbruka alkohol
och narkotika.

Nu är jag fullt medveten om att dessa förslag inte är helt lätta att genomföra, men som
idéer och inriktningar tycker jag de är intressanta. Samhället bör ta ett
större ansvar för denna typ av brott, inte enbart för att rädda dagens offer
utan även för att minska brottslighet och missbruk i framtiden genom att förhindra barn
att växa upp med våld (och missbruk såklart). Sedan måste så klart kvinnor
lämna rollen som offer. Misshandeln av kvinnor kommer att fortgå så länge de
fega männen inte stöter på motstånd.