Författare: SAM

Kan inte låta
bli att skriva om opinionsundersökningar igen. I Dn/Ipsos undersökning, som publicerades
den 6 februari, kunde man visa att avståndet i förtroende
hos medborgarna mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven minskat och att Stefan Löfven
stärker sin ställning som statsministerkandidat. Här är Löfven nästan ikapp
Reinfeldt. I Sifos mätning
däremot, som publicerades i Expressen den 9 februari, har Reinfeldt överlägset störst förtroende bland medborgarna i jämförelse med Löfven. Här ökar även skillnaden till Reinfeldts
fördel. Det lustiga är att ”experterna” tar dessa båda undersökningarna på allvar
och analyserar och diskuterar dem som att de båda visar en sann bild av verkligheten trots att minst en av bilderna måste vara fel. Man nämner visserligen i några artiklar att undersökningarna
visar totalt olika bilder men man ifrågasätter inte att det de visar är intressanta och relevanta bilder av verkligheten. Diskussionen borde i stället
handla om värdet av att diskutera dessa undersökningars resultat överhuvudtaget och om varför de överhuvudtaget genomförs.

I dag (31 januari 2014) kom en opinionsundersökning som
hävdar att Centerpartiets väljarstöd är det lägsta på 35 år. Detta är chockerande
för partiet, man riskerar ju att ramla ur riksdagen vid valet i höst. Om vi
utgår ifrån att opinionsundersökningen visar en korrekt och intressant bild av
opinionsläget (vilket inte är helt självklart, se tidigare inlägg) kan
resultatet leda till en av två olika strategier från partiet. Den första är att
man försöker hitta frågor att profilera sig genom för att locka tillbaka eller
locka nya väljare. Den andra strategin är att hålla fast vid sin ideologi och
sina frågor. Det första alternativet handlar om att överleva som parti,
ideologierna spelar här en mindre roll. Här handlar det om att det är många som
har både sin inkomst och identitet i partiet. Det får stora konsekvenser för ett
antal människor om man åker ut ur riksdagen och kommunfullmäktige. Det andra
alternativet handlar om en helt annan strategi. Man bygger upp partiets
existens på att försöka övertyga väljarna om en ideologi och om vissa viktiga
sakfrågor som man själva tror på. Om denna ideologi och dessa frågor inte
längre har något stöd bland medborgarna så förlorar partiet sitt
existensberättigande och kommer att tyna bort. Jag tror att partierna rent
generellt skulle öka i anseende hos medborgarna om man konsekvent intog den
andra av dessa båda strategier. Politikerna skulle då framstå som både
ärligare, mer engagerade och kanske intressantare. För Centerpartiet är det nog
i längden kört vilken strategi man än väljer. Det finns inte längre någon
”landsbygdsklass”, specifika ”landsbygdsintressen” eller
särskilda ”landsbygdsfrågor”. De få bönder som finns kvar
identifierar sig idag mer som egna företagare än som bönder. Partiet har helt
enkelt blivit obsolet och det skulle vara en mycket snyggare sorti från den
politiska scenen om man håller fast vid sina ideér och värderingar än om man in
i det sista desperat försöka ragga röster med populistiska frågor.

Häromdagen kom Amnesty International med ett intressant
utspel. Man förde fram synpunkten att prostitution bör avkriminaliseras, både
vad gäller själva prostitutionen och för de som köper tjänsten. Den svenska
debatten som detta förslag lett fram till är intressant och missar själva
kärnan i Amnestys ståndpunkt. De båda vänsterpartisterna Mikael Gustafsson
och Malin Björk skriver exempelvis i en debattartikel i Aftonbladet:

”Amnesty är kända för sitt
arbete med mänskliga rättigheter men verkar här inte ha reflekterat kring
kvinnors mänskliga rättigheter. Argumentet, att försvara kvinnors rätt faller
platt när en ser till verkligheten. Det som försvaras är mäns rätt att köpa och
handla med kvinnors rättigheter och kroppar.”

Deras argumentation faller
tillbaka på att se kvinnor som värnlösa offer som inte vet sitt eget bästa. I
stället bör man ställa frågan vem som ska ha rätten att bestämma och
kontrollera myndiga kvinnors beteende och handlande. Vem ska bestämma över vad
kvinnor gör med sina kroppar när det handlar om beteenden som inte skadar någon
och utförs av fri vilja? Om svaret är kvinnan själv borde frågan i stället
handla om hur samhället säkerställer hennes rätt att exempelvis vara
prostituerad och skydda henne mot att bli utnyttjad och att bli utsatt för våld
och hot på samma sätt som samhället förväntas skydda andra näringsidkare. Och
om man jämställer prostitution med andra arbeten så bör dessa även betala skatt. Ska man hårddra det så är ju för övrigt allt lönearbetare
en form av prostitution. Vi säljer vår tid, våra kroppar (men inte våra kön),
intellekt och själar till en arbetsgivaren för en peng.

Argumentationen som framförs i
debattartikeln andas patriarkatets försök att kontrollera kvinnor och kvinnors
sexualitet. Man ser prostituerade som promiskuösa kvinnor och vill kontrollera
dessa kvinnor genom att definiera dem som individer som inte förstår sitt eget
bästa. Detta är i grunden samma resonemang som man använt för att förhindra
kvinnor att komma ut i arbetslivet och att få arbeta som exempelvis polis. I
Saudiarabien använder man samma argumentation för att förhindra kvinnor att
köra bil och vistas utomhus utan manlig förmyndare. Man ”skyddar”
kvinnor från faror. Kvinnorna själva förstår inte sin egen situation vilket
föranleder männen att träda in och ”hjälpa” dem.

Vill vi på allvar minska prostitutionen i samhället så är det possitiva åtgärder som behövs. Ge dessa kvinnor tillräckligt bra alternativ att tjäna pengar på så kommer de flesta att sluta med att prostituera sig.

Intressant och i linje med
resonemanget ovan är att debatten bara handlar om kvinnor som prostituerar sig,
inte om män som sysslar med samma aktiviteter. Dessa män behövs inte ”skyddas”
på samma sätt.

Det jag blir mest förvånad över
i den svenska debatten är att det är Vänsterpartiet och kvinnorörelserna som
går i bräschen för detta synsätt på kvinnor. Dessa organisationer borde ju
rimligen stå bakom Amnestys utspel då detta ligger i linje med deras
ideologier och intressen.

Resultatet av
opinionsundersökningar är bland det mest säkra som går att rapportera om. Det
går inte att empiriskt testa resultatet av en opinionsundersökning. Då skulle
vi behöva ha ett riktigt val samma dag som man gör undersökningen. Det närmaste
vi kommer detta kallas vallokalundersökningar. Det finns många exempel på att
dessa inte stämmer med valresultatet. I USA är man numera mycket försiktiga med
att dra för stora slutsatser av sådana undersökningar när de kommer direkt
efter att vallokalerna stängts. Men varför envisas man med att publicera sådana
osäkra undersökningar i TV så fort vallokalerna stängt, när det bara handlar
om att vänta ett par timmar för att få det riktiga resultatet? Är de bara till
för att kunna starta valvakan på TV lite tidigare? Men varför? SVT,
som brukar producera dessa valvakor, är ju inte beroende av reklamintäkter. Handlar
det kanske om att spara pengar genom att man kan fylla en hel kväll med ett
billigt innehåll och ändå hävda att man fyller ett samhällsansvar (när det
egentligen handlar om underhållning, det är bara musiken som fattas).

Med
opinionsundersökningar kan man hävda vad som helst och komma undan med det. I
bästa fall svarar den tillfrågade seriöst på frågan, men det är ofta långt till
det val undersökningen handlar om och det är en sak att svara på vad man skulle rösta på långt innan den faktiska valdagen.
Detta får ju ingen konsekvens. När det är dags att rösta på riktigt så tänker
nog de flesta igenom detta på ett annat sätt. Det handlar om två olika typer av
handlingar som inte är jämförbara. Detta visar sig bland annat genom att de
politiska alternativen oftast närmar sig i opinionen ju närmare valet man
kommer.

Ofta försöker man
förklara förändringar i opinionen med aktuella händelser. Det vore ju
intressantare om man i stället försökte förutspå resultatet av opinionsundersökningen utifrån vad som hänt i samhället under perioden från den
undersökning man jämför med. Risken här skulle vara att man kanske skulle
lockas av att försöka få fram resultat som stämmer överens med ens
förutsägelser för att verka ”duktig”.

Man kan inte heller
bortse från att opinionsundersökningar kan används för att försöka styra
opinionen. Att presentera ett lågt resultat för ett parti kan leda till
mobilisering inom partiet. Ett för högt resultat kan innebära att ett partis väljare
kan känna sig säkra på seger och i stället för att gå och rösta åker och
fiskar. Kan det vara så att det finns politiska intressen bakom
opinionsinstituten?

Sedan finns ju
självklart alla metodologiska problem. Visar undersökningen hur folket skulle
rösta eller finns det brister i mätmetoden. Alla opinionsinstitut viktar till
exempel de små partiernas resultat för att dessa inte ska påverkas för mycket
av slumpvariationer. Olika institut viktar på olika sätt. Hur de gör är
hemligt.

Ja, det finns
mycket intressant att säga om opinionsundersökningar och jag kommer att
återkomma till ämnet längre fram.

Utvecklingen går
framåt! Det är de allra flesta överens om. Jämför vi dagens världsbild med hur
vi såg på världen för 40 år sedan så vet eller tror vi oss veta betydligt mer
om världen i dag än då. Detta gäller både i ett makro- och i ett
mikroperspektiv. Genom bättre teleskop och teleskop utplacerade i rymden,
datorer som kan göra mer avancerade beräkningar och analyser av insamlat data
och sonder som vi skickat iväg till andra planeter har vår kunskap ökat
betydligt om kosmos men detta har samtidigt inneburit att vi förstått att det
finns mycket mer där ute som vi inte förstår. Två exempel är (svart) materia
och (svart) energi som vi inte har en aning om vad det är. Även på mikronivå har vi lärt oss mycket,
framförallt genom de enorma partikelkrossar man byggt där man låta atomer
kollidera i hög hastighet för att se vad som finns inuti dessa. Även här öppnar
sig minst en ny fråga för varje svar man får på en gammal. Inom andra områden, som samhällsvetenskap,
sociologi, kriminologi, psykologi och nationalekonomi, kan man dock knappast hävda
att vi blivit klokare. Om vi hade varit framgångsrika inom dessa områden så
skulle vi inte ha några krig längre, folk generellt sett skulle vara
lyckligare, antalet självmorden färre, antalet med psykiska störningar färre,
alkohol- och drogförbrukningen lägre, vi skulle bruka miljön i förhållande till
vad den tål, brottslighet och fattigdom skulle vara utrotad och vi skulle inte
ha några ekonomiska kriser. Men så är ju knappast fallet. Visst har det blivit
bättre inom vissa områden, brottsligheten i USA har till exempel minskat, men
detta är knappast forskningens förtjänst. Inom vissa områden har det tvärt om
blivit värre, exempelvis vad gäller miljöförstörelsen och rovdriften av naturresurser.
Nu är ju i och för sig dessa områden inte enbart styrda av forskningsresultat,
men om det hade funnits enstämmiga och otvetydiga resultat så skulle troligtvis
dessa ha påverkat utvecklingen på ett mer påtagligt sätt.

Det jag slås av
när jag försöker komma ihåg hur jag som 12-åring såg på världen 1974 och hur
jag utifrån detta trodde att världen skulle se ut efter 40 år, är hur fel jag
hade. För det första så trodde jag och de flesta att man skulle ha åkt med
bemannade sonder till åtminstone Mars. Månen skulle vi ha koloniserat. Bilarna
skulle inte längre köras på bensin. Oljan skulle ha i princip tagit slut och vi
skulle tillverka vår energi på andra miljövänliga sätt. Flygplan skulle
flyga i överljudsfart (Concorde började flyga reguljärt 1976). Det blev inte riktigt så. I stället fick vi
datorer, internet, mobiltelefoner, cd-spelare och I-pod, digitala kameror och
filmkameror, TV- och dataspel, fantastiska filmeffekter med mera, saker vi inte ens kunde fantisera om 1974. Och som sagt en
helt ny världsbild.

Vad jag vill
komma fram till efter detta resonemang är att vi förmodligen inte har en aning
om hur världen kommer att se ut om 40 år. Vi, precis som tidigare generationer,
tror oss kunna se in i framtiden genom att extrapolera det vi idag vet. Vad
historien lärt oss är dock att vi inte kan se in i framtiden. Förmodligen
kommer vi att ha en helt annan värld om 40 år, en värld vi inte har en aning om
hur den kommer att se ut. Detta tycker jag är spännande.

Nu när vi närmar oss valtider så kommer väljaropinionsundersökningarna att stå som spö i backen. Det måste vara en bra affär både för tidningarna som publiserar dem och företagen som utför undersökningarna. Till vilken nytta kan man fråga sig (förutom för tidningarna som kan sälja lösnummer och opinionsföretagen som tjänar enkla stålar). Detta är dock en annan fråga som jag ska diskutera framåt våren. Det lustiga är att det blir så stora nyheter när en ny opinionsundersökning publiseras och så lite uppmärksamhet när två undersökningar samma dag visar helt olika resultat. Tidningen Metro förutspår att valet kommer att bli en rysare med utgångspunkt i sin väljarundersökning (YOUGOV). Den visar att skillnaden mellan blocken har halverats. Aftonbladets undersökning, gjord av United Mind, visar att gapet mellan blocken är större än någonsin. Det lustiga är att man försöker hitta rationella förklaringar på skillnaderna (undersökningsperioderna skiljer sig åt med någon dag), men få om någon, ifrågasätter trovärdigheten för opinionsundersökningar rent generellt. Detta tycker jag borde bli den givna slutsatsen när undersökningar hela tiden visar så olika resultat. Denna gång blev det så uppenbart när två undersökningar publiserades samma dag som visade så olika opinionslägen.

Denne Zlatan upphör aldrig att förvåna. Nu sist raljerade han över
damfotboll och anser sig inte vilja bli jämförd med damfotbollsspelare. Han är
ju så mycket bättre. Och detta kan jag hålla med om, han är självklart mycket
bättre än de bästa kvinnliga fotbollsspelarna, och ingen lär väl heller säga
emot detta. Det är ju att slå in öppna dörrar. Herrfotboll är herrfotboll och
damfotboll är damfotboll och dessa ska inte jämföras med varandra. Detta
värderas ju även i kronor och euro.

Diskussionen började med att svenska fotbollsförbundet skänkte en
personbil till Anders Svensson för lång och trogen tjänst. Klokheten i detta
kan ju i sig ifrågasättas. Ska alla med en lång karriär i landslaget hädanefter
få en bil av Svenska fotbollsförbundet? Men diskussionen som kom upp i
kölvattnet kring denna bil handlade inte om detta utan om varför Therese
Sjögran, som spelat fler landskamper i fotboll än Anders Svensson inte fick
någon bil. Detta menar vissa kan tolkas som att damfotboll värderas lägre än
herrfotboll.

Men åter till Zlatan. Hans raljerande omkring skillnaden mellan
herrfotboll, och då framförallt honom själv, och damfotboll är klantigt. Han
gör sig bara själv impopulär i det enda land där han kan hoppas på att
bibehålla någon som helst status när hans karriär som fotbollsspelare är över.
För Zlatan kommer få svårt att hantera livet efter karriären. Ute i Europa kommer
han inte att bli ihågkommen eftersom han bytt klubbar och länder för många
gånger och därmed inte fått någon förankring någonstans och han har oftast, när
han flyttat vidare, lämnat en bitter eftersmak efter sig. Han har ofta gjort
mycket mål men det är bara i Sverige som vi värderar honom som en av de bästa
fotbollsspelarna. Ute i Europa är han mer betraktad som en duktig
fotbollspelare bland många… Det absoluta toppskiktet har han aldrig tillhört.
Det enda landet som han kan hoppas bli ihågkommen i är i Sverige och då framförallt
för sina insatser i landslaget och det är troligen därför som han fortsätter
spela där även efter misslyckandet med att gå vidare till VM i Brasilien.

Men risken är stor att Zlatan kommer att falla i glömska även i Sverige.
Få kommer att vilja ha med honom att göra på grund av hans överlägsna och raljerande
beteende och attityder. Och vad händer då? Han kanske kan ”köpa” sig
uppmärksamhet under en period för alla pengar han tjänat, men när dessa är
slut? Kommer han då att börja umgås med sina ”gamla” kamrater från
Rosengård och starta upp någon ny ”karriär” med brott och droger?
Hoppas inte det, det vore ju väldigt tragiskt, men jag tror att risken är stor
att det inte kommer att gå så bra för Zlatan när han lägger fotbollsskorna på
hyllan.

Jag har ägnat en del av julhelgen till att läsa en av mina
julklappsböcker, Dan Josefssons ”Mannen som slutade ljuga”. Mycket
intressant och spännande läsning. Jag har tidigare läst Hannes Råstams bok om
fallet Bergwall/Quick och förstår efter att ha läst Josefssons bok varför det
gick så snett. Boken rätade ut det stora frågetecken som Råstams bok lämnade
efter sig; hur kunde så många personer, både åklagare, advokater, poliser och psykologer, kollektivt gå på en lögn som var så uppenbar. Jag ska
här inte närmare gå in på bokens innehåll utan jag ska här fortsätta att
diskutera den tungt vägande förklaringen till att det gick så snett,
sektbildning och varför vårt kritiska tänkande ibland fallerar. Förklaringen är
nämligen att personerna runt utredningen hade en så stark tro på bortträngda minnen
att deras kritiska tänkande sattes ur spel. Till detta, och som var en
förutsättning för detta, fanns en karismatisk ledare som predikade om
bortträngda minnen och som samtliga i utredningsgruppen dyrkade. Det är lätt
att förfasa sig över detta och moralisera över dem som gick vilse men man bör
även se in i sig själv; har jag själv trott på något så starka att mitt
kritiska tänkande påverkats?

Jag har alltid ansett mig vara en kritisk och objektiv betraktare av världen.
Jag trodde till exempel inte på Christer Pettersson som Palmes mördare, och
argumenterade ofta om detta, efter att förundersökningen blev offentlig. Jag
trodde inte heller på ubåtarna på 80-talet. Men vad gäller Bergwall/Quick som
seriemördare gick jag i fällan. Jag trodde på det som åklagare, poliser och
advokater sa, att han hade trängt bort minnet av morden och att förklaringen
till detta var en hemsk uppväxt. Så här i efterhand inser jag att även jag var
troende trots att det fanns kritiska röster i media. Jag har ställt mig själv frågan
varför och har kommit fram till två förklaringar. För det första så var det så
många personer inblandade. Förutom en åklagare så var även Claes Borgström
inblandad som försvarsadvokat. Denne var en person som jag hade stort
företroende för. Sedan var även en forskare från psykologiska institutionen vid
Stockholms universitet inblandad som expert. Samma institution som jag själv
studerat vid och hade positiva erfarenheter från på 1980-talet. Jag hyste även
en mycket stark tro på rättsväsendet i Sverige och i och med att flera olika
domstolar var inblandade så utgick jag ifrån att dessa granskat fallen på ett
ingående och kritiskt sätt. Den andra förklaringen till att jag trodde på det
som anfördes mot Bergwall/Quick var att det stämde överens med det jag redan
trodde på, att sådant som hänt i barndomen påverkar oss resten av livet och att
extrema händelser tidigt livet kan leda till extrema psykiska problem och
beteenden senare i livet. Att barndomen är grunden för våra liv tror jag
fortfarande på, men man måste vara extremt försiktig med att tolka tidiga
minnen. De flesta har normalt sina första minnen från ca 5-6 års ålder och det
är svårt att skilja dessa från sådant som man har fått berättat för sig. Tidigare
minnen är forskningen mycket tveksam till. Att barndomens betydelse för oss
längre fram i livet har blivit en så integrerad del i mitt sätt att tolka beteende
beror till största delen på mina studier vid psykologiska institutionen vid
Stockholms universitet, som åtminstone på 80-talet hade en uttalad
psykodynamisk och psykoanalytisk profil. Från detta var det inte så långt till att även tro på att vi kan tränga bort traumatiska händelse, även som vuxna.

Men vad blir då
min slutats av detta. Jo min slutsats är att det är svårt, kanske omöjligt, att
själv bedöma sin egen objektivitet. Jag tror och tycker självklart att jag idag
betraktar min omvärld och mina medmänniskor på ett objektivt och kritiskt sätt.
Men jag kan själv aldrig bedöma huruvida den grund jag står på när jag tolkar,
bedömer och dömer är korrekt. Det kan mycket väl vara så att jag bygger detta
på något som jag tror på så starkt att jag inte tar in sådant som talar emot
detta. Detta kanske jag får reda på i framtiden eller också kanske jag aldrig
kommer att se detta. Kanske kommer jag att argumentera för något och efterhand
investera prestige i detta som gör det svårt att backa även om jag kommer till
insikt om att jag hade fel. Kanske kommer jag, eller har redan, hamnat där utan
att se detta eftersom det inte fått några allvarliga konsekvenser för någon
annan.

Jag kan inte
annat än tycka synd om de inblandade i Bergwall/Quickfallet för jag kan förstå
hur de hamnade där men detta gör dem inte mindre skyldiga. Det de skulle kunna
göra för att rätta till det de ställt till med litegrann är att erkänna sitt
misstag och be Sture Bergwall om ursäkt.