Jag har ägnat en del av julhelgen till att läsa en av mina
julklappsböcker, Dan Josefssons “Mannen som slutade ljuga”. Mycket
intressant och spännande läsning. Jag har tidigare läst Hannes Råstams bok om
fallet Bergwall/Quick och förstår efter att ha läst Josefssons bok varför det
gick så snett. Boken rätade ut det stora frågetecken som Råstams bok lämnade
efter sig; hur kunde så många personer, både åklagare, advokater, poliser och psykologer, kollektivt gå på en lögn som var så uppenbar. Jag ska
här inte närmare gå in på bokens innehåll utan jag ska här fortsätta att
diskutera den tungt vägande förklaringen till att det gick så snett,
sektbildning och varför vårt kritiska tänkande ibland fallerar. Förklaringen är
nämligen att personerna runt utredningen hade en så stark tro på bortträngda minnen
att deras kritiska tänkande sattes ur spel. Till detta, och som var en
förutsättning för detta, fanns en karismatisk ledare som predikade om
bortträngda minnen och som samtliga i utredningsgruppen dyrkade. Det är lätt
att förfasa sig över detta och moralisera över dem som gick vilse men man bör
även se in i sig själv; har jag själv trott på något så starka att mitt
kritiska tänkande påverkats?

Jag har alltid ansett mig vara en kritisk och objektiv betraktare av världen.
Jag trodde till exempel inte på Christer Pettersson som Palmes mördare, och
argumenterade ofta om detta, efter att förundersökningen blev offentlig. Jag
trodde inte heller på ubåtarna på 80-talet. Men vad gäller Bergwall/Quick som
seriemördare gick jag i fällan. Jag trodde på det som åklagare, poliser och
advokater sa, att han hade trängt bort minnet av morden och att förklaringen
till detta var en hemsk uppväxt. Så här i efterhand inser jag att även jag var
troende trots att det fanns kritiska röster i media. Jag har ställt mig själv frågan
varför och har kommit fram till två förklaringar. För det första så var det så
många personer inblandade. Förutom en åklagare så var även Claes Borgström
inblandad som försvarsadvokat. Denne var en person som jag hade stort
företroende för. Sedan var även en forskare från psykologiska institutionen vid
Stockholms universitet inblandad som expert. Samma institution som jag själv
studerat vid och hade positiva erfarenheter från på 1980-talet. Jag hyste även
en mycket stark tro på rättsväsendet i Sverige och i och med att flera olika
domstolar var inblandade så utgick jag ifrån att dessa granskat fallen på ett
ingående och kritiskt sätt. Den andra förklaringen till att jag trodde på det
som anfördes mot Bergwall/Quick var att det stämde överens med det jag redan
trodde på, att sådant som hänt i barndomen påverkar oss resten av livet och att
extrema händelser tidigt livet kan leda till extrema psykiska problem och
beteenden senare i livet. Att barndomen är grunden för våra liv tror jag
fortfarande på, men man måste vara extremt försiktig med att tolka tidiga
minnen. De flesta har normalt sina första minnen från ca 5-6 års ålder och det
är svårt att skilja dessa från sådant som man har fått berättat för sig. Tidigare
minnen är forskningen mycket tveksam till. Att barndomens betydelse för oss
längre fram i livet har blivit en så integrerad del i mitt sätt att tolka beteende
beror till största delen på mina studier vid psykologiska institutionen vid
Stockholms universitet, som åtminstone på 80-talet hade en uttalad
psykodynamisk och psykoanalytisk profil. Från detta var det inte så långt till att även tro på att vi kan tränga bort traumatiska händelse, även som vuxna.

Men vad blir då
min slutats av detta. Jo min slutsats är att det är svårt, kanske omöjligt, att
själv bedöma sin egen objektivitet. Jag tror och tycker självklart att jag idag
betraktar min omvärld och mina medmänniskor på ett objektivt och kritiskt sätt.
Men jag kan själv aldrig bedöma huruvida den grund jag står på när jag tolkar,
bedömer och dömer är korrekt. Det kan mycket väl vara så att jag bygger detta
på något som jag tror på så starkt att jag inte tar in sådant som talar emot
detta. Detta kanske jag får reda på i framtiden eller också kanske jag aldrig
kommer att se detta. Kanske kommer jag att argumentera för något och efterhand
investera prestige i detta som gör det svårt att backa även om jag kommer till
insikt om att jag hade fel. Kanske kommer jag, eller har redan, hamnat där utan
att se detta eftersom det inte fått några allvarliga konsekvenser för någon
annan.

Jag kan inte
annat än tycka synd om de inblandade i Bergwall/Quickfallet för jag kan förstå
hur de hamnade där men detta gör dem inte mindre skyldiga. Det de skulle kunna
göra för att rätta till det de ställt till med litegrann är att erkänna sitt
misstag och be Sture Bergwall om ursäkt.