Författare: SAM

Vid få tillfällen har jag drabbats av så ambivalenta känslor som när jag
ser Göran Lambertz sprattla på kroken i Thomas Quick/Sture Bergwall-fallet.
Alla, inklusive han själv, vet att han kommer att bli uppdragen i båten, hur
mycket han än kämpar emot. Misstaget han gjorde var att han inte spottade ut
kroken innan han svalt den helt och hållet men framförallt att han
överhuvudtaget fångade betet. Han kan fortfarande spotta ut kroken men han är
nu så allvarligt skadad att han bedömer det som bättre att fortsätta streta
emot och försöka rycka av linan och riskera att dö än att leva allvarligt
skadad och handikappad resten av livet.

Min ambivalens ligger i att jag tycker det är modigt att våga gå emot
strömmen med livet som insats. Bara för att ett antal åklagare och rätt många domare
(förövrigt kollegor till Lambertz) anser att man har fel kan man ju faktiskt ha
rätt. Historien är full av personer som fått upprättelse i efterhand.
Det problematiska i Quick/Bergwall-fallet är att de som hävdar att Quick/Bergwall
är oskyldig har argument som inte bara är uppenbara utan även öppna och möjliga
att granska för var och en. Men det mest problematiska för Lambertz och de
andra som framhärdar att Quick/Bergwall är skyldig till de mord han tidigare erkänt
men sedan tagit tillbaka är att de inte kan presentera några bevis eller
argument för att han skulle vara skyldig. De hävdar hela tiden att det finns stark
bevisning som visar på Quick/Bergwalls skuld men de är dåliga på att presentera
dessa. Och när de visar några av sina bevis är dessa redan avfärdade som bevis
av åklagare och domare.

Lambertz gjorde misstaget att inte göra sitt jobb som Justitiekansler ordentligt, det
vill säga att ta det granskningsarbete han fick i uppdrag att genomföra omkring
Quick/Bergwall-rättegångarna på allvar. Detta får han nu sota för och i stället
för att göra en pudel och erkänna att han gjort fel så försöker han med diverse
juridiska termer och argumentation som knappast tål dagsljus hävda att han har
rätt. Det är rätt jobbigt att se på när Lambertz försöker blockera debatterna
han deltar i genom att aldrig sluta prata och därigenom hindra andra
att komma tilltals.

En annan sak är att vi nog alla, om vi rannsakar oss själva, någon gång
gjort en ”Lambertz”, det vill säga hållit fast vid något med
eftertryck trots att vi vet att vi egentligen har fel. Själv känner jag i alla
fall igen mig i detta. Men mina ”Lambertzar” har inte fått så stora
konsekvenser för mig som de fått för Göran Lambertz. Det händer något med oss när
vi försvarar vår heder. Då kan helt plötsligt varje slag, varje ordväxling ses
som avgörande trots att vi vet att vi har fel och kommer att förlora kriget i
slutändan.

Till slut så undrar jag när Claes Borgströms gärning som Sture Bergwalls/Tomas Quicks
försvarare ska börja granskas mer ingående. Han har nämnts förvånansvärt lite
under den senaste tidens debatt.

Hur kan Jimmy Åkesson tro att Sverigedemokraterna kan vinna röster genom
att tona ner partiets främlingsfientliga politik? Det är ju genom denna politik
som partiet har attraherat väljare och kommit in i riksdagen. I denna fråga är
man konsekvent och följer en tydlig linje som avviker från de övriga
riksdagspartierna. I alla övriga frågor som man försöker profilera sig genom
finns det andra partier som har drivit frågorna under en längre tid och där
frågorna ingår i en mer tydlig kontext och/eller ideologi. Sverigedemokraterna
säger till och med själva att man driver vissa frågor enbart för att locka
väljare. De försöker till exempel locka fler kvinnor genom att ta upp vissa
frågor som de tror ska locka kvinnliga väljare och driver arbetarfrågor som de
tror attraherar Socialdemokraternas väljare. Denna typ av tydligt
”väljarfrieri” tror jag inte väljarna köper. Det är att idiotförklara
väljarna om man tror att man enkelt kan locka dem till sig genom att skräddarsy
politik inom vissa frågor för vissa grupper och vara tydlig med att det är
därför man driver dessa frågor.

Jag tror att om Sverigedemokraterna vill behålla sina platser i
Riksdagen så bör de hålla sig till sin kärnfråga, invandringspolitiken. Där
finns det uppenbarligen relativt många svenskar som delar deras åsikter.

Sverigedemokraternas
politiska idéer kan man ha många åsikter om. Och det har många, en del till den
grad att man försöker stoppa partiets möjligheter att dela med sig av sina
åsikter. Detta är ett allvarligt hot mot demokratin. Vårt demokratiska samhälle
bygger på alla medborgares rätt att rösta i fria val (om de är över 18 år vill
säga) samt att vi ska ha möjlighet att ta del av de olika alternativ som finns
att rösta på. Om någon hindrar oss från att ta del av någon åsikt så begränsar
detta våra möjligheter att välja vilket är allvarligt, någon försöker förhindrar
oss från att få hela den politiska menyn att välja rätt ifrån. Demokratin
bygger på att vi får ha vilka åsikter som helst och får sprida dessa så länge
detta inte innebär att vi begår brott, exempelvis olaga hot eller hets mot
folkgrupp.

De som försöker
förhindra partier från att sprida sina åsikter har även missat en annan viktig
poäng. Det är inte partierna som skapar åsikter och opinioner. Partierna fångar
tvärt om upp åsiktsströmningar som finns i samhället och skapar politiska
program utifrån detta. Om man inte håller med Sverigedemokraterna i deras politik
så är det inte politiken i sig som är problemet utan det faktum att det finns
så många väljare som stödjer partiets idéer.

I ett
vetenskapsprogram på Svt häromdagen diskuterades denna fråga ur ett mer
vetenskapligt perspektiv. Det kan tyckas enkelt att avfärda gud med
vetenskapliga argument, men i själva verket kommer man till slut, inom både
religion och vetenskap, fram till några grundläggande frågor. Vad är universum
och varför ser det ut som det gör.

Det finns ett stort
antal universella fysikaliska naturlagar eller naturkrafter som avgör hur
universum kan se ut. Om någon av dessa skulle se lite annorlunda ut så skulle
inte vi kunna existera. Ett exempel som vi alla känner till är gravitationskraften.
Den har en styrka som är precis lagom stark för att stjärnor och planeter ska
kunna bildas. På elementärpartikelnivå är krafterna precis lagom starka för att
atomer ska bildas och hållas ihop och under vissa omständigheter slås samman
till tyngre atomer. Hade dessa krafter sett lite annorlunda ut hade atomer inte
kunnat bildas och därmed hade universum bara varit en soppa utan möjlighet att
”klimpa ihop sig”. Det verkar från början bara ha funnits någon slags ”ursoppa”
som av någon anledning fått eller givits exakt rätt förutsättningar för att
klumpa ihop sig till det universum vi känner. Att så blivit fallet borde vara
en mikroskopisk chans med tanke på alla alternativa scenarier.

Det är här som vetenskap
och religion har olika förklaringar. De med en religiös förklaringsmodell menar
att det är gud som skapat förutsättningarna för vårt universum, han har
designat detta åt oss. De som inte tror att universum är skapat för oss hittar andra
förklaringar. En som många vetenskapsmän ansluter sig till idag är att det hela
tiden skapas nya universum med olika förutsättningar och att vi lever i det där
förutsättningarna för vår typ av liv är möjligt. Alla andra alternativ finns
eller har funnits eller kommer att finnas.

Båda typerna av
förklaringar väcker dock nya frågor. Om det är gud som ligger bakom, varför har
han skapat alltihop? Och vad fanns före gud fanns, vem skapade gud och vad kommer
att hända när gud dör? De vetenskapliga förklaringarna är inte mycket bättre.
Varför har universum uppstått? Är det en slump eller följer det någon form av
logik. Med det sistnämnda närmar vi oss en religiös förklaring.

En annan
intressant fråga om gud är vad han, om han finns, har för nytta av oss människor.
Om gud är god, har skapat människan och universum och är klok och allsmäktig
och har en plan med allt så undrar jag varför han är så petig med att vi ska
tillbedja honom och att vi inte får tro på några andra gudar. Detta
tillbedjande och fjäskande för gud tyder mer på att gud skapat människan för
att själv bli sedd. Om ingen finns som tillber honom så tappar gud meningen med
sin existens. Han framstår som högst mänsklig. Eller också är all tillbedjan
ett sätt för troende att övertyga sig själva att den ohållbara och ologiska
storyn de vill tro på är sann.

Min inställning är
att gud inte finns, men om han nu skulle finnas så tror jag inte han bryr sig
om ifall jag tror på honom eller ej. Bryr han sig om mig överhuvudtaget så tror
jag han bedömer mig utifrån andra parametrar än om jag tror på honom eller hur
mycket jag tillbett honom.

I går förlorade Sverige den avgörande fotbollsmatchen mot Portugal och
är därför inte kvalificerat att spela i VM-slutspelet i Brasilien nästa sommar. Detta tycker vi svenskar är synd men den övriga fotbollsvärlden applåderar förmodligen resultatet. Portugal är ett mycket bättre fotbollslag som spelar en roligare fotboll än
Sverige. Detta borde i sig vara anledning nog att anse Portugals avancemang som
något positivt. Mer rolig fotboll i VM. Detta kan även ses som rättvist, det
var ingen tvekan om att det bästa laget gick vidare.

Men är idrott rättvis, har alla tävlande och lag samma förutsättningar?
Nej så är det knappast. När det gäller lagidrotter på landslagsnivå så
skiljer sig förutsättningarna mellan olika nationer radikalt. Några av de mest
uppenbara orättvisorna handlar om befolkningsunderlag, klimat och ekonomi. När
Kroatien slog Island i fotboll igår och gick vidare till VM-slutspelet i Brasilien var
detta knappast förvånande. Befolkningsunderlaget på Island är 300 000 personer,
Kroatien har 4,3 miljoner innevånare. Island har med andra ord bara sju
procent av Kroatiens befolkning. Kroatien borde enbart utifrån denna faktor
ha betydligt fler bra fotbollsspelare än Island. Sedan är ju klimatet vid Medelhavet betydligt gynsammare att spela fotboll i än klimatet i norra Atlanten.

Sedan har vi ju ekonomiska orättvisor. Västvärldens
länder har pengar att spendera på att utbilda idrottsmän och idrottskvinnor. Detta har
man inte i u-länderna. I västvärlden har vi råd att hålla oss med proffs och staber med tränare, läkare, massörer och ledare. Dessutom har man tillgång till de
bästa materialen, utrustningarna och träningsförutsättningarna. Detta har man inte i U-länderna.

Sedan finns det ju andra individuella skillnader mellan oss människor
som gör att vissa har fördelar inom vissa idrotter. En av de uppenbara som man
inte kompenserar för är i höjdhopp. Att vara lång i den idrotten är en klar
fördel. Här borde man lägga in hopparens längd som en faktor när man bedömer
prestationen. Att Stefan Holm, som är relativt kort, hoppar högt är en större
prestation än när någon av de andra betydligt längre höjdhopparna hoppar högt.

Så vad vill jag säga med detta? Jo att en fantastisk prestation som någon
idrottsman eller idrottslag gör kanske egentligen inte är så fantastiskt eftersom denne eller detta på ett eller annat sätt kan ha en fördel framför sina medtävlande. Då är
prestationen kanske inte så fantastisk.

När det gäller Sveriges förlust mot Portugal kan vi dock inte skylla denna på på olikheter i befolkningsmängden i de båda länderna. Ländernas befolkningsmängder är relativt lika.

Är Zlatan
världens bästa fotbollsspelare eller ej. Detta är en återkommande fråga när det
börjar bli dags att utse vem som ska få det årliga priset som världens bästa
fotbollsspelare, Ballon d’or. Varje år så tycker vi svenskar att Zlatan borde
få priset. Den övriga ”fotbollsokunniga” omvärlden håller dock aldrig med om detta.
Men vad spelar detta för roll, varför delar man ut detta pris? Att få priset
gör ju i sig inte att vinnaren blir eller är bättre än han var innan
priset delades ut, och framförallt, spelarna som inte fick priset blir ju heller
inte sämre än de var innan de inte fick priset. Priset är ju bara en omröstning
där vissa utvalda får rösta. Varför är vi så beroende av dessa personers
bedömningar och vilken skillnad gör det vad dessa, eller majoriteten av dessa,
tycker?En intressant fråga som jag nog återkommer till längre fram.

Hörde på
nyheterna att man nu tagit fram statistik över antalet hot och misshandelsfall
på Sveriges fängelser. Olika åsikter råder om denna siffra är hög eller inte. Man
tror dock att antalet brott av dessa slag minskat efter de åtgärder man
vidtagit på anstalterna under de senare åren. Men någon statiskt har man inte
på detta. Men jag tycker att diskussionen kommer in på fel spår när man
accepterar att problemet överhuvudtaget existerar. På platser där man själv
inte har valt att vara och som man själv inte kan välja att lämna så borde den
som bestämt att man ska finnas där ha det totala ansvaret för säkerheten för denne. På ett fängelse
borde staten ha det totala ansvaret för internernas säkerhet. Detsamma borde
även gälla för skolelever. Dessa måste befinna sig i skolan vilket borde innebära att kommunen har ansvaret för elevernas säkerhet och trygghet. Utifrån detta resonemang så
handlar det inte om att diskutera nivåer och vara nöjda med att antalet brott
minskar i dessa miljöer utan här handlar det om att brott inte får förekomma
överhuvudtaget och att det är huvudmannen för respektive verksamhet som är
ansvarig för att personer i dessa miljöer är trygga och säkra.

Hörde i morse på
radion om att Folksam har gjort
en ny ranking av börsbolagens arbete med etiska riktlinjer. Exempelvis får två
av börsens största bolag, Ericsson och HM, höga betyg. Resultatet bygger på en
jämförelse mellan bolag om hur de jobbar kring frågor som exempelvis,
mänskliga rättigheter, arbetsvillkor, öppenhet och korruption.

En förklaring till HM:s höga
betyg är företagets snabba reaktionsförmåga när det ”hettar till”, när det kommer skandaler kring
bomull, ull, gåsfjädrar eller vad det än är, då är man väldigt snabb på att ta
tag i problemet, rapportera tillbaka till aktieägarna och också verifiera att
man har gjort det man säger att man ska göra.

Och detta låter ju lovvärt, men HM har flera gånger kritiserats för
att utnyttja lågavlönade textilarbetare och att de har sin
produktionsverksamhet förlagd i låglöneländer med arbetskraft till svältlöner
är ju själva fundamentet till företagets höga vinster.

Men detta är inget specifikt
för HM. Detta företag måste göra som andra klädföretag, sälja sina produkter och det som säljer är det som är billigt och det som är billigt får inte kosta
mycket att tillverka (alla större klädföretag, exempelvis Kapp Ahl och HQ, agerar mer eller mindre på samma sätt). Detta styrs av oss konsumenter. Vi köper det som är
billigt. Vi frågar inte efter, och vill egentligen inte veta, hur och under
vilka omständigheter som kläderna vi köper blivit producerade. Men ibland blir
vi påminda genom någon skandal i media och då kräver vi att något görs åt det
omoraliska som uppdagats. Och här har HM hittat ett smart sätt att agera, att
ta itu med det oundvikliga på ett resolut och direkt sätt. På detta sätt skapar
man sig en etisk profil som inte behöver krocka med deras vinstintresse. Man
tar itu med det uppenbara. Man fortsätter med ”business as
usual” fram tills någon upptäcker
vad man håller på med för utan slavarbetare så skulle man inte kunna sälja
några kläder alls, de skulle vara för dyra. Denna etiska profil som strategin
ger kan till och med skapa en konkurnsfördel för vi konsumenter vill ju trots
allt känna att vi inte utnytjar männsikor i tredjevärlden.

Men det vore ju fel att anklaga
företagen för detta förhållande för det är ju vi
konsumenter som styr utbudet. För de flesta av oss är priset på en vara
centralt. Etiska överväganden väger oftast mycket lätt.Vi vill helt enkelt
maximera antalet produkter och tjänster som vi kan få för våra löner och
företagen anpassar sig till detta. Detta gäller allt från kläder och mat till
restaurangbesök och besök hos frisören. När det gäller kläder så hjälper
företag som HM oss att kunna konsumera billigt med gott samvete genom sin till
synes etiska profil.