Vid få tillfällen har jag drabbats av så ambivalenta känslor som när jag
ser Göran Lambertz sprattla på kroken i Thomas Quick/Sture Bergwall-fallet.
Alla, inklusive han själv, vet att han kommer att bli uppdragen i båten, hur
mycket han än kämpar emot. Misstaget han gjorde var att han inte spottade ut
kroken innan han svalt den helt och hållet men framförallt att han
överhuvudtaget fångade betet. Han kan fortfarande spotta ut kroken men han är
nu så allvarligt skadad att han bedömer det som bättre att fortsätta streta
emot och försöka rycka av linan och riskera att dö än att leva allvarligt
skadad och handikappad resten av livet.

Min ambivalens ligger i att jag tycker det är modigt att våga gå emot
strömmen med livet som insats. Bara för att ett antal åklagare och rätt många domare
(förövrigt kollegor till Lambertz) anser att man har fel kan man ju faktiskt ha
rätt. Historien är full av personer som fått upprättelse i efterhand.
Det problematiska i Quick/Bergwall-fallet är att de som hävdar att Quick/Bergwall
är oskyldig har argument som inte bara är uppenbara utan även öppna och möjliga
att granska för var och en. Men det mest problematiska för Lambertz och de
andra som framhärdar att Quick/Bergwall är skyldig till de mord han tidigare erkänt
men sedan tagit tillbaka är att de inte kan presentera några bevis eller
argument för att han skulle vara skyldig. De hävdar hela tiden att det finns stark
bevisning som visar på Quick/Bergwalls skuld men de är dåliga på att presentera
dessa. Och när de visar några av sina bevis är dessa redan avfärdade som bevis
av åklagare och domare.

Lambertz gjorde misstaget att inte göra sitt jobb som Justitiekansler ordentligt, det
vill säga att ta det granskningsarbete han fick i uppdrag att genomföra omkring
Quick/Bergwall-rättegångarna på allvar. Detta får han nu sota för och i stället
för att göra en pudel och erkänna att han gjort fel så försöker han med diverse
juridiska termer och argumentation som knappast tål dagsljus hävda att han har
rätt. Det är rätt jobbigt att se på när Lambertz försöker blockera debatterna
han deltar i genom att aldrig sluta prata och därigenom hindra andra
att komma tilltals.

En annan sak är att vi nog alla, om vi rannsakar oss själva, någon gång
gjort en “Lambertz”, det vill säga hållit fast vid något med
eftertryck trots att vi vet att vi egentligen har fel. Själv känner jag i alla
fall igen mig i detta. Men mina “Lambertzar” har inte fått så stora
konsekvenser för mig som de fått för Göran Lambertz. Det händer något med oss när
vi försvarar vår heder. Då kan helt plötsligt varje slag, varje ordväxling ses
som avgörande trots att vi vet att vi har fel och kommer att förlora kriget i
slutändan.

Till slut så undrar jag när Claes Borgströms gärning som Sture Bergwalls/Tomas Quicks
försvarare ska börja granskas mer ingående. Han har nämnts förvånansvärt lite
under den senaste tidens debatt.