Kategori: Om livet och döden

  • James Webbs discoverys

    On Christmas Day last year (2021), I sat in front of my computer and watched the Ariane-5 rocket lift the new space telescope, James Webb, up into the sky. My biggest concern at the time was that something would happen to the rocket that would destroy this, perhaps the most exciting, journey for humanity. But everything went well, and the James Webb telescope will start delivering a new image of the universe in the summer of 2022, when it is cooled and pre-calibrated. Perhaps we will understand how the universe was created? Perhaps we will be able to observe traces of life out in the universe? Perhaps we will be able to see planets around other stars? Perhaps we will see something completely unexpected, something we not have even been able to imagine so far?

    The summer of 2022 could be one of the great moments in human history. But what happened? A murderer and successful thief, with nuclear weapons in his hand, decides to invade his neighboring country with disastrous consequences as a result, both from a human point of view for the population of the attacked country but also maybe from a more existential perspective. We may never be able to see the answers of the mysteries of the universe that now soon are within our reach. Perhaps the answers will remain out there, far beyond the moon’s orbit around the Earth, inaccessible to humanity.    

    What if the answers remain out there just because of that a coward dictator would rather sacrifice humanity than be deposed, exposed as a criminal and humiliated, or maybe executed? What if we end up being ”almost there” and, at the height of human civilization, being replaced by another species, maybe the octopuses, just as the mammals once replaced the dinosaurs?              

  • This is the End

    There cannot be a meaning of life, there cannot be a goal in existence, there cannot be a purpose to the world. No fantasy or dream can create a meaning, a goal, or a purpose, but we never stop searching because the search keeps us alive. 

    How can anyone see meaning in atrocities and wars, how can anyone see meaning in cruelty? How can anyone see the meaning in eternal life when eternal life should become an eternal punishment?

    The fact is, the earth and even the universe will perish, no trace will consist of us, our existence or a good.  

    A person’s life is unpredictably short. Without us noticing, it’s over, I can only see the end of others. Every second is one second closer to the end, every second is a lost second. But what I do with my seconds doesn’t matter as every second is just as meaningless or meaningful no matter what I fill it with.

    But this annoys me because I am curious about the future, what will happen to humanity, what will happen to my children and perhaps subsequent generations, what will mankind come to know about the universe. I want to know! but this will be a secret to me.

  • Hjältar och hjältar

    Den mest hjältemodiga bragder jag hört talas om är när Emma Schols 2019 räddade sina barn ur sitt brinnande hus. Att trotsa den outhärdliga smärta hon måste känt när hon gick tillbaka in i huset för att rädda sina barn och att inte ge upp trots att hon måste ha utgått ifrån att hon skulle dö, är något som är svårt att förstå. Att sätta andras liv före sitt eget, på riktigt, händer inte så ofta. Att få höra denna fantastiska kvinna berätta, lugnt och sakligt, i Carina Bergfelts ”talkshow” den 14 januari 2022 var magiskt. Denna kvinna kommer alltid att vara min största hjälte.

    Otur för de övriga medverkande i ”talkshowen” denna gång dock, att det var just i detta program de fick vara med. Deras berättelser och problem kändes i jämförelse rätt banala. Emmas typ av hjältedåd väcker även ångest i oss andra, skulle vi handla på samma sätt som hon? Det vill vi nog inte behöva få reda på. De övriga medverkande i programmet såg lite bleka ut och Lill-babs döttrar ville förminska detta till att detta var något som nog alla mammor skulle göra för sina barn…    

  • Tiden – som bara går

    Tiden
    går och nu är det snart nytt år. Den biologiska klockan tickar
    fram ytterligare ett snäpp. Vad ska man hitta på med den tid som är
    kvar innan klockan stannar för gott? Det oåterkalleliga slutet
    närmar sig för mig liksom för alla andra. Vad vill jag? Har ingen
    aning. Egentligen vill jag nog göra så lite som möjligt. Sluta med
    allt det meningslösa tidsfördriv som livet består av, en del
    meningslösheter för att få pengar till att kunna göra andra
    meningslösa saker med. Rensa i rabatten för att ge kraft till några
    enstaka blommor som ska växa sig vackra och ståtliga innan de dör.
    Problemet är bara att veta vilka av de små gröna skotten som bör
    sparas och vilka som bör rensas bort. Det är ofta omöjligt att se
    på de små bladen vilka som är värda att bevara och vilka som
    kommer att växa upp och blir tistlar. Kommer 2017 att bringa någon
    klarhet i detta? Egentligen är detta inte någon fråga eftersom det
    alltid är upp till en själva att bringa klarhet i ens eget liv.
    Frågan man bör ställa är om man vill ha förändring. Ibland är
    det enklare att bara fortsätta, förändring kan ta mer än det ger.
    I slutändan kanske det inte spelar någon roll om man sparar en
    vacker blomma eller en tistel eller om man helt struntar i att rensa
    i rabatten. Allt det som växer upp blir ändå tillslut till mull.

  • Världen tillhör de unga

    Can´t predict the future

    Can´t forget the past

    Feels like any moment

    Could be the last

    Dessa enkla textrader har följt mig i
    snart 30 år. De har betytt oerhört mycket för mig med sin klara
    och vackra beskrivning av den känsla av hopp, ångest och fasa vi
    alla lever med. Att jag fortfarande grips av dessa rader beror inte
    enbart på dessa ord i sig utan även på den betydelse de får för
    mig tillsammans med den övriga texten, musiken och framförandet i
    låten ”Showdown At Big Sky”. Artisten som skrivit och sjunger
    låten är Robbie Robertson och finns på hans debutskiva som
    soloartist från 1987. Även om låten inte direkt är skriven för
    Richard Manuel, hans förra bandkollega i The Band som tog sitt liv
    strax innan Robbie spelade in skivan och som han tillägnade en annan
    låt på skivan, så tror jag att han hade dennes död som fond när
    han sjöng in låten, och förmodligen även för de övriga låtarna
    på skivan. Man får gå, tycker jag, till Bob Dylans och Van
    Morrisons bästa stunder för att hitta den känsla och inlevelse som
    Robbie Robertson visar upp här.

    Att jag skriver om denna skiva just
    idag beror på att jag råkade plocka fram denna CD när jag letade
    efter något ”nytt” att lyssna på i bilen. Det var några år
    sedan jag lyssnade på den men jag kan konstatera att den fortfarande
    ligger på min egen topp 10-lista över favoriter. En annan anledning
    till att dessa rader griper tag i mig lite extra just nu är de
    skolavslutningar och studentmottagningar jag har nöjet att gå på
    under denna vecka. Alla dessa ungdomar som står i början av något
    stort, med så mycket okänd tid kvar att leva. Världen tillhör de
    unga.

  • The new life start here

    Kom häromdagen att tänka på The Waterboys och deras låt ”The New Life” från skivan ”Dream harder” från 1993. En mycket bra låt med en enkel och tänkvärd text som kan tolkas på olika sätt. Jag väljer tolkningen att Mike Scott (som skrivit låten) vill säga att det är upp till mig själv att ta tillvara på min tid här på jorden. Det finns ingen ursäkt att slösa bort detta det värdefullaste som finns. Här kommer texten:

    ”The New Life”

    I’ve burned my bridges
    And I’m free
    at last
    All my chains are
    In the past
    The new life starts
    here

    The day is wide open
    The sky is blue
    The world is a
    miracle
    And so are you
    The new life starts here

    My
    papers arrived
    Stamped and complete
    All previous dispatches

    Are obsolete
    The new life starts here

    I can see my way
    so clear
    Rejoice for…
    The new life starts here

    There’s
    a war in the Gulf
    But it ain’t in my head
    I just declared a
    state of
    Peace instead
    The new life starts here

    (Tempters
    and tricksters
    Banging at my door
    I’m not fighting with
    them
    Anymore
    The new life starts here

    Generals,
    Presidents
    How do you do?
    I can make it with or
    Without
    you
    The new life starts here

    I can see my way so clear

    Rejoice for…
    The new life starts here

    Are you under
    the Mercy?
    Are you under attack?
    Are you going forward?
    Are
    you going back?
    The new life starts here

    (Are you coming to
    grips?
    Are you coming apart?
    Are you listening to fear?
    Or
    to your heart?
    The new life starts here

    Are you building
    heaven
    Or are you building hell?
    When that great day comes
    Will
    you be able to tell?
    The new life starts here)

    Citizen,
    criminal, child
    Woman or man
    The keys to the Kingdom
    Are in
    your own hands
    The new life starts here

    Mock the devil

    Make him sweat!
    He hasn’t won
    The battle yet
    The new
    life starts here

    A whole new age in seven more years
    A
    brave new age in ten more years
    Rejoice for…
    The new life
    starts here

  • Sisyfos

    Jag gillar historien om Sisyfos
    som metafor över våra meningslösa liv. Legenden om Sisyfos handlar om en
    människa i den grekiska mytologins värld om retade upp överguden Zeus och blev dömd
    att i dödsguden Hades rikes djupaste grotta knuffa ett stenblock uppför en kulle.
    Om han lyckas med att knuffa stenblocken upp till kullens topp ska han bli
    fri. Men varje gång han lyckas baxa stenblocket ända upp till toppen så
    ramlar det ner på andra sidan och han får börja om igen.

    Meningslöst arbete som aldrig
    tar slut brukar utifrån denna berättelse kallas Sisyfosarbete. Sisyfos lyckades
    dock besegra Zeus genom att han börjar tycka om arbetet med att baxa stenblocket.
    Om man gillar det man gör så kan det inte vara ett straff, även om det handlar
    om ett till synes meningslöst baxande av stenblock.

    Historien handlar egentligen om
    att finna sig i sitt öde eller om att välja och ta ansvar för sitt liv om man
    tolkar berättelsen utifrån ett existentialistiskt perspektiv. Livet i sig,
    liksom Sisyfos baxande av stenblocket, har inget värde. Vi måste själva fylla
    våra liv med värde och mening, annars blir livet ett evigt meningslöst och
    plågsamt baxande av stenblock. Vi kan själva välja att försöka se livet positivt
    och inte fokusera på det negativa, se glaset som halvfullt… Om vi inte kan
    fylla livet med mening så är vi skyldig att försöka förändra det, för till
    skillnad mot Sisyfos har vi ofta möjlighet att välja hur vi vill leva våra liv
    (om vi nu har några fria val, men det är en annan fråga).

  • Erkännande

    Jag har varit inne på detta i flera inlägg tidigare
    i denna blogg och på min hemsida, men det tål att upprepas och förtydligas –
    Livet är en ständig kamp efter bekräftelse och ett evigt sökande efter erkännande.
    Det jag gör, det gör jag med en publik i åtanke, utan denna publik kan jag inte
    existera. Min tolkning av andras signaler utgör grunden för mitt handlande. Våra
    inre ”bekräftelsevärldar” utgör det vi betecknar som personlighet. Hur denna ser
    ut vet bara var och en själv. Allas våra sammantagna behov av bekräftelse och
    erkännande utgör sedan grunden för det samhälle vi lever i. Dessa intressanta resonemang
    faller jag tillbaka i med jämna mellanrum då jag åter läst någon del i den
    tyske socialfilosofen Axel Honneth mycket intressanta bok ”Erkännande”. En bok som
    jag rekommenderar om du är intresserad av en teori om både grundläggande
    drivkrafter på individnivå och samhällsnivå.