Jag gillar historien om Sisyfos
som metafor över våra meningslösa liv. Legenden om Sisyfos handlar om en
människa i den grekiska mytologins värld om retade upp överguden Zeus och blev dömd
att i dödsguden Hades rikes djupaste grotta knuffa ett stenblock uppför en kulle.
Om han lyckas med att knuffa stenblocken upp till kullens topp ska han bli
fri. Men varje gång han lyckas baxa stenblocket ända upp till toppen så
ramlar det ner på andra sidan och han får börja om igen.

Meningslöst arbete som aldrig
tar slut brukar utifrån denna berättelse kallas Sisyfosarbete. Sisyfos lyckades
dock besegra Zeus genom att han börjar tycka om arbetet med att baxa stenblocket.
Om man gillar det man gör så kan det inte vara ett straff, även om det handlar
om ett till synes meningslöst baxande av stenblock.

Historien handlar egentligen om
att finna sig i sitt öde eller om att välja och ta ansvar för sitt liv om man
tolkar berättelsen utifrån ett existentialistiskt perspektiv. Livet i sig,
liksom Sisyfos baxande av stenblocket, har inget värde. Vi måste själva fylla
våra liv med värde och mening, annars blir livet ett evigt meningslöst och
plågsamt baxande av stenblock. Vi kan själva välja att försöka se livet positivt
och inte fokusera på det negativa, se glaset som halvfullt… Om vi inte kan
fylla livet med mening så är vi skyldig att försöka förändra det, för till
skillnad mot Sisyfos har vi ofta möjlighet att välja hur vi vill leva våra liv
(om vi nu har några fria val, men det är en annan fråga).