Can´t predict the future

Can´t forget the past

Feels like any moment

Could be the last

Dessa enkla textrader har följt mig i
snart 30 år. De har betytt oerhört mycket för mig med sin klara
och vackra beskrivning av den känsla av hopp, ångest och fasa vi
alla lever med. Att jag fortfarande grips av dessa rader beror inte
enbart på dessa ord i sig utan även på den betydelse de får för
mig tillsammans med den övriga texten, musiken och framförandet i
låten ”Showdown At Big Sky”. Artisten som skrivit och sjunger
låten är Robbie Robertson och finns på hans debutskiva som
soloartist från 1987. Även om låten inte direkt är skriven för
Richard Manuel, hans förra bandkollega i The Band som tog sitt liv
strax innan Robbie spelade in skivan och som han tillägnade en annan
låt på skivan, så tror jag att han hade dennes död som fond när
han sjöng in låten, och förmodligen även för de övriga låtarna
på skivan. Man får gå, tycker jag, till Bob Dylans och Van
Morrisons bästa stunder för att hitta den känsla och inlevelse som
Robbie Robertson visar upp här.

Att jag skriver om denna skiva just
idag beror på att jag råkade plocka fram denna CD när jag letade
efter något ”nytt” att lyssna på i bilen. Det var några år
sedan jag lyssnade på den men jag kan konstatera att den fortfarande
ligger på min egen topp 10-lista över favoriter. En annan anledning
till att dessa rader griper tag i mig lite extra just nu är de
skolavslutningar och studentmottagningar jag har nöjet att gå på
under denna vecka. Alla dessa ungdomar som står i början av något
stort, med så mycket okänd tid kvar att leva. Världen tillhör de
unga.