Kategori: Om inrikespolitik

Hur många orkar se på partiledardebatter på tv nuförtiden och vilket syfte fyller dessa, egentligen? En partiledardebatt är som att se en dålig pjäs med undermåligt manus och urusla skådespelare. Ibland blir det lite roligt och man kan skratta åt eländet, ibland blir det obehagligt för att de usla skådespelarna eller de roller dessa spelar, är osympatiska. Ibland blir det bara tråkigt… Manuset som de dåliga skådespelarna läser upp är förutsägbart och beskriver polariserade och förenklade bilder av verkligheten där all komplexitet i tillvaron slipats bort. Karaktärerna framstår som patologiskt omnipotenta med borderlinedrag.  Alla roller är alltid övertygade om sin egen förträfflighet, att man alltid har rätt och att man alltid har lösningar på alla problem i världen. De flesta av medspelarna beskylls däremot för att alltid ha helt fel och vara inkompetenta. Det måste dock erkännas att det finns viss klasskillnad bland skådisarna… Men det hela slutar alltid med att publiken går ifrån pjäsen utan att ha tillförts någon ny information, nytt perspektiv på tillvaron eller en ökad kunskap, och med en känsla av att ha blivit lurad på några timmar av sina liv. Det vi vill höra, och det vi alla innerst inne vet, är att världen är komplex, att man kan se problem utifrån olika synvinklar och att de enkla lösningar på problem som pjäsen försöker lura oss att tro existerar, bara är illusioner.

Jag beundrar politiker som handla utan tanke på egen personlig vinning. Politiker med integritet. En politiker som helt otippat uppvisar en sådan styrka är den moderate partiledaren Ulf Kristersson. Att liera sig med ett parti som helt klart vill skicka ut hans adoptivbarn ur Sverige så snart det är möjligt eftersom dessa, enligt deras sätt att se det, inte är svenskar, innebär att han sätter sina politiska preferenser och ideologi före sina barn.

Ytterligare en politiker som definitivt handlar utan tanke på sig själv är Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Hon vill samarbeta med Sverigedemokraterna trots att hon rimligtvis bör inse att hon tillhör den grupp som Sverigedemokraterna först av alla vill kasta ut ur landet om de får makten. Hon sätter därmed sina politiska principer före sig själv. 

Eller är dessa båda partiledare bara oerhört maktkåta, korkade eller naiva och hoppas att det ska gå att manövrera ut eller ”tämja” Sverigedemokraterna, bara de får komma till makten? Det är här lätt att dra paralleller med nazisternas maktövertagande 1933 i Tyskland då presidenten Hindenburg hoppades att Hitler och nazisterna skull går att kontrollera och styras om de bara släpptes in i regeringen.    

Efter nästan tio år på posten som Socialdemokraternas partiordförande och som statsminister i sju år avgår nu Stefan Löfven från dessa båda poster. Media har fyllt med inlägg om vad han lyckats uträtta under dessa år, om han varit en bra statsminister och om huruvida han varit en god Socialdemokrat. De mer positiva åsikterna har varit att han varit en skicklig maktspelare som sätter socialdemokratiskt regeringsinnehav före allt annat, de mer negativa att han varit en relativt svag statsminister som inte fått mycket lite uträttat och att han ”sålt ut” de socialdemokratiska idealen.

Det som förvånar mig mest är dock att så få debattörer lyckas, eller väljer att, sätta in de senaste sju åren i den något vidare och självklara kontexten. Efter de båda senaste valen har det inte funnits underlag i riksdagen för en majoritetsregering vilket lett till att kompromisser och begränsningar i en regerings möjligheter att föra sin egen politik varit begränsad. Efter förra valet tog det många månader att skapa en politisk kompromiss som kunde leda till att Sverige kunde få en regering. Lösningen gjorde tyvärr att ingen blev riktigt nöjd, något som oftast är kostnaden vid kompromisser. Men vad hade alternativet varit? Extraval och kanske samma situation igen. Under dessa omständigheter kan självklart inte Socialdemokraterna driva den politik som de själva tycker är bäst för Sverige.  När sedan oppositionen på alla sätt försöker sätta käppar i hjulet för regeringen och inte ens försöker vara konstruktiva när de egentligen vill samma saker som regeringen och detta i en kontext där de själva inte kan ta över styret av Sverige och ta ansvar för sina idéer, blir det självklart svår att nå resultat.

Jag ser det som att Socialdemokraterna och Stefan Löfven har agerat utifrån Sveriges bästa, inte till sitt partis bästa. Man har varit tvungen att ge upp mycket av sina ideologiska mål vilket har kostat dem många väljare men man har gjort detta för att alternativet har setts som än betydligt värre, ett land i kaos. Oppositionen har däremot agerat utifrån en längtan att komma i regeringsställning och deras agerande framstår mer som att de vill detta för sin egen skull, inte för Sveriges skull.

Jag tänker på Stefan Löfven som en snäll och klok pappa som har behandlat sina meningsmotståndare som oförståndiga barn som inte förstår sitt eget bästa.

Han har låtit barnen kivas och bråka, så som barn alltid gör, men tar hand och värnar om familjen utifrån dess bästa. Barn vill ju alltid opponera sig och ta över sina föräldrars roll. En klok förälder inser detta men agerar på ett sätt som gör att barnen inte gör sig själva allt för stor skada.  

Nästa ställföreträdande förälder (socialdemokratisk partiordförande och statsminister under många är, tror jag) kommer nog att hantera barnen på ett strängare sätt vilket kan komma att leda till att flera av dem nu äntligen flyttar hemifrån.   

Ända från att valresultatet var färdigräknat
stod det klart att allt skulle falla tillbaka på Centerpartiet om huruvida vi
skulle få en regering eller ej. Detta parti är och har hela tiden varit det verkliga
vågmästarpartiet, inte Sverigedemokraterna. Utifrån de uttalanden före valet
som Centerpartiet gjorde så stod det klart att de inte skulle acceptera en
regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet. Denna
inställning har de även hållit fast vid efter valet. Men det finns inte, och
har aldrig funnits, något realistiskt alternativ som inte innefattar ett stöd eller passivt stöd av Sverigedemokraterna (för en konservativ/alliansregering) eller av Vänsterpartiet
(för en rödgrön/mittenregering). Det är bara att använda enkel matte… Och självklart skulle inget av dessa
partier släppa fram ett regeringsalternativ om de inte får igenom delar av sin
politik, detta vore ju ett svek mot väljarna. Moderaterna och Kristdemokraterna
släppte relativt snabbt in Sverigedemokraterna som en acceptabel del av ett
regeringsunderlag trots att de före valet sa att de inte skulle göra detta,
Centerpartiet och Liberalerna håller dock fast vid vad de från början sa vilket
jag tycker hedrar dem. Vad vi sett under hösten har varit ett spel, alla utom
Moderaterna och Kristdemokraterna har gjort exakt vad man från början har sagt.
Att överge sin partisjäl, sina grundläggande värderingar, är inget som man ska göra,
man har ju blivit politiker, förhoppningsvis, för att man tror på något som man
tror skapar ett bättre samhälle. Jag
tror att vi går mot ett extraval, det finns helt enkelt ingen lösning, och
detta är något som jag tror alla fattar, inklusive talmannen.

Jag har slutat titta på politiska
debatter och utfrågningar av politiker på tv. Jag får ofta är
obehaglig känsla av att lyssna på dagens politiker och de hjälper
mig inte heller att förstå vad de politiska partierna står för
eller hur deras vision om ett bra samhälle ser ut eller för den
delen vad ett bra samhälle utifrån deras perspektiv är för något.
Politikerna är tränade av samma konsulter och följer samma
strategi, att alltid hålla en lång inövad monolog om sin egen
förträfflighet och motståndarnas dumhet innan de levererar något
som kan, oftast avlägset, liknas vid ett svar på en fråga. De tar
kontrollen över tiden vid utfrågningar och tar därmed initiativet
från journalisten eller debattledaren och bestämmer därmed vad som
hinner avhandlas. Politikerna fokuserar dessutom oftast på andra
partiers politik än på att förklara vad deras egen politik går ut
på, ofta med en obehagligt aggressiv ton. Debatternas funktion idag
är mer som underhållning eller som tävling, något som understryks
av att de ofta recenseras i termer av vem som vann, vem som var bäst,
roligast eller som gick bäst hem i stugorna. Fokus ligger sällan på
innehållet i vad man sagt.

Jag saknar en annan typ av politiska
utfrågningar. Program där partiledarna frågas ut av duktiga
programledare där fokus handlar om partiernas grundläggande
idévärld, deras grundläggande ideologi. Hur ser man på människans
ansvar för handlingar, hur ser man på samhällets roll vs
individen, vad menar man att syftet med straff är, hur förklarar
man att vissa är rika och vissa är fattiga och anser man att detta
är rätt och i så fall på vilken grund, vilket är partiets
idealsamhälle och hur vill man nå detta. Programledaren ska vara
kapabel att resonera kring dessa frågor så att det blir ett samtal
där vi tittare kan förstå vad partiet står för. Det ska i
programmet vara förbjudet att prata om andra partier, man får bara
fokusera på vad man själv vill nå. Idéerna ska så att säga stå
på egna ben och inte stöttas upp av negationer av andras förslag
och idéer. Det behövs även tydliga regler att politikerna måste
hålla sig till ämnet och frågorna, kanske något tydligt
poängsystem där denna förmåga bedöms? Jag tror rent generellt
att politiker behöver fås att förstå att deras ”smarta” och
uttänkta mediala strategi är genomskådad och inte längre
fungerar. Att de bara irriterar publiken.

En
allt viktigare del av de politiska partiernas verksamhet har blivit
den så kallade krishanteringen, vilket i praktiken är att på ett
snyggt sätt försöker slätar över misstag och pinsamheter och
helst leda bort uppmärksamheten från det som gått galet. Om vi
medborgare inte låter oss luras av detta så kan man, som
Miljöpartiet nyligen gjorde i samband med personskandalerna under
våren 2016, skylla på att man misslyckats med just denna
krishantering när opinionssiffrorna viker. Det är fortfarande inte
själva sakfrågan som är det viktiga, inte det faktum att man från
början gjort något som varit tvivelaktigt, utan det viktiga är att
man inte lyckats förklara bort det pinsamma och klantiga på ett
övertygande sätt.

Att
de båda språkrören för partiet sedan i Svt:s Agenda (15 maj)
konstant vägrar att svara på frågor och i stället försöker
filibustra intervjuen och konstant prata om annat än det som
intervjuaren frågade om leder mina tankar till att pariet borde byta
mediakonsulter.

Språkrören
tror att de är smarta politiker när de följer en uppgjord
mediastrategi som de lärt sig av dessa mediakonsulter men i själva
verket blir de bara obehagliga politiker som undvika att ge svar på
de sakfrågor som journalisten ställer och som vi tittare har all
rätt att få svar på.

Från
början skulle Miljöpartiets företrädare representera en ny och
annorlunda typ av politiker. De nuvarande språkrören representerar
dock tyvärr en helt “normal” typ av mediatränade
brojlerpolitiker.

För att jag ska förstå politik och
politiker ser jag partier som företag och politiker och tjänstemän
knutna till dessa som anställda eller ägare. De anställdas och
ägarnas intresse är att få behålla sina jobb och att tjäna så
mycket pengar som möjligt. Ideologier och politiska program är bara
ett sätt att locka ”kunder”, det vill säga väljare. Ju fler
väljare, desto större intäckter från staten, desto högre löner
och desto fler anställda.

Detta tycker jag dock är demokrati!
Partierna anpassar sig efter väljarnas önskemål, inte av
ialtroistiska skäl utan av helt andra, men konsekvensen blir att vi
får partier som företräder väljarnas intressen eftersom partierna
behöver väljarna. SD hittade en bortglömd del av väljaropinionen
som nu fått ett parti som företräder dem. Väljarna ska altså
inte ses som förledda eller lurade av partierna, utan partierna ska
ses som sökare efter vad väljarna vill ha och anpassar sin politik
därefter. Kristdemokaraterna med Ebba Buch Thot i spetsen är ett
mycket tydligt exempel på detta. De skjuter ut ett antal olika
förslag och hoppas att väljarna ska nappa på något av dessa och
kanske därmed hålla partiet kvar i riksdagen.

Jag tycker inte företrädare för
partierna behöver hyckla med detta, vem kräver att just dessa
medborgare inte ska tänka på sina egna intressen i första hand.
Mitt resonemang grundar sig, som du säkert redan förstått, på en
grundsyn att vi alla i varje situation försöker maximera nyttan för
oss själva.

Nog verkar det som ett mysterium att
Sverigedemokraterna fick så många röster i senaste valet och att
antalet som sympatiserar med partiet ser ut att ha ökat efter valet.
Med de företrädare som partiet har så borde rimligen andelen som
stödjer partiet minska. Har man företrädare som hotar med järnrör,
som uttalar sig både ointelligent och otrevligt och som till och med
avslöjas med rena lögner så borde rimligen många väljarna dra
öronen åt sig. Få skulle, tror jag, på allvar vilja att dessa
personer leder vårt land.

Anledningen till att de fortfarande har
så stort stöd tror jag beror på att man inte bryr sig om
företrädarna utan att man röstar på den ideologi som partiet
företräder och som rasism och invandringsfientlighet är en
konsekvens av. Det som jag tror attraherar människor att rösta på
partiet handlar om vår rädsla för förändring och drömmen om
något ursprungligt och tryggt. En utopisk värld som aldrig funnits
och som vi därför aldrig kan hitta tillbaka till. Många upplever
sig som utanför och otrygga i samhället idag och tror att lösningen
på detta är att hitta tillbaka till något där de blir sedda,
uppskattade och omtyckta. Ett sådant samhälle består bara av
personer som är lika och som ”förstår” varandra, det vill säga
inga som är ”annorlunda”. Förändring innebär det motsatta för
dessa männiksor, de hamnar än mer utanför.

Man bryr sig därför inte om
företrädarna utan röstar på ideologin. Andra partier försöker
nu närma sig Sverigedemokraternas invandringspolitik för att öka
sin popularitet i opinionen. Men dessa förstår inte att
invandringspolitiken bara är en del i något större för SD:s
väljare, invandringspolitiken är ett medel för att uppnå ett
annat samhälle. Därför tror jag att SD kommer att vara en central
del i svensk politik under en lång tid eftersom europa och Sverige
står inför stora förändringar framöver.

Hotet mot SD i framtiden tror jag
främst kommer innifrån genom att man försöker anpassa sig till de
mer etablerade partierna för att därigenom försöka växa ännu
mer. Då tror jag att deras kärnväljare överger partiet och man
får svårt att ta nya från de övriga partierna. Hotet utifrån är
att de etablerade partierna börjar ta de som upplever sig stå
utanför i samhället på större allvar. Att man inte längre
hänvisar en så stora väljargrupp att se SD som det sista
halmstrået att hålla sig i.