Efter nästan tio år på posten som Socialdemokraternas partiordförande och som statsminister i sju år avgår nu Stefan Löfven från dessa båda poster. Media har fyllt med inlägg om vad han lyckats uträtta under dessa år, om han varit en bra statsminister och om huruvida han varit en god Socialdemokrat. De mer positiva åsikterna har varit att han varit en skicklig maktspelare som sätter socialdemokratiskt regeringsinnehav före allt annat, de mer negativa att han varit en relativt svag statsminister som inte fått mycket lite uträttat och att han ”sålt ut” de socialdemokratiska idealen.

Det som förvånar mig mest är dock att så få debattörer lyckas, eller väljer att, sätta in de senaste sju åren i den något vidare och självklara kontexten. Efter de båda senaste valen har det inte funnits underlag i riksdagen för en majoritetsregering vilket lett till att kompromisser och begränsningar i en regerings möjligheter att föra sin egen politik varit begränsad. Efter förra valet tog det många månader att skapa en politisk kompromiss som kunde leda till att Sverige kunde få en regering. Lösningen gjorde tyvärr att ingen blev riktigt nöjd, något som oftast är kostnaden vid kompromisser. Men vad hade alternativet varit? Extraval och kanske samma situation igen. Under dessa omständigheter kan självklart inte Socialdemokraterna driva den politik som de själva tycker är bäst för Sverige.  När sedan oppositionen på alla sätt försöker sätta käppar i hjulet för regeringen och inte ens försöker vara konstruktiva när de egentligen vill samma saker som regeringen och detta i en kontext där de själva inte kan ta över styret av Sverige och ta ansvar för sina idéer, blir det självklart svår att nå resultat.

Jag ser det som att Socialdemokraterna och Stefan Löfven har agerat utifrån Sveriges bästa, inte till sitt partis bästa. Man har varit tvungen att ge upp mycket av sina ideologiska mål vilket har kostat dem många väljare men man har gjort detta för att alternativet har setts som än betydligt värre, ett land i kaos. Oppositionen har däremot agerat utifrån en längtan att komma i regeringsställning och deras agerande framstår mer som att de vill detta för sin egen skull, inte för Sveriges skull.

Jag tänker på Stefan Löfven som en snäll och klok pappa som har behandlat sina meningsmotståndare som oförståndiga barn som inte förstår sitt eget bästa.

Han har låtit barnen kivas och bråka, så som barn alltid gör, men tar hand och värnar om familjen utifrån dess bästa. Barn vill ju alltid opponera sig och ta över sina föräldrars roll. En klok förälder inser detta men agerar på ett sätt som gör att barnen inte gör sig själva allt för stor skada.  

Nästa ställföreträdande förälder (socialdemokratisk partiordförande och statsminister under många är, tror jag) kommer nog att hantera barnen på ett strängare sätt vilket kan komma att leda till att flera av dem nu äntligen flyttar hemifrån.