För att jag ska förstå politik och
politiker ser jag partier som företag och politiker och tjänstemän
knutna till dessa som anställda eller ägare. De anställdas och
ägarnas intresse är att få behålla sina jobb och att tjäna så
mycket pengar som möjligt. Ideologier och politiska program är bara
ett sätt att locka ”kunder”, det vill säga väljare. Ju fler
väljare, desto större intäckter från staten, desto högre löner
och desto fler anställda.

Detta tycker jag dock är demokrati!
Partierna anpassar sig efter väljarnas önskemål, inte av
ialtroistiska skäl utan av helt andra, men konsekvensen blir att vi
får partier som företräder väljarnas intressen eftersom partierna
behöver väljarna. SD hittade en bortglömd del av väljaropinionen
som nu fått ett parti som företräder dem. Väljarna ska altså
inte ses som förledda eller lurade av partierna, utan partierna ska
ses som sökare efter vad väljarna vill ha och anpassar sin politik
därefter. Kristdemokaraterna med Ebba Buch Thot i spetsen är ett
mycket tydligt exempel på detta. De skjuter ut ett antal olika
förslag och hoppas att väljarna ska nappa på något av dessa och
kanske därmed hålla partiet kvar i riksdagen.

Jag tycker inte företrädare för
partierna behöver hyckla med detta, vem kräver att just dessa
medborgare inte ska tänka på sina egna intressen i första hand.
Mitt resonemang grundar sig, som du säkert redan förstått, på en
grundsyn att vi alla i varje situation försöker maximera nyttan för
oss själva.