Kategori: Betraktelser

Detta
tycker jag är oerhört intressant. Vad försiggår i huvudet på
alla dem som jag möter i tunnelbanan när dessa, med tillsynes tomma
blickar, jäktar fram mot sina mål, eller när min bänkgranne i
tunnebanevagnen slött tittar ut genom fönstret på kolmörkret som
råder därutanför i tunneln.

Det
enda jag vet är att det pågår en massa därinne, för våra
hjärnor arbetar hela tiden. Vi tänker alla ständigt och jämt på
något, men ingen av oss vet vad som pågår i någon annans hjärna.
Alla lever vi i våra egna världar och vi ska förmodligen vara
tacksamma för att vi inte behöver se in i andras världar. De
flesta har nog tankar och idéer som de inte vill dela med sin
omgivning, det är bara att gå till sig själv… De som sedan pratar
mycket och ofta, sådana som ”pratar innan de tänker”,
visar nog upp mer av sin inre tankevärld än de som är försiktiga
och väger varje ord på guldvåg.

En
annan fundering är hur vi som lever idag skiljer oss åt från de
som levde för länge sedan, säg 150 år sedan och ännu längre
tillbaka i tiden. Idag använder vi betydligt mindre del av vår tid
till att bara sitta och tänka än tidigare. När vi inte har något
att göra idag så tar vi upp telefonen och surfar, tittar på TV
eller lyssnar på radion, ringer någon, läser eller lyssnar på
musik. Vi dövar oss med externa intryck. För 150 år hade man
oftast bara sina egna tankar och idéer när inget särskilt hände.
Detta bör bidra till att forma oss och vår inre tankevärld till
något annat än tidigare generationers. Jag undrar hur?

Att fylla hundra är inte illa. Nu fyller jag dock inte hundra levnadsår men att ”fylla” hundra inlägg i min blogg tycker jag inte heller är så illa. Jag började skriva i bloggen under hösten 2013 med syftet att försöka sätta ord på tankar och idéer jag har. Ofta får jag idéer från det som skrivs eller visas i media. Ofta har jag reagerat jag på något som jag tycker är dumt eller obehagligt. Två områden jag skrivit flera inlägg om utifrån olika perspektiv är om opinionsundersökningar och om spelreklam.

Mitt perspektiv när jag ser på min omvärld är konstruktionistiskt. Min utgångspunkt är att vi alla konstruerar våra egna världsbilder och att vi har rätt att göra detta. Många av mina inlägg handlar just om detta, att det oftast inte finns rätt eller fel, eller bra eller dåligt. Det är jag som bestämmer detta för mig själv, men inte för någon annan.

Under perioden har jag även börjat cykla till arbetet, fyra mil om dagen, något jag skrivit inlägg om. Detta har betytt mycket för mig, på flera olika sätt. Jag får här min vardagsmotion tillgodosedd utan att behöva hålla på med meningslösa motionsaktiviteter, jag får ju en faktiskt nytta av de kalorier jag satt i mig. Sedan är det ju en skön känsla när man väl kommer fram till målet, lagom trött till en skön duch och sedan få sätta sig tillrätta på arbetsstolen med en kopp kaffe eller vid middagsbordet. Känslan är extra skön när färden gått i snömodd eller spöregn. Sedan sover man ju så gott på kvällen…

Under senaste hösten har jag även kunnat återknyta kontakten med Snooker genom att jag nu kan se Eurosport i mitt kanalutbud. Denna sport är i det närmaste beroendeframkallande för mig, ”jag ska bara” se ett frame till… Långa defensivdueller, när spelarna är bra på undanläggningar, tycker jag är den del i spelet som är mest underhållande, men då kan framen dra ut på tiden. Nu är dock VM över och inga större turneringar finns före hösten, lite skönt faktiskt.

Jag kommer nu att fortsätta skriva mina inlägg och satsa på 200 vilket jag hoppas uppnå om några år. Mina blogginlägg är för mig som en dagbok över tankar som dykt upp och som jag hinner fånga innan de försvinner. Dessa är sedan roande att läsa när jag nästan glömt att jag tänkt tankarna. Om det är någon annan som tycker inläggen är intressanta så är detta en bonus för mig.

Två människor kan
aldrig se samma regnbåge! Det är ett fysiologiskt faktum att det inte existerar
en regnbåge. Samma sak gäller när vi ser
en människas handlande, det finns aldrig en ”sann” bild av detta. Olika
perspektiv, bakgrund och kunskap ger olika bilder av världen men den ”sanna”
bilden finns inte även om vi alla tycker oss ha den. Inte ens den handlande
personen har en ”sann” bild av sitt eget beteende när ögonblicket väl är förbi.

Lika svårt som det är att begripa hur litet allt
är på atomnivå (se tidigare inlägg), lika svårt tycker jag det är att förstå
hur små vi människor är ur ett kosmiskt perspektiv.

Avstånden i universum är så enormt stora att de
knappat går att förstås. För att få ett begrepp om detta behöver vi förminska
allt till en hanterbar skala. Om vi förminskar solen så att den blir stor som
en apelsin (cirka 11 centimeter i diameter) blir jordens diameter cirka 1 millimeter
(människan i denna skala blir rätt liten…) med ett avstånd till Solen (apelsinen alltså)
på 12 meter. Månen skulle befinna sig 3,5 centimeter från Jorden och ha en diameter
på 0,35 millimeter. Jupiter, den största planeten, är stor som en ärta och har en
bana 64 meter från apelsinen (Solen). Pluto, den före detta planeten, som befinner
sig längst bort är mindre än månen och befinner sig 470 meter från solen.
Närmaste stjärna (apelsin) hittar vi i Kairo (om vår apelsin ligger i Stockholm)
vilket är 3 200 kilometer bort. Detta är vårt absoluta närområde. De båda
apelsinerna kan sägas vara två grannvillor. Sedan är det bara att försöka
föreställa sig var nästa stad skulle ligga och så vidare… Människor har med
mycket möda tagit sig de 3,5 centimetrarna till månen… Den amerikanska
rymdsonden Voyager 1 som skickades upp i rymden 1977 är det föremål tillverkat
av människan som befinner sig längst bort från jorden. Den befinner sig en bit
bortom Plutos bana och färdas med en hisnande hastigheten av 17 kilometer i
sekunden, det snabbaste något som tillverkats av människan färdats. Om cirka 40 000
år kommer den att passera nära nästa stjärna. Att färdas mellan stjärnor
förefaller med andra ord rätt hopplöst och chansen att någon annan därute (om det
finns några andra därute) skulle hitta oss måste betraktas som mycket liten. Med
detta perspektiv blir människan rätt obetydlig. Varför bryr vi oss så mycket om
småsaker?

Jag har ända sedan jag insåg vad lite
substans det finns i en atom undrat över varför jag inte kan se
igenom min hand. Jag består av flera kvadriljoner atomer (en
kvadriljon är en etta följd av 24 nollor). Det låter mycket men
varje atom är bara i genomsnitt 0,0000001 mm i diameter, vilket är
det samma som en tiomiljontedels millimeter. Detta är rätt litet.
Det mystiska är dock att det är så väldigt långt avstånd
mellan atomkärnorna. Om atomkärnan i en väteatom, det vill säga
en ensam proton, representeras av en tennisboll skulle det vara
ungefär 3,5 kilometer ut till elektronmolnet, där det är stor
sannolikhet att den enda elektronen befinner sig. Sedan är det ännu
längre bort till nästa atomkärna. I tyngre atomer har kärnan
större positiv laddning och attraktionskraften mellan kärnan och
elektronerna är därför starkare vilket i praktiken betyder att
avståndet mellan kärnan och elektronerna är mindre i dessa atomer.
Men fortfarande handlar det om många kilometer mellan tennisbollarna om man använder samma skala som ovan. All materia består med andra
ord i princip bara av tomhet, över 99,9 procent av materian är
ingenting (även själva atomkärnorna är sedan i sin tur mest tomrum med några kvarkar i). Skulle man ta bort allt mellanrum mellan atomkärnorna,
som i en protonstjärna, så skulle en människa bli stor som ett
saltkorn. Alla människor på jorden idag skulle få plats i en
apelsin (som skulle väga rätt mycket…). Med tanke på det så är
min fundering över varför jag inte kan se igenom min hand inte så
konstig om man betänker att jag är ett saltkorn som blåses upp med
ingenting till mina 180 centimeter med viss rondör.

Nu är fotbolls-VM här och dominerar tillvaron under en månad för alla
fotbollsfans, inklusive för undertecknad.

Men för mig är det inte enbart matcherna som är intressanta utan även
själva fotbollssändningarna på TV, hur vi får matcherna presenterade för oss. Där
får vi i repris se händelser ur ett antal olika vinklar och perspektiv,
dessutom i slow motion. En till synes klar fällning av en spelare kan ur en
tredje kameras vinkel avslöjas som en filmning, en tröjdragning upptäcks först
i en slow motion repris. Att domaren ibland dömer fel framstår som förståeligt
när man betänker att han bara ser händelser en gång och ur ett perspektiv och
absolut inte i slow motion. Det är tvärt om imponerande att domarna under dessa
förutsättningar i så stor utsträckning ändå uppfattar de flesta situationer
korrekt.

Min tanke efter att nu ha tittat på ett antal sändningar i VM är att jag i
livet är som dessa fotbollsdomare. Jag ser alla händelser omkring mig bara när
de inträffar och enbart ur ett perspektiv. Utifrån vad jag uppfattar i stunden
fattar jag sedan beslut om vad jag ska tycka och tänka och bygger sedan mitt
agerande på detta. Men det finns alltid en rad andra aspekter och perspektiv som
jag inte ser eller uppfattar; de andra kameravinklarna. Jag försöker att tänka
att jag bara ser allt som händer omkring mig i mitt perspektiv och att det
finnas en publik som sitter och ser allt ur en massa andra perspektiv och
dessutom i slow motion och som bedömer mig i mitt dömande.

Jag hoppas att denna enkla tanke ska leda till att jag bli lite mer
försiktig i att dra för snabba slutsatser om mina medmänniskor och deras
beteende.

Utvecklingen går
framåt! Det är de allra flesta överens om. Jämför vi dagens världsbild med hur
vi såg på världen för 40 år sedan så vet eller tror vi oss veta betydligt mer
om världen i dag än då. Detta gäller både i ett makro- och i ett
mikroperspektiv. Genom bättre teleskop och teleskop utplacerade i rymden,
datorer som kan göra mer avancerade beräkningar och analyser av insamlat data
och sonder som vi skickat iväg till andra planeter har vår kunskap ökat
betydligt om kosmos men detta har samtidigt inneburit att vi förstått att det
finns mycket mer där ute som vi inte förstår. Två exempel är (svart) materia
och (svart) energi som vi inte har en aning om vad det är. Även på mikronivå har vi lärt oss mycket,
framförallt genom de enorma partikelkrossar man byggt där man låta atomer
kollidera i hög hastighet för att se vad som finns inuti dessa. Även här öppnar
sig minst en ny fråga för varje svar man får på en gammal. Inom andra områden, som samhällsvetenskap,
sociologi, kriminologi, psykologi och nationalekonomi, kan man dock knappast hävda
att vi blivit klokare. Om vi hade varit framgångsrika inom dessa områden så
skulle vi inte ha några krig längre, folk generellt sett skulle vara
lyckligare, antalet självmorden färre, antalet med psykiska störningar färre,
alkohol- och drogförbrukningen lägre, vi skulle bruka miljön i förhållande till
vad den tål, brottslighet och fattigdom skulle vara utrotad och vi skulle inte
ha några ekonomiska kriser. Men så är ju knappast fallet. Visst har det blivit
bättre inom vissa områden, brottsligheten i USA har till exempel minskat, men
detta är knappast forskningens förtjänst. Inom vissa områden har det tvärt om
blivit värre, exempelvis vad gäller miljöförstörelsen och rovdriften av naturresurser.
Nu är ju i och för sig dessa områden inte enbart styrda av forskningsresultat,
men om det hade funnits enstämmiga och otvetydiga resultat så skulle troligtvis
dessa ha påverkat utvecklingen på ett mer påtagligt sätt.

Det jag slås av
när jag försöker komma ihåg hur jag som 12-åring såg på världen 1974 och hur
jag utifrån detta trodde att världen skulle se ut efter 40 år, är hur fel jag
hade. För det första så trodde jag och de flesta att man skulle ha åkt med
bemannade sonder till åtminstone Mars. Månen skulle vi ha koloniserat. Bilarna
skulle inte längre köras på bensin. Oljan skulle ha i princip tagit slut och vi
skulle tillverka vår energi på andra miljövänliga sätt. Flygplan skulle
flyga i överljudsfart (Concorde började flyga reguljärt 1976). Det blev inte riktigt så. I stället fick vi
datorer, internet, mobiltelefoner, cd-spelare och I-pod, digitala kameror och
filmkameror, TV- och dataspel, fantastiska filmeffekter med mera, saker vi inte ens kunde fantisera om 1974. Och som sagt en
helt ny världsbild.

Vad jag vill
komma fram till efter detta resonemang är att vi förmodligen inte har en aning
om hur världen kommer att se ut om 40 år. Vi, precis som tidigare generationer,
tror oss kunna se in i framtiden genom att extrapolera det vi idag vet. Vad
historien lärt oss är dock att vi inte kan se in i framtiden. Förmodligen
kommer vi att ha en helt annan värld om 40 år, en värld vi inte har en aning om
hur den kommer att se ut. Detta tycker jag är spännande.