Lika svårt som det är att begripa hur litet allt
är på atomnivå (se tidigare inlägg), lika svårt tycker jag det är att förstå
hur små vi människor är ur ett kosmiskt perspektiv.

Avstånden i universum är så enormt stora att de
knappat går att förstås. För att få ett begrepp om detta behöver vi förminska
allt till en hanterbar skala. Om vi förminskar solen så att den blir stor som
en apelsin (cirka 11 centimeter i diameter) blir jordens diameter cirka 1 millimeter
(människan i denna skala blir rätt liten…) med ett avstånd till Solen (apelsinen alltså)
på 12 meter. Månen skulle befinna sig 3,5 centimeter från Jorden och ha en diameter
på 0,35 millimeter. Jupiter, den största planeten, är stor som en ärta och har en
bana 64 meter från apelsinen (Solen). Pluto, den före detta planeten, som befinner
sig längst bort är mindre än månen och befinner sig 470 meter från solen.
Närmaste stjärna (apelsin) hittar vi i Kairo (om vår apelsin ligger i Stockholm)
vilket är 3 200 kilometer bort. Detta är vårt absoluta närområde. De båda
apelsinerna kan sägas vara två grannvillor. Sedan är det bara att försöka
föreställa sig var nästa stad skulle ligga och så vidare… Människor har med
mycket möda tagit sig de 3,5 centimetrarna till månen… Den amerikanska
rymdsonden Voyager 1 som skickades upp i rymden 1977 är det föremål tillverkat
av människan som befinner sig längst bort från jorden. Den befinner sig en bit
bortom Plutos bana och färdas med en hisnande hastigheten av 17 kilometer i
sekunden, det snabbaste något som tillverkats av människan färdats. Om cirka 40 000
år kommer den att passera nära nästa stjärna. Att färdas mellan stjärnor
förefaller med andra ord rätt hopplöst och chansen att någon annan därute (om det
finns några andra därute) skulle hitta oss måste betraktas som mycket liten. Med
detta perspektiv blir människan rätt obetydlig. Varför bryr vi oss så mycket om
småsaker?