I dag får väldigt många barn och
ungdomar någon form av diagnos för sitt ”onormala” beteende.
Några av diagnoserna går att koppla till genetik eller hjärnskador
men många av diagnoserna bygger på en bedömning av beteende av
föräldrar och ”experter”. Att få en diagnos för sitt barn
innebär ofta för föräldrarna att de kan få en förklaring till
sitt barns upplevt problematiska beteende som inte har med
föräldrarna själva att göra. Det är inte föräldrarnas egna
problem och deras uppfostran och behandling av barnet som speglas i
barnets sätt att agera utan något annat, något som de inte själva
har kunnat påverka. Diagnosen gör problemet till en somatisk
sjukdom, på samma sätt som en virusinfektion, fast här har man
aldrig hittat något virus. Dessutom kan man få utskrivet narkotika
som pacificerar barnet vilket är skönt för föräldrarna samt
få extrastöd i skolan.
Jag är skeptisk till dessa diagnoser.
Jag tror istället att det är vi föräldrar som formar våra barn
och att hur bra och kärleksfull uppfostran vi än ger dem så kommer
de att få ”uppväxtdefekter” som i själva verket utgör grunden i deras personligheter. Dessa “uppväxtdefekter” blir
självklart mer problematiska om vi som föräldrar inte orkar med
att ge våra barn en grundtrygghet och en bra start i livet på grund
av att vi själva har en massa problem i bagaget eller om relationen
med vår partner är dålig.
Eftersom alla, utan undantag såvitt
jag har kunnat se i mitt hittillsvarande liv, upplever sig ha någon
form av problem med relationer till andra människor eller i olika
typer av situationer så ser jag det som att vi alla kan sägas ha
någon form av ”diagnos”, även om dessa (ännu?) inte alltid
fått någon snärtig förkortning. Eller, om man väljer att se det
på ett annat sätt, att vi alla är olika och att någon
normalmänniska att jämföra sig med inte existerar.