Ibland blir jag oerhört trött på
människor men jag vet egentligen inte om jag blir tröttast på mina
medmänniskor eller på mig själv. Det min irritation här främst
riktas emot är de personer som inte förstår att de ska vara tysta
när de är på konsert, bio eller teater. Jag råkar ofta ut för
människor som absolut måste sitta och kommentera mellan sig det som
händer på bioduken eller scenen eller personer som, när de tröttnat
på det de sitter och ska titta på, börjar prata med varandra om
annat. Ibland pratar folk högt och tydligt, vilket i och för sig är
bra för då är det lättare att säga till, ibland viskar de men så
pass högt att man blir störd. Dessa människor, som förmodligen
har ett extremt stort behov av bekräftelse – är det ingen som ser
mig så finns jag inte, verkar idag finnas överallt. Eller också
råkar just jag ha otur att träffa på dem hela tiden.

Men samtidigt vet jag att jag är
känslig för ljud när jag ska titta eller lyssna på något.
Utifrån en enkel självanalys så tror jag att detta beror på att
jag känner mig kränkt när jag upplever att någon inte tar hänsyn
till mig.

Jag är dock inte ensam om att bli
störd i dessa situationer, jag vet att många har samma problem, men
jag vet även att många av dessa inte reagerar lika starkt på detta
som jag gör. Mitt liv vore enklare om jag skulle kunna lära mig att
bättre koppla bort omvärlden när jag befinner mig i dessa
situationer. Detta vore en betydligt enklare lösning på problemet
än att försöka uppfostra min omvärld hela tiden.