Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Alla
har vi varit kodknäckare under våra liv, och ofta mycket lyckosamma
sådana. När något som vi tidigare inte förstått helt plötsligt
blir begripligt, när man lärt sig göra något som man tidigare
inte kunde eller när man lärt sig göra något utan att behöva
tänka på hur man gör är exempel på olika sorters dechiffrering
av koder. Att cykla, åka skridsko, slalom och köra bil är bara
några av de koder de flesta av oss knäckt, för att inte nämna
alla koder som vi knäckte som barn, som exempelvis att lära sig
räkna, läsa och förstå jordgloben.

Sedan
finns det sociala koder som handlar om hur man är och beteer sig i
relationer med sina medmännsikor som kan vara betydligt svårare att
knäcka än de mer praktiska som man ofta kan klara av med aktiv
träning. Här handlar det ofta om hur man hittar en bekväm och
naturlig plats i sin samvaro med andra.

Själv
har jag flera koder som jag jobbat med att försöka lösa under
större delen av mitt liv. Ibland har jag tyckt att jag lyckats
förstå en kod men detta har oftast snabbt följts av ett bakslag.
På ett teoretiskt plan kan en kod tyckas vara begriplig, men när
det sedan kommer till praktik…

Eftersom
detta kodknäckande upptar mycket tid och tankemöda för mig och jag
är en lösningsfokuserad, och numera räknat i antal år en äldre
person, så försöker jag hitta vägar att lösa mina problem på.
Jag ser här tre olika typer av lösningsstrategier. Den första
handlar om att fortsätta med att försöka knäcka koden. Man måste
dock börja med att bedöma den faktiska möjligheten att lyckas med
en utgångspunkt i tidigare misslyckanden, samt bedömma hur viktig
det egentligen är för mig att knäcka koden. I det sistnämnda
ligger självklart att försöka förstå för vems skull det är så
viktigt att knäcka koden. Risken med denna strategi är att jag
kommer att “die trying” och att det i detta ligger att jag
använt mycket av min tid och energi till helt onödigt verksamhet.

Den
andra strategin handlar om att helt ge upp försöken att knäcka
koden och i stället undvika de situationer dit koden är relaterad.
Detta kan ofta bli problematiskt om man tänker sig leva ett
“normalt” liv med normala relationer.

Det
tredje alternativet handlar om att sluta försöka knäcka koden och
i stället ersätta den med en ny och egen kod, att sluta försöka
vara konform när man ändå inte förstår hur man gör. Om ens nya
kod bygger på egna inre värderingar kommer jag att bli mer
konsistent i mitt beteende, även om detta inte är i enlighet med
andras koder och därmed mer begriplig för min omgivning även om
mina medmänniskor kommer att behöva arbeta med att dechiffrera min
nya kod.

Det
viktiga tycker jag är att man försöker hitta en lösning på sina
problem och inte låter problemen ta över livet. Hur lösningen ska
se ut bestämmer man alltid själv, man kan aldrig skylla sina
misslyckanden på någon eller något annat.

I dag får väldigt många barn och
ungdomar någon form av diagnos för sitt ”onormala” beteende.
Några av diagnoserna går att koppla till genetik eller hjärnskador
men många av diagnoserna bygger på en bedömning av beteende av
föräldrar och ”experter”. Att få en diagnos för sitt barn
innebär ofta för föräldrarna att de kan få en förklaring till
sitt barns upplevt problematiska beteende som inte har med
föräldrarna själva att göra. Det är inte föräldrarnas egna
problem och deras uppfostran och behandling av barnet som speglas i
barnets sätt att agera utan något annat, något som de inte själva
har kunnat påverka. Diagnosen gör problemet till en somatisk
sjukdom, på samma sätt som en virusinfektion, fast här har man
aldrig hittat något virus. Dessutom kan man få utskrivet narkotika
som pacificerar barnet vilket är skönt för föräldrarna samt
få extrastöd i skolan.

Jag är skeptisk till dessa diagnoser.
Jag tror istället att det är vi föräldrar som formar våra barn
och att hur bra och kärleksfull uppfostran vi än ger dem så kommer
de att få ”uppväxtdefekter” som i själva verket utgör grunden i deras personligheter. Dessa “uppväxtdefekter” blir
självklart mer problematiska om vi som föräldrar inte orkar med
att ge våra barn en grundtrygghet och en bra start i livet på grund
av att vi själva har en massa problem i bagaget eller om relationen
med vår partner är dålig.

Eftersom alla, utan undantag såvitt
jag har kunnat se i mitt hittillsvarande liv, upplever sig ha någon
form av problem med relationer till andra människor eller i olika
typer av situationer så ser jag det som att vi alla kan sägas ha
någon form av ”diagnos”, även om dessa (ännu?) inte alltid
fått någon snärtig förkortning. Eller, om man väljer att se det
på ett annat sätt, att vi alla är olika och att någon
normalmänniska att jämföra sig med inte existerar.

I går
presenterades ny forskning i media som visar att miljön är viktig för att
förklara autism. Miljön har visat sig vara en lika viktig faktor för utveckling
av autism som genetiska faktorer. Med miljöfaktorer menas här faktorer som exempelvis
för tidig födsel,
födelsekomplikationer och låg födelsevikt, medicineringar under graviditeten
och infektioner hos mamman. Psykosociala faktorer i uppväxtmiljön, som rimligen
borde kunna förklara en del, bortser man helt ifrån i denna studie. Men det är
bra att man nu mer och mer börjar ifrågasätta de genetiska förklaringsmodeller
för vårt beteende som varit rådande under de senaste tio åren. Men jag håller
inte riktigt med om den slutsats som huvudförfattaren till studien drar av
resultatet i en artikel i Aftonbladet.

Sven Sandin, som denne heter,
menar att nu när man kan visa att gener och miljö är lika viktiga faktorer för
att förklara uppkomsten av autism, då ska forskarna studera båda bitarna
(tidigare studerade man bara i princip genetiska förklaringsmodeller). Jag
tycker att samhället i huvudsak ska satsa på forskning om miljöfaktorerna. Här
kan forskningen leda fram till användbara resultat. Det kan vara intressant att
studera de genetiska förklaringsmodellerna men dessa faktorer går inte att påverka
på samma sätt som miljöfaktorerna. Samhället bör inrikta sina begränsade forskningsresurser
inom det område där vi kan uppnå användbara resultat.