Tiden närmar sig för att sätta igång med
förberedelser inför en försäljning av huset. Detta gör mig ledsen på många
sätt. Både för att jag själv skulle vilja bo kvar men framförallt för att vi
rycker bort en viktig del av våra barns trygghet i tillvaron. Sexåringen har
undrat om inte någon av oss skulle kunna bo kvar och även den äldsta har
uttryckt att hon inte vill att vi flytta. Huset känns som en viktigare del för barnen
än att vi vuxna bor tillsammans. Jag tror nog att de fattar att vi kommer att
finnas kvar för dem även om vi inte bor tillsammans. Men det känns som om de
har resignerat, de har förstått att beslutet om att flytta inte går att ändra
på. Men visst, det kan bli bra efter en flytt men det är ett vågspel som vi
utsätter våra barn för. Jag skulle kunna offra mycket för att barnen skulle få bo
kvar och kanske borde jag ha agerat annorlunda tillbaka i tiden, men det är försent
nu. Och jag har tyvärr inte råd att ha kvar huset själv. När väl huset är sålt
finns det ingen återvändo. Det är det som jag tycker är så sorgligt.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.