Det borde vara förbjudet att ha tråkigt, det vill säga att
själv definiera sin förbrukad tid som tråkig och bortkastad. Tid är vårt guld
som sakta rinner ut mellan våra fingrar och som inte går att hålla kvar. Tid är
något obegripligt och dessutom något sorgligt eftersom den blir oåterkalleligt
förbrukad och aldrig kan fås åter eller ersättas när vi upplevt den. Tid går
inte att spara till något ”bättre” tillfälle. Tiden går även fort, när sommaren
är slut står vi strax framme vid nästa och ett år har förflutet.

Tid vet vi bara något om i efterhand, tiden framåt vet vi
inte något om, inte ens om huruvida vi kommer att få uppleva den eller ej. Tid
kommer alltid att finnas men min samvaro med den är mycket begränsad och
osäker.

Det är lätt att föreställa sig att vi kan leva vår tid rikare
genom att lära och jämföra oss med andra. Det går inte! Livets tid är något
individuellt och subjektivt och dess värde går aldrig att jämföra och när tiden
är ute så suddas tavlan ren. Det står aldrig ”låt stå” kvar i det nedre högra hörnet av tavlan.